Aron Andersson

förväxlas med tungotalets gåva. John Ongman menade att tungotal inte var ett nödvändigt tecken på andedopet.

Mangs, som var barndöpt, skriver att han hade ställt sig frågan: Är du döpt till Kristus? Svaret hade varit nekande ‒ »och att vara en förkunnare av Kristi evangelium och icke vara döpt till Kristus, var ju inte riktigt« (Mangs 1977, 41). Han skulle ha döpts av Josef Roth i missionskyrkan på Hönö söndagen den 8 juli 1923, men hade »ohyggliga magplågor« när han vaknade, och när dessa hade försvunnit var dopförrättningen redan avklarad. Mangs var i efterhand glad över att han inte blev döpt vid detta tillfälle.

Ty eftersom jag redan då råkade vara något av en »kändis«, så skulle det ha blivit en hel del sensation inblandad i det salighetsbrus, som skulle höras vid dopförrättningen. – Det bruset var varken Sanningens Ande eller mitt eget undermedvetna intresserade av. Och därför slog de sig samman och skapade en rejäl magvärk, tills faran var förbi. – Men en månad senare, då jag klädd i vitt tillsammans med några få vänner stod vid stranden av Bottniska viken, redo att ensam tillsammans med Alex Olovsson gå ut i det kristallklara vattnet, hade jag ingen magvärk. Och då var himmelen så nära och så verklig, att hela min inre värld var full av ett heligt jubel. (Mangs

1977, 42)

När Mangs i februari 1924 kom till Betlehemskyrkan i Göteborg för en längre mötesserie, var han medveten om att det skulle kunna bli svårigheter på grund av Mårtenssons inställning till pingstväckelsen (s. 45). Mangs hade ju innan han kom till Sverige till viss del medverkat till spänningar inom Andreaskyrkan i Helsingfors och ville inte hamna i en liknande situation i Göteborg.

Jag befann mig redan på förhand mellan två eldar. Inom mig bar jag en helig order att fara till Göteborg. Men på samma gång bar jag på en helig order att tala om Andens verk på ett sådant sätt, att församlingen inte skulle sprängas. (Mangs 1977, 184) Mötesserien i Göteborg varade i tre månader och medförde en markant ökning av Betlehemskyrkans medlemsantal.

Mangs hade också en lång serie möten i Stockholm med stadens alla missionsförsamlingar som inbjudare. Mötena pågick från början av oktober 1924 till mitten av maj 1925. Mangs skriver att »där blev det aldrig en verklig klimatförändring«, bara en religiös rörelse så länge mötena pågick. Orsaken till detta menar Mangs var att »bröderna« i Stockholm och han själv var i två olika världar. Skillnaden var Mangs pingstupplevelse.

De var dödligt rädda för att pingstlinjen skulle få insteg i deras församlingar. […] De visste hur pingstväckelsen verkat i många baptistförsamlingar. Även i Stockholm. Och den slitningen ville de inte vara med om i sina församlingar. – Så långt det var möjligt försökte jag förkunna full frälsning utan att predika pingst. (Mangs 1978, 36–37) Frank Mangs »försiktighet kunde inte förjaga« brödernas fruktan; »de visste inte när han skulle träda fram som den genuine pingstpredikanten«. August Rosén, pastor i Immanuelskyrkan efter Janne Nyrén, hade sagt »det rent ut«: »Vi vet inte var vi har dig. Alex Olovson, honom vet vi var vi har. Han kommer att gå käpprakt vidare till pingst« (ibid.).

Frank Mangs minskade efter hand sitt engagemang i Sverige till förmån för väckelsekampanjer i Finland. De mötesserier han medverkade i eller ordnade i Sverige var mot slutet av 1920-talet alliansmöten i olika städer. Samtliga frikyrkoförsamlingar och Frälsningsarmén deltog i allmänhet i dessa. Pingstförsamlingarna avböjde i de flesta fall medverkan; de ville inte ha någon mötesgemenskap med församlingar som inte krävde att medlemmarna var vuxendöpta. Alliansmöten med Mangs hölls år 1929 i Borås, 1930 i Örebro och 1931 i Jönköping under vintern och våren. Under hösten 1931 gjorde han ett kort besök i Oslo. Vi återkommer till detta (s. 96).

Aron Andersson föddes den 23 april 1894 i Trävattna församling i Västergötland.25 Hans far var arrendator. Föräldrarna var troende; fadern tillhörde Plymouthbröderna. Aron och hans sex syskon ‒ utom de två äldsta som var födda år 1887 och 1888 ‒ döptes som spädbarn av lekmän och dessa torde ha varit Plymouthbröder; det första dopet ägde rum 1891.

År 1898 flyttade familjen till Vilske Kleva och därifrån år 1910 till Segerstad. Där arbetade Aron som dräng hos sin far så snart han kunde hjälpa till. Från hösten 1914 och till våren 1916 var han dräng på prästgården i socknen, varefter han flyttade tillbaka till sitt föräldrahem. Han ska under en tid ha arbetat vid järnvägen. Troligen var det våren 1916; Segerstad ligger nära järnvägen mellan Skövde och Falköping.

25 För de mindre socknar som nämns i detta och nästa stycke, gäller följande: Trävattna ligger 25 km sydsydväst om Skara; Vilske Kleva ligger 10 km ostnordost om Trävattna; Segerstad ligger 15 km ostnordost om Vilske Kelva; Varola ligger 25 km nordost om Segerstad; Stenstorp ligger 2 km nordost om Segerstad.

Hösten 1917 flyttade han till Varola och arbetade där som dräng på en gård.26 Han återvände till sitt föräldrahem i Segerstad hösten 1918.

Redan som pojke hade Aron lämnat sig åt Gud, men vid sexton års ålder svalnade hans intresse för andliga ting och han gick »ut i världen, trotsande, både Herrens kallande och varnande röst, och mina föräldrars förmaningar och böner« (MME2 1920). Någon ro fick han inte utan var ständigt olycklig. Han gav då Gud ett löfte, att »om han räddade mig så ville jag helga mitt liv i hans tjänst«. Den 28 december 1917 ‒ han bodde då i Varola ‒ blev han åter ett Guds barn. Han uppmuntrades snart av de troende som han lärt känna i Varola, att vittna om sin »frälsare och den lycka och frid jag i honom funnit«. Vid nyår 1918 blev han medlem i Stenstops missionsförsamling.

Redan före sin omvändelse hade Aron känt Guds kallelse att bli predikant och i mars 1919 bevistade han en månadslång bibelkurs i Götabro. Där antogs han som Helgelseförbundet evangelist; sammanlagt avskildes 18 kvinnor och 21 män som evangelister (TS 1919, 149‒151). Aron fick sitt arbetsfält i Västergötland. Under sommaren bodde han i föräldrahemmet och hjälpte till i lantbruket. De flesta söndagarna predikade han i Stenstorps missionsförsamling. I november 1919 deltog han i en av Västergötlands missionsförening (s. 84) anordnad evangelistkurs i Skara ledd av distriktsföreståndare Carl Mouchard. Efter kursen hade han »rest på platser som Mouchard« anvisade (MME2 1920).

I april 1920 sökte han till Missionsskolan, eftersom han trodde sig »vara av Herren kallad till evangeliiförkunnare«. Han ville emellertid »slippa ifrån de utländska språkstudierna vid skolan«. I en rekommendation skriver Mouchard, att Aron hade deltagit i kursen i Skara. »Han visade sig därvid äga mycket god insikt i Guds ord och stora förutsättningar för att utbildas till en evangelii förkunnare« (MME2 1920).

Redan i början av vårterminen i första klass meddelade Aron att han skulle lämna skolan vid terminens slut. Lärarkollegiet beslöt att han skulle ges rådet att inte avbryta sina studier. Han lät sig övertygas, men efter andra klass slutade han för att bli pastor i sin hemförsamling i Stenstorp. Tjänsterna som föreståndare och predikant hade upprätthållits av två lekmän i församlingen. Aron delade sin tid mellan tjänsten i Stenstorp och en tjänst som predikant i Västergötlands missionsförening.

26 I det flyttningsbetyg som prästen i Segerstad skrev ut gav han Aron efternamnet

Andersson. Arons far hette August Andreasson (efter sin far Andreas Svensson), och

Arons efternamn skulle ha varit Augustsson, möjligen Andreasson.