Om tidigare strider och fortsatt kamp efter år 1933

Bland de mindre församlingar som drabbades av att grupper lämnade dem var missionsförsamlingarna i Sturup, Matteröd och Stora Rörum (Skåne); Karlskrona (Blekinge): Brännö, Hönö, Fotö, Hällsö, Tjärnö och Marstrand (Bohuslän); Alafors (Västergötland); Visingsö, Borgholm och Mönsterås (Småland); Norra Vi och Asby-Udde (Östergötland), Holmedals Östra (Värmland), Strömsbro (Gävleborg), Ullånger (Ångermanland); Gargnäs och Sorsele Östra (Lappland). I Västervik lämnade ett 20-tal medlemmar missionsförsamlingen (troligen sommaren 1932) och med hjälp av Ivar Johansson bildades Västerviks fria församling där hans bror Sixten Johansson kom att arbeta som evangelist. I Agneberg norr om Göteborg anslöt sig flera medlemmar till en ÖM-församling, varefter missionsförsamlingen upplöstes. Detta skedde år 1939.

Distriktsföreståndare O.W. Genander skriver år 1931 från Karlstad att i Värmlands och Dalslands distrikt är vi »föga berörda av de strider som på andra håll utkämpas«.

Den erfarenhet jag fått göra, är den, att de få som låtit sig påverkas av den moderna riktningen, äro mer högröstade än de äro starka i numerär. Vi ha ett typiskt exempel från Deje. De ha där haft Sixten Johansson en tid. Han fick några ungdomar med sig, och så började en attack mot pastor [Sten] Persson. Han tröttnade till slut och sade upp sin plats. Församlingen kallade honom åter. Han utlyste ett församlingsmöte, där han ville deklarera sin ställning och höra om förs. gillade den. Sedan skulle han taga ställning till kallelsen. Jag var med på detta möte. Vid omröstning erhöll Persson alla avgivna röster utom tre. Det visade sig då, att antalet var ringa, men förut hade det låtit som om församlingen stod färdig att spricka sönder. Detta är bara ett exempel. Andra finnas som visa samma sak. (Spl 310529)

6. Efter splittringsrörelsen

Axel Andersson hade sedan år 1929 målmedvetet fört en kamp mot de pingstbetonade. År 1931 hade han intensifierat sina ansträngningar och bland annat publicerat sina fem uppsatser om splittringsrörelser i Missionsförbundet. Tidpunkten var nog vald med hänsyn till att han visste att generalkonferensen i juni detta år skulle ta ställning till ett uttalande, att Missionsförbundet inte ägde något existensberättigande om man skulle kräva ett visst dopsätt för att få bli medlem (s. 65). Generalkonferensen biföll uttalandet »med överväldigande majoritet«. Därmed ansåg han nog att styrelsen och generalkonferensen gett honom carte blanche att se till att förbundet skulle befrias från dem som inte respekterade förbundets grundprinciper.

Våren 1935 ansåg missionsstyrelsen ‒ efter åratal av inre stridigheter orsakade av bibelsynsfrågan och pingstväckelsens inbrytning i många församlingar ‒ att det föregående verksamhetsåret »varit ett år i det lugna arbetets tecken« (MÅ 1934, 5). Den pingstbetonade rörelsen ‒ eller Splittringsrörelsen som den senare kom att kallas ‒ fanns inte längre kvar inom förbundet, men hotet från Pingströrelsen var oförändrat och mot den fortsatte Axel Andersson sin kamp. Pingströrelsen hade vid den här tiden en kraftig tillväxt.

Vi kommer i detta kapitel citera uttalanden som förbundsledningen gjorde efter år 1933 om de strider som hade ägt rum under tidigare år samt nämna något om tre skrifter från Missionsförbundets förlag, vilka behandlar frågor om den helige Ande och pingstväckelsen.

Om tidigare strider och fortsatt kamp efter år 1933

När Axel Andersson i april 1934 skrev den text som skulle inleda verksamhetsberättelsen för år 1933 var han övertygad om att kampen mot de pingstbetonade i stort sett var slutförd. Han skriver:

En orsak till förtröstan och hopp med avseende på arbetets framtid är den starka konsolidering, som kan iakttagas pågå inom Svenska Missionsförbundet. Efter åtskilliga år av oro och slitningar synas nu Förbundets för-

samlingar med få undantag stå fastare sammanslutna omkring sina ursprungliga grundsatser än fallet varit på länge. (MÅ 1933, 6) Två månader senare uttryckte han i sitt inledningstal vid generalkonferensen några tankar om tidsläget och hur stats- och folkkyrkor gång efter annan »gå sin upplösning till mötes under statsmaktens hårda slag«.

Men om stats- och folkkyrkorna icke synas starka nog att hålla stånd i den storm, som nu börjat gå, göra svärmeriets graderingsförsamlingar det lika litet. De stå ju i ständig fara att taga miste om den evangeliska vägen och på nytt råka in under lagens träldom. […] ‒ Det finnes många församlingar inom Svenska Missionsförbundet, som på sista tiden vaknat upp över hithörande ting. De sågo till slut, vad de voro i färd med att förlora och gjorde helt om. Man får en känsla av att Svenska Missionsförbundet nu fått ett så stort rum i mångas hjärtan som knappast någon gång förr. (AA

1936, 119‒120) »Svärmeriets graderingsförsamlingar« syftar på pingstförsamlingarna där andedopet ansågs vara en avgörande merit enligt Andersson.

I årsberättelsen för 1934 konstaterade missionsstyrelsen att »inga förödande stormar ha gått över oss. Det gångna året har varit ett år i det lugna arbetets tecken«. Medlemsantalet hade ökat något andra året i rad och man var förhoppningsfull inför framtiden.

Väl har den stora och djupgående väckelse, som vi länge väntat, att Gud skulle sända över vårt land, ej kommit ännu, men […] det synes som ett djupgående, förberedande verk för väckelse vore å bane. (MÅ 1934, 5) I det tal som Axel Andersson höll vid generalkonferensen sommaren 1935 yttrade han följande med tanke på att Örebroriktningen tycktes stå i begrepp att lämna Baptistsamfundet.

För några år sedan skakades Svenska Missionsförbundet av svåra inre slitningar. Nu synes ett av de andra frikyrkliga samfunden befinna sig i ännu svårare oro. Det är lätt nog att både se och angiva orsakerna till dessa förhållanden, vilka gå igen över allt. Man har ställt andra religiösa auktoriteter bredvid Jesus och byggt hyddor för var och en av dem. Moses och

Elias ha betytt mycket, Jesus för litet. (AA 1936, 102) Enligt Matteusevangeliet 17:1‒8 såg lärjungarna, när de lyfte upp sina ögon »ingen utom Jesus allena«. Andersson skriver: »Väl oss, om orden i [denna] text kunna beskriva även vår erfarenhet«, att se ingen utom Jesus, inte Moses eller Elias, »den ene lagens, den andre den religiösa extasens främste representant« (ibid. 99).