Lewi Pethrus agerar

förnyelse i Anden« »så finnes det intet hopp om delaktighet i den första uppståndelsen« (ibid. 66, 83), 61 men det är inte ett krav att vara andedöpt för att bli medlem. Efter andedopet ska man undervisas om »de första grunderna« tills »man genom dem mognat för att mottaga undervisning i rättfärdighet eller fått sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont«. Man kan emellertid »inte lämna bakom [sig] de första grunderna« förrän »Herren tillstädjer det«.62 Då först kan man »gå framåt mot det som tillhör fullkomningen« (ibid. 103‒105), och då man har förmågan att »av det man ser och hör […] draga de slutsatser, som klargöra både hur enskilda troende och församlingsgrupper hava det« (ibid. 111).

63

Aron Anderssons bok har inget förord och ingen introduktion som vägledning för läsaren. Utsagor i boken som är underbyggda med bibelcitat formar tillsammans en församlingssyn, som han kan ha ansett vara den ideala, med vuxendöpta och andedöpta medlemmar som befinner sig i olika stadier i sin andliga utveckling. Han påtalar emellertid vid åtskilliga tillfällen att det i praktiken kunde förekomma missförhållanden. Han tycks då i flera fall, om än inte explicit, syfta på förhållanden i missionsförsamlingar, vilka han för övrigt kallar församlingsgrupper, förmodligen för att markera att han inte anser dem vara »bibliska« församlingar. Det går emellertid inte att avgöra om han associerar alla avvikelser från det ideala till missionsförsamlingar; inte heller om han anser att det är realistiskt att tro att en församling skulle kunna leva upp till detta ideal.

Aron Anderssons bibelstudium kan jämföras med sådana som publicerades i Evangelii Härold vid den här tiden. Flera av dessa har samma uppbyggnad som Anderssons med framställning av bibliska sanningar och kompletterade med exempel på missförhållanden i den egna rörelsens församlingar, eller varningar för att inte ta till sig undervisningen. Hans bibelstudium behöver således inte vara tänkt

61 I utgåva 2 av De första grunderna hävdar Andersson att den som inte är andedöpt saknar förvissning om att få ta del i den första uppståndelsen, varför »var och en av oss bör göra anspråk på Andens gåva« (Andersson 1958, 108‒109). 62 I utgåva 2 har Andersson lagt till: »Detta torde medföra en hälsosam självprövning, för så vitt vi är villiga att helhjärtat gå in för en sådan.« (Andersson 1958, 136). 63 Det bibelord Andersson sannolikt syftar på här är Job 32:8: »Dock på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd«. ‒ I utgåva 2 skriver Andersson att under den tid man inhämtar de första grunderna får man en »stegrad förmåga att på ett rätt sätt skilja mellan andligt och oandligt, heligt och oheligt, rätt och orätt, ont och gott« (Andersson 1958, 143).

som en del av ett manifest för de pingstbetonades samfund. I Immanuelskyrkan i Malmö, var 1933 dopsättet en stridsfråga. I februari 1932 hade Aron Andersson sagt upp sig från sin pastorstjänst, men stannade kvar efter uppmaning från församlingen. I oktober 1933 var han övertygad om att han skulle sluta men det blev inte förrän hösten 1934

(Gullbergh, 17‒19; s. 82 ovan).

Lewi Pethrus höll sig informerad om vad som hände inom Missionsförbundets pingströrelse. Våren 1933 hade ett 30-tal evangelister och pastorer lämnat förbundet sedan årsskiftet 1929/30 och anslutit sig till Pingströrelsen. Han var införstådd med planerna på att bilda ett nytt pingstsamfund. År 1973 säger han i en intervju, med syftning på början av 1930-talet (men han påstår att det skulle ha varit för 25‒30 år sedan, vilket inte kan vara riktigt) att det höll på att uppstå en stor pingströrelse vid sidan av oss. Det var de så kallade »pingstbetonade« i missionsförbundet med Alex Olovson och

Frank Mangs i spetsen, det var örebroarna ‒ som höll på att gå ut ur baptistsamfundet ‒ och det var söderförsamlingen i Stockholm […]. De var en kraft vid sidan av pingströrelsen, och de hade stora möjligheter att sluta sig

samman. (Lundgren, 48‒49) Och 1955 skriver han att »en förening av de tre grupperna, som nog hos vissa av deras ledare var påtänkt, skulle blivit en ganska kraftig verk-

samhet« (Pethrus 1955, 52). »Söderförsamlingen« är Södermalms fria församling i Stockholm som en stor majoritet av pingstförsamlingarna hade tagit avstånd från år 1930 efter att A.P. Franklin tagits in som medlem. Franklin hade efter en schism med Lewi Pethrus uteslutits ur Filadelfia hösten 1929 (»Franklinstriden«). Den behandling Franklin utsattes för av Pethrus och Filadelfias styrelse väckte stor uppmärksamhet inom samfunden.64 Södermalms fria församling fick stöd från ÖM:s ledning, vilket ogillades av Pethrus. Franklinstriden och dess efterdyningar medförde att en majoritet av pingstförsamlingarna i än högre grad än tidigare isolerade sig från samfundsförsamlingarna, vilket gjorde att de pingstbetonade predikanterna i stort sett inte var välkomna att predika inom Pingströrelsen.

64 Franklinstriden behandlas i Lewi Pethrus i konflikt (Gäreskog 2010).