nr 22: De pingstbetonade. En pingströrelse inom Svenska Missionsförbundet

het« i församlingarna, vilket ledde till att från årsskiftet 1933/34 hade dessa inte längre något avgörande inflytande på församlingar inom förbundet.

I början av år 1934 fanns således inte längre någon ledargestalt för de pingstbetonade och vi menar att denna rörelse inom Missionsförbundet inte längre existerade (se vidare s. 137) även om sannolikt en majoritet av anhängarna fortfarande stod kvar i sina församlingar. En del stod kvar för att inställningen till pingstväckelsen i de församlingar de tillhörde inte orsakade några större bekymmer, andra för att de anpassade sig till den spiritualitet som gällde i de församlingar som de tillhörde.

På flera platser bildades fria missionsförsamlingar av pingstbetonade som hade lämnat förbundet. Johan Gustafsson hade blivit förvånad över att de inte hade »gått direkt« till Pingströrelsen, och trodde därför att Alex Olovson, var i färd med att bilda en egen rörelse. Han, och förmodligen även Axel Andersson, såg nämligen Olovson som ledaren för dessa fria församlingar. Att förena sig med Pingströrelsen hade emellertid inte varit ett alternativ för Olovson, men efter en tid som pastor i Fria Missionsförsamlingen i Göteborg »var det inte lika främmande för [honom] som tidigare« och han menade att »det ligger närmast till för en del församlingar« att ansluta sig till Pingströrelsen (JG 340505). För Fria Missionsförsamlingen i Göteborg dröjde det till år 1943.

Alex Olovson hade varit kritiskt inställd till Pingströrelsen under sin tid inom förbundet, liksom Aron Andersson och de predikanter som sympatiserade med honom. Denne är, så långt vi har funnit, den enda av de pingstbetonade som yttrat sig negativt om Pingströrelsen, även om han gjorde det indirekt (s. 51). Rickard Rydén skriver att han före sin övergång till Pingströrelsen hellre skulle återvänt till plogen än att bli pingstvän (s. 177). Varken Olovson, Andersson eller Rydén anger några skäl varför de tog avstånd från Pingströrelsen. En anledning var sannolikt den bild av rörelsen som man inom Missionsförbundet fick under den så kallade samfundsdebatten omkring år 1919 (s. 25). En av de frågor som de nog ställde sig var om demokratin hade satts på undantag inom Pingströrelsen, en fråga som säkert upprepades under Franklinstriden år 1929 (s. 98). Flertalet av de pingstbetonade predikanterna hade vuxit upp i hem där föräldrarna var missionsförbundare och hade fostrats till ett demokratiskt tänkande. Detta kan ha varit ett skäl till att de pingstbetonade var betydligt mer öppna för Örebroriktningen, eftersom man inom Baptistsamfundet i högre utsträckning slog vakt om de demokratiska principerna än inom Pingströrelsen.

110