3 minute read
Många av de pingstbetonade predikanterna blev pingstvänner
het« i församlingarna, vilket ledde till att från årsskiftet 1933/34 hade dessa inte längre något avgörande inflytande på församlingar inom förbundet.
I början av år 1934 fanns således inte längre någon ledargestalt för de pingstbetonade och vi menar att denna rörelse inom Missionsförbundet inte längre existerade (se vidare s. 137) även om sannolikt en majoritet av anhängarna fortfarande stod kvar i sina församlingar. En del stod kvar för att inställningen till pingstväckelsen i de församlingar de tillhörde inte orsakade några större bekymmer, andra för att de anpassade sig till den spiritualitet som gällde i de församlingar som de tillhörde.
På flera platser bildades fria missionsförsamlingar av pingstbetonade som hade lämnat förbundet. Johan Gustafsson hade blivit förvånad över att de inte hade »gått direkt« till Pingströrelsen, och trodde därför att Alex Olovson, var i färd med att bilda en egen rörelse. Han, och förmodligen även Axel Andersson, såg nämligen Olovson som ledaren för dessa fria församlingar. Att förena sig med Pingströrelsen hade emellertid inte varit ett alternativ för Olovson, men efter en tid som pastor i Fria Missionsförsamlingen i Göteborg »var det inte lika främmande för [honom] som tidigare« och han menade att »det ligger närmast till för en del församlingar« att ansluta sig till Pingströrelsen (JG 340505). För Fria Missionsförsamlingen i Göteborg dröjde det till år 1943.
Alex Olovson hade varit kritiskt inställd till Pingströrelsen under sin tid inom förbundet, liksom Aron Andersson och de predikanter som sympatiserade med honom. Denne är, så långt vi har funnit, den enda av de pingstbetonade som yttrat sig negativt om Pingströrelsen, även om han gjorde det indirekt (s. 51). Rickard Rydén skriver att han före sin övergång till Pingströrelsen hellre skulle återvänt till plogen än att bli pingstvän (s. 177). Varken Olovson, Andersson eller Rydén anger några skäl varför de tog avstånd från Pingströrelsen. En anledning var sannolikt den bild av rörelsen som man inom Missionsförbundet fick under den så kallade samfundsdebatten omkring år 1919 (s. 25). En av de frågor som de nog ställde sig var om demokratin hade satts på undantag inom Pingströrelsen, en fråga som säkert upprepades under Franklinstriden år 1929 (s. 98). Flertalet av de pingstbetonade predikanterna hade vuxit upp i hem där föräldrarna var missionsförbundare och hade fostrats till ett demokratiskt tänkande. Detta kan ha varit ett skäl till att de pingstbetonade var betydligt mer öppna för Örebroriktningen, eftersom man inom Baptistsamfundet i högre utsträckning slog vakt om de demokratiska principerna än inom Pingströrelsen.
Alex Olovsons förändrade syn på Pingströrelsen berodde nog på att det var just i Göteborg han lärde känna pingstvänner. Där fick han klart för sig att församlingarna i staden höll en viss distans till Lewi Pethrus. Han fann nog också att det tillämpades ett demokratiskt styrelseskick i en form som han fann tillfredsställande. Redan under hösten 1933 hade den fria missionsförsamlingen åtminstone ett möte tillsammans med pingstförsamlingen Salem.
Den förteckning som följer innehåller 63 namn på predikanter ‒ varav flera var unga evangelister ‒ vilka enligt våra undersökningar lämnade Missionsförbundet och blev medlemmar i församlingar inom Pingströrelsen. Evangelii Härold är den viktigaste källan. Vi har inte undersökt vilka predikanter som blev Örebrobaptister.70 Med kursiv stil anges årtalet för övergången, ibland tillsammans med en kommentar. Därefter anges om personen i fråga, i de fall vi har fått fram en sådan uppgift, fortsatte som predikant inom Pingströrelsen; om inte står det »pingstvän«. • Abrahamsson, Einar (1909‒1991); 1934; predikant (EH 1934, 411). • Adolfsson, Karl (1883–1949); 1926; predikant (EH 1926, 229). • Andersson, Aron (1894‒1969); 1930; från 1935 predikant. • Andersson (Videbert), Georg (1911‒1994); 1933; predikant (EH 1933, 756;
1945, 139). • Andersson, Evert (1904‒1994); 1931; missionär (EH 1931, 74, 93). • Andersson, Laurentius (1880‒1972); 1934; pingstvän (EH 1934, 243). • Andersson, Per (1876–1949); 1935; pingstvän (EH 1936, 17). • Bengtsson, Tore (1911‒1984); 1933; pingstvän (EH 1934, 876; 1961, 162). • Bils, Ture (1906‒1991); 1931; missionär (EH 1931. 605). • Borgström, Gösta (1908‒1963), 1933; pingstvän (EH 1934, 138); chefredaktör för Evangelii Härold åren 1948‒1950 och 1952. • Breitholtz, Ragnar (1895‒1953); 1936; pingstvän (EH 1937, 579). • Carlsson, Thorild (1901‒1962); 1935; predikant (EH 1935, 899). • Cewerin (egentligen: Johansson, senare Ceverell), Carl Oskar Severin (1895‒1965); 1931; pingstvän (EH 1932, 171; 1933, 196).
70 Genomsökning av en årgång av Örebromissionens tidning Missionsbanéret gav ingen information om övergångar.
