Om splittringstendenser åren 1924‒192 Haglund initierar en debatt om bibelsynen 54

I stort sett har frid och endräkt varit rådande. Utan strid och i full förståelse skilde sig omkring ett tjugotal medlemmar från församlingen och bildade en egen församling i Furusjö. Mera smärta beredde det, när några av församlingens medlemmar övergingo till pingstvännerna. Men även dessa sår torde vara läkta och allt går i försoningens tecken.28

Det förefaller som att Aron Andersson hade en bra gemenskap med sina kollegor i Västergötlands Predikantförbund under sin tid som predikant i distriktet. Vid predikantförbundets årsmöte i Ulricehamn 24−26 februari 1930 fick han förtroendet att under andra dagens eftermiddag leda »ett mycket givande och allvarligt bibelstudium om ’Den första kärleken’«, och på avslutningskvällen hålla »en gripande predikan om att vara funnen i Kristus«.

Pastor [Harald] Börjesson riktade ett tack till […] pastor Aron Andersson för den insats han gjort i predikantförbundet de år han tillhört detsamma. Han kommer inom kort att avflytta till annat distrikt. (Mfb 300320)

Paul Edman

Paul Edman föddes den 3 augusti 1900 i Göteborg.29 Efter några flyttningar i staden bosatte sig familjen i Fiskebäck (Västra Frölunda) där fadern övertog en lanthandel. Paul hade nio syskon. Efter fyra år i folkskolan skrevs han in i ett privatläroverk. Där var han elev i klasserna fyra, fem och sex, varefter han fortsatte i gymnasiet, men avbröt studierna efter två år. Han var då 16 år och anställdes av två av sina bröder, som hade övertagit faderns affär. Hösten 1919 flyttade bröderna till Göteborg där de innehade en affär till våren 1921. Även i denna arbetade Paul, men bodde både i Fiskebäck och i staden hos bröderna. Avståndet var ungefär åtta kilometer.

Under vintern och våren 1920 fick missionsförsamlingen i Fiskebäck uppleva en väckelse och en av dem som blev omvänd var Paul. Han blev medlem i ungdomsföreningen och fick tillfälle att vittna i församlingens möten. Den 1 januari 1921 upptogs han i församlingen. Han

28 Verksamhetsberättelsen ‒ »Något om den fria verksamhetens början och utveckling i

Mullsjö med omnejd« ‒ är daterad 25/10 1926. Den är handskriven och finns i SMF:s arkiv i Riksarkivet, men anteckningen om i vilken volym man kan hitta den har förkommit. Att döma av ett fotografi av första sidan är den en bilaga, nr 16, till ett protokoll från ett av Missionsstyrelsens sammanträden. 29 Familjen var år 1900 bosatt i Vasastaden i Göteborg. Fadern, som tidigare hade varit smedarbetare, tycks detta år ha varit innehavare av en mjölkaffär.

fick förtroendet att bli söndagsskollärare. Han deltog i en evangelistkurs i Göteborg hösten 1920 och ytterligare en kurs ett år senare. I mars 1922 började han arbeta som evangelist och det var i Bäcklösens och Öndebo missionsförsamlingar cirka sex kilometer väster om Tierp.30 I april sökte han inträde i Missionsskolan, antogs och började där i klass 2 när höstterminen startade. I klass 3 fick han tillåtelse att huvudsakligen ägna sig åt teologiska ämnen, varför han fick sitt avgångsbetyg redan efter vårterminen 1924. Han fick goda vitsord i alla ämnen. Vid ett bönemöte på Missionsskolan i september 1923 hade han (samtidigt med Otto Östman) blivit andedöpt.

I sin ansökan till Missionsskolan bifogade Paul Edman intyg om sin lämplighet att bli predikant. Ett av dessa är utfärdat av Olof Olofsson, distriktsföreståndare för Älvsborgs och Bohusläns distrikt, och Per Martin Mårtensson, pastor i Evangeliska missionsföreningen i Göteborg, vilka var ansvariga för de två evangelistkurser som han bevistat. De skriver att Paul Edman »är en snäll gudfruktig yngling och eger, så vitt vi förstå, rätt stor begåfning, som talare« (MME2 1922).

Efter studierna anställdes Paul Edman som predikant i Kalmar läns missionsförening. Efter ett år slutade han och reste sedan under ett par år som evangelist på fria kallelser. Åren 1927‒1929 var han knuten till Skånes Kristliga Ungdomsförbund och var då bosatt i Tyringe, men flyttade till Fiskebäck i slutet av år 1930. Efter sin tjänst i ungdomsförbundet reste han som pingstbetonad evangelist på fria kallelser. Han var en av huvudtalarna vid många av rörelsens sommarkonferenser. Från slutet av år 1933 och till slutet av 1939 arbetade han som predikant och evangelist i Norge, därefter som fältpredikant i svenska armén. Åren 1942‒1956 var Paul Edman en av Missionsförbundets riksevangelister. Efter år 1956 predikade han endast sporadiskt. Under en tid var han lärare i Göteborg.

Om splittringstendenser åren 1924‒1926

Vi ska nu utifrån Axel Anderssons böcker Svenska Missionsförbundet. Dess uppkomst och femtioåriga verksamhet. Inre missionen I–III (s. 27), se vilka problem som uppstod inom Missionsförbundet åren 1924–1926

30 Någon gång under åren 1920‒1923 fullgjorde Paul Edman sin värnplikt på minst åtta månader. I början av april ska han ha haft en månad kvar, men det finns en uppgift om att han vid samma tid verkade som evangelist.

på grund av pingstväckelsen. I sin redogörelse för åren 1922 och 1923 nämner han inget om denna väckelse.

I distriktsföreståndarnas rapporter berättas om väckelser i församlingar och inte sällan förekommer namn på förbundets riksevangelister i dessa sammanhang. Om Frank Mangs nämns i dessa rapporter har vi inte kontrollerat men Andersson gör det inte i sin redogörelse. De väckelser som inträffade under hans kampanjer kan emellertid skönjas. Som nämnts ovan hade Mangs en mötesserie i Göteborg år 1924. Andersson skriver: »Goda väckelser ha förekommit på flera ställen, särskilt i Betlehemskyrkan i Göteborg och i St. Lundby« (AA 1928b, 330–331).

Om arbetet i Jönköpings län år 1926 skriver Andersson att han inte kan värja sig »för den tanken, att Förbundets verksamhet på några platser fått vika för pingstvännernas« (ibid. 198). Och om verksamheten i Älvsborgs län skriver han:

För 1925 meddelas om »härliga väckelser« i många församlingar. »Det har varit som en fläkt från forna tider.« Det förekom emellertid också svårigheter i arbetet. »Dessvärre« heter det, »har splittringens ande gjort sig gällande på åtskilliga platser«. (Ibid. 331) År 1926 konstateras i rapporten från distriktsföreståndaren i Älvsborgs län att »dödlighetsprocenten« är hög på grund av åldersfördelningen i församlingarna:

Men vi ha icke endast att räkna med den höga dödlighetsprocenten utan ock med splittringen inom många församlingar. Vad numerären angår torde denna splittring just icke betyda så mycket, ty de som lämna oss på det viset äro ju jämförelsevis få. Men däremot betyder det mycket i en liten församling på till ex. 15 à 20 medlemmar att en 4 à 5 gå ut ur församlingen och börja ny verksamhet under ett ideligt dömande över dem, som stå kvar i församlingen: »De tillhöra icke en biblisk församling«, »de äro icke andedöpta« o. s. v. (Ibid. 331, 333) Axel Andersson avslutar sin redogörelse för Älvsborgs län med orden:

Ingenstädes i landet har verksamheten gått så framåt som i dessa bygder, ingenstädes ha oro och slitningar förekommit i högre grad än där. Och liksom så många gånger förut i den kristliga verksamhetens historia har det varit helighetsträngtan på avvägar, vilken vållat striderna och slit-

ningarna. (Ibid. 333) Distriktsföreståndarnas rapporter vittnar inte om några större problem på grund av pingstväckelsen åren 1924–1926 och Andersson tillfogar inga egna iakttagelser, varför han kan ha bedömt att rapporterna speglade

de faktiska förhållandena. Nyréns konferenspredikan i juni (s. 42) vittnar om att det fanns en oro att problemen skulle öka. Distriktsföreståndarnas rapportering för verksamheten åren 1927‒1929 innehåller endast ett fåtal uppgifter om Pingströrelsen och de pingstbetonade. Distriktsföreståndaren i Gävleborgs län skriver att under år 1928 hade »rätt många övergått till pingstvännerna« (ibid. 11), och från Skaraborgsdistriktet rapporterades att pingstvännerna hade haft framgång på Kinnekulle de senare åren och »genom deras agitation ha åtskilliga av våra vänner påverkats, och rätt så besvärliga och upprivande söndringar ha där förekommit« (ibid. 27). Distriktsföreståndaren i Kalmar län var år 1929 bekymrad över motsättningar på grund av bland annat pingstbetonade »element bland medlemmarna« (MÅ 1929, 21).

Missionsstyrelsen gjorde inga uttalanden om de pingstbetonade i Missionsförbundets årsberättelser under Nyréns tid som missionsföreståndare, med undantag för år 1928. I ett avsnitt som tar upp de mindre församlingarnas situation skriver styrelsen: »Åtskilliga predikanter ha bland annat, till följd av de nya religiösa strömningar, som även berört Förbundets verksamhet, kommit i rätt så svåra omständig-

heter« (MÅ 1928, 6).

Haglund initierar en debatt om bibelsynen

Bibelsynsfrågan engagerade i hög grad de pingstbetonade och de som gick till angrepp mot »nyteologerna« inom förbundet kunde räkna med deras stöd.

Den 28 oktober 1926 fick Oscar Haglund en artikel publicerad i Hemmets Vän31. Där skrev han att Missionsförbundets »missionsinkomster visade en sjunkande tendens« (Dahlén, 278) och att det bland annat skulle bero på att man inom förbundet hade blivit tveksam till att offra pengar eftersom det fanns nyteologiska missionärer. Det förefaller som att Haglund med artikeln ville åstadkomma en oro inom Missionsförbundets församlingar. I den debatt som följde lyckades Haglund påvisa förhållanden som var besvärande för förbundets ledning.

31 Hemmets Vän gavs ut i Örebro och ägdes av Florentinus Hällzon, medlem i Vasakyrkan (SMF) i staden. ‒ Hällzon tog år 1927 eller 1928 initiativet till att bilda Örebro fria bönering med medlemmar från Vasakyrkan. I januari 1935 ombildades böneringen till en församling. Denna upplöstes i början av 1940-talet. Hällzon och flertalet medlemmar anslöt sig till Elimförsamlingen (Pingströrelsen).

Haglund hade i september 1926 blivit medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. I november 1926 gav Filadelfia i Stockholm ut ett provnummer av Biblisk Tidskrift med Haglund som redaktör, som med emfas hävdade en konservativ bibelsyn Tidskriften gavs sedan ut varje månad med början i januari 1927.32 Haglund kom i sin tidning att i mer än två år angripa Missionsförbundet på olika sätt, vilket orsakade en långvarig debatt i vilken flera tidningar deltog. Inriktningen varierade men i grunden rörde det sig som om bibelsynen inom Missionsförbundet.33

Svenska Morgonbladet publicerade mars 1928 en redaktionell artikel ‒ »En otäck farsot« ‒ bland annat med anledning av Haglunds artiklar i Biblisk Tidskrift.

Det är som om en formlig farsot av förtal och förvrängningar [brett] ut sig inom den andliga verksamheten i vårt land just nu. Under de decennier vi i denna tidning följt den religiösa utvecklingen inom vårt folk, ha vi aldrig sett något motstycke till den trafik, som konsekvent och systematiskt bedrives i pingströrelsens båda organ, Evangelii Härold och Biblisk Tidskrift. Här dömas, förtalas och nedsvärtas i nummer efter nummer kristna personer och samfund, som ej ha samma ståndpunkt som vederbörande skribenter själva. (Dahlén, 291) Debatten skapade oro i många församlingar. Inre missionens sekreterare, Axel Andersson, framträdde inte i den offentliga debatten, men hade givetvis ansvar för att tillsammans med distriktsföreståndarna försöka skapa lugn i församlingarna. I ett brev i januari 1929 till en vän i USA konstaterar Andersson att situationen inom Svenska Missionsförbundet beträffande den bibelkritiska frågan är jämförbar med en motsvarande inom en amerikansk kyrka, men »mycket värre, därför att den fick en så felaktig behandling i början, att den nu är nästan hopplös. Annars skulle nog Haglund snart nog kunnat avfärdas« (Dahlén, 301). Vad Andersson syftar på kan vara det förhållandet att Gustaf Mosesson hade gått i svaromål efter Haglunds angrepp i Hemmets Vän. Andersson ansåg nog att Mosesson borde avstått från det. Tidskriften hade inte varit öppen för debatter. Det var kanske på grund av att det var någon

32 Biblisk Tidskrift lades ner vid årsskiftet 1929/30 efter en schism mellan Haglund och

Pethrus, varefter Haglund fortsatte utgivningen under namnet Bibliskt Månadshäfte. 33 Dahlén redogör under rubriken »Bibelsynsfrågan hettar till« för ovan nämnda debatt och andra händelser som bidrog till de bekymmer som drabbade Missionsförbundet under den aktuella tidsperioden (Dahlén, 278‒302). 55