Församlingen splittras

Sven Bengtsson var inte utsedd som förlikningsman utan bara föreslagen av minoriteten.

Utslag lämnades i Häradsrätten måndagen den 20 november och där upphävdes beslutet eftersom det »stod i strid mot församlingens stadgar«.

Säkerligen har, framhåller distriktsföreståndare Larsson vid ett samtal med Ö.C., den beklämmande striden inom Åtvidabergs missionsförsamling förorsakat djup sorg i mångas hjärtan och icke minst hos dem, som länge varit aktiva medlemmar i församlingen eller som tillhört denna allt ifrån dess tillblivelse. De ha ingenting högre önskat än att verksamheten skulle få fortsätta i överensstämmelse med de ursprungliga grundsatserna. (ÖC

331121)

Gunnar Pettersson, som var ordförande i Smyrna, och Rickard Rydén kom att under hösten 1933 ha många och långa samtal om Pingströrelsen och de fri-fria bland de pingstbetonade. Pettersson, liksom Wärnberg, arbetade för att få de pingstbetonade i missionsförsamlingen att förena sig med medlemmarna i Smyrna. Det var nog under dessa samtal som Rydén – kanske så sent som i slutet av november – påverkad av uppståndelsen kring stämningen, blev övertygad om att detta var den rätta vägen och att han tillsammans med majoriteten skulle lämna missionsförsamlingen. Majoriteten valde att följa Rydén och man beslöt att man skulle begära utträde ur missionsförsamlingen och ansöka om medlemskap i Smyrna.

Efter att domen fallit den 20 november 1933 utlyste styrelsen ett församlingsmöte till onsdagen den 29 november och då skulle utträdet ske.

På församlingsmötet meddelades att häradsrätten hade dömt församlingen »att upphäva det beslut som är fattat lördagen den 13 maj«. Därefter anmälde ordföranden att 58 medlemmar hade begärt utträde på grund av att de »icke kunde handla mot bättre vetande och upphäva nämnda beslut«. Ordföranden Almborg »framförde till Pastor Rickard Rydén sitt och majoritetens hjärtliga tack för troget och uppoffrande arbete i Guds och församlingens tjänst« och vice ordföranden A. Berggren »avtackade Br. Almborg för att han på ett hängivet och oegennyttigt sätt arbetat inom församlingen. Samt uttalade den önskan att han även i fortsättningen genom Guds nåd och hjälp skulle stå som en

kämpe i Guds här.« Därefter »avslöts mötet med en bönestund på knä samt sång«.

Dagen därpå, den 30 november, fick Rickard Rydén sin slutlön, som var 192 kronor och 75 öre för 29 dagar.

Smyrnaförsamlingen välkomnar de pingstbetonade Söndagen den 3 december 1933 klockan 14 hade Smyrnaförsamlingen församlingsmöte. Rickard Rydén har berättat om detta tillfälle:

Tillsammans med många andra, av »Lammets folk och Sions fränder«, styrde jag mina steg mot dåvarande Smyrna, vilken då utgjordes av två rum och kök i syster Anna-Lisa Larssons villa vid Douglasvägen. Det var en sällsam dag, för vilken jag många gånger sedan dess prisat

Gud. Det var ett av mitt livs avgörande ögonblick, som Gud i sin nåd hade givit mig. – Jag höll på att »komma i hamn« när det gällde församlingsfrågan. Efter mycken bön och många strider, hade Gud visat mig, klart och tydligt, vad Han ville med mitt liv när det gällde församlingen. Det var till det första församlingsmötet bland pingstvännerna jag nu var på väg. Det mötet glömmer jag aldrig och jag hoppas att få taga detta minne med mig till evighetens värld. Känslan av att ha kommit in i Guds församling efter Ordet, var överväldigande. Jag »blev såsom drömmande«. När jag inför församlingen »avlade min bekännelse« om hur Gud lett mina steg till pingstväckelsen, tycktes mig det hela vara alltför underbart att vara verkligt. Kunde det vara sant att jag nu blev medlem i en pingstförsamling? Jag som så många gånger bedyrat att jag hellre skulle återvända till plogen än bli pingstvän. Ja, det var verkligen sant! Gud är god!

Halleluja! Den himmelska atmosfär som härskade i mötet, syskonkärleken, som var alltför påtaglig för att kunna betvivlas, längtan som förnams, att i allt få vara på biblisk mark, allt detta var som »balsam från Gilead« för ett kämpande predikanthjärta. Värdet av den bibliska församlingen var från den stunden outplånligt inristat i min själ. Sedan dess har vissheten om att den fria församlingen efter Ordets mönsterbild är Guds organ i tiden, för

Guds segertåg, aldrig släppt min själ, ens för ett ögonblick. Gud vare lov för pingstväckelsens pionjärer i Åtvidaberg, som tog de första »stötarna« och tog dem med halleluja-rop! (SÅg) När Rydén intervjuades år 1956 inför sin 50-årsdag säger han att det under hans tid i missionsförsamlingen i Åtvidaberg blev »något av revolution i hans inre, emedan den gudomliga församlingstanken fick ett allt starkare grepp i hans själ«, och när »denna sanning« om den fria bibliska församlingen »i hans inre krävde handling, lämnade han trots

mycken kamp Svenska Missionsförbundet«. Att han kom till denna insikt såg han som en gudsuppenbarelse (VH 1956).

Missionsförsamlingen går vidare Epoken med de pingstbetonade i missionsförsamlingen i Åtvidaberg var slut. Den 2 december 1933 möttes 18 medlemmar i missionsförsamlingen till ett ekonomimöte där man utsåg nya funktionärer, eftersom föreståndaren, »hela styrelsen, jämte suppleanter, revisorer jämte deras suppleanter« hade begärt utträde (Ågp 331202). Den nya styrelsen fick i uppdrag att till årsmötet utarbeta ett förslag till stadgeändring för att få »större trygghet och klarare uttolkning ang. äganderätten till församlingens tillgångar«. Församlingen beslöt enhälligt att söka anslutning till Svenska Missionsförbundet och till Östergötlands Ansgariiförening.

Vid årsmötet meddelades att församlingen vid årsskiftet bestod av 26 medlemmar. En medlem hade dött, nio hade flyttat och »58 har begärt sitt utträde, varav en del gått till annat samfund«. Vid årsmötet beslöts också att »systrarna skulle börja en syförening med egna arbeten«. Olof Wärnberg skriver vid jultiden 1933 att församlingen bestod av »endast omkr. 17 st. äldre, ingen ungdom alls« (Widlert).

Kinamissionär Gustaf Tonnér, som av hälsoskäl inte var på missionsfältet, kunde rycka in som predikant under januari 1934. Han skriver till Johan Gustafsson i januari:

Att säga något om läget f.n. i Åtvidaberg behöver jag icke, ty det kan man ju lätt tänka sig efter allt som varit. Men vännerna äro snälla och vi ha också haft rätt många med vid våra möten. Det tar ju sin tid efter en sådan storm, innan lugnet återvänder. Men det är icke alldeles hopplöst. (JP 340116) Relationen mellan Smyrnaförsamlingen och missionsförsamlingen var spänd efter händelserna hösten 1933. Våren 1934 begärde Smyrna att få hyra missionshuset den 15 juli. Missionsförsamlingen behandlade frågan den 12 maj och beslöt då att bordlägga frågan och utlysa ett extra möte då man skulle fatta beslut. Mötet hölls den 24 maj och då beslöt man »efter en stunds överläggning att hänskjuta och överlämna frågan till styrelsen i och för avgörande«. Det var missionssekreteraren i Filadelfia i Stockholm, Paul Ongman, som skulle leda en bibelstudievecka i Smyrna och tanken var att söndagens möten skulle ha hållits i missionshuset. Styrelsen beslöt att inte upplåta lokalen och mötena fick hållas i Smyrnalokalen. När pastor Simon Larsson (s. 143) skulle välkomsthälsas