Planer på ett »pingstsamfund«

mot predikande bröder, icke så mycket pingstbetonade bröder, men andra som har kommit med sina krav på att låna, och det synnerligast sedan jag blev s.k. pingstbetonad, ty därmed ha de tyckt sig hava större krav på en.

De ha i regel fått det begärda beloppet, vilka vardera i ett par fall gått opp till 500 Kr., icke som lån utan som gåva, ty vad tjänar det till att låna människor, vilka icke ha något att giva tillbaka. (JG 330418) I juli 1914 hade Alex Olovson ingått äktenskap med Elsa Edvall från Ovanåker i Hälsingland. Föräldrarna hade god ekonomi och det förefaller som att Elsa fick ett större kapital som gåva vid giftermålet och som gjorde att hon och Alex blev ekonomiskt oberoende.55

I brevet från Norra Vi berättar han att han vid ett tillfälle hade beviljats lön av beredningsutskottet under en tjänstledighet. Dessa pengar såg han till att de betalades tillbaka, men på ett sätt som gjorde att avsändaren inte kunde identifieras. Han ger också exempel på hjälp till enskilda personer och nämner om att han vid flera tillfällen har anklagats för girighet.

Folk har ju haft den uppfattningen, att mina förhållanden varit sådana, att jag kunnat [hjälpa, men mina tillgångar] äro dock mera begränsade än vad folk anar, ty vid denna tidpunkt, är det inte så mycket kvar. Mot slutet av brevet skriver Olovson:

Du får förlåta mig, att jag upptagit din tid med denna långa skrivelse, men det är som jag känt behov att andas ut litet på detta sätt. Det är ej meningen att det skall göras någon affär av denna skrivelse, det kanske varit bäst att helt och hållet tiga, men då jag nu skrivit, så sänder jag väl den till dig, och jag har den goda tron och uppfattningen om dig, att du skall uppfatta den på ett rätt sätt. (JG 330418) Något svar på detta brev skrev inte Johan Gustafsson och det hade inte Olovson förväntat sig. Däremot fick denne anledning att återkomma och det gör han den 15 maj då han är i sitt hem i Edsbyn. Han har då fått sin slutavlöning på 900 kronor och det var för hela andra kvartalet. Han meddelade Gustafsson att han sänt tillbaka 600 kronor eftersom han endast ville ha betalt fram till 1 maj. Han fortsätter:

55 Elsa Olovsons far var sågverksägare. Han och hans hustru fick två barn, men den son som föddes 1891 avled år 1910 i TBC. Fadern avled 1935 och modern 1938. Elsa var enda arvingen och arvet investerades i fastigheter: Svandammsvägen 1, Hägersten byggd på 1930-talet, och Neptunus 7 i Södertälje vid Kanalgränd, byggd 1938 (EH 540708, 20).

Förutom denna berörda sak, så har jag fått ett brev från Axel, med anledning av min skrivelse till dig. Jag uttalade min önskan om, att jag icke ville, att någon affär skulle göras av denna min sista skrivelse till dig. Det synes av Axels skrivelse, som att han och kanske flere på exp. skulle ha den uppfattningen, att jag skulle tänkt mig någon ersättning för belopp, som jag lånat till enskilda personer. Ordalydelsen i hans brev till mig är: Men förbundet kan naturligtvis icke åtaga sig någon ersättning till dig för dylika ting. Jag vill då härmed förklara, att jag aldrig hyst en tanke åt det hållet. […] Avsikten var aldrig, att Förbundet skulle känna något för mig för denna orsaks skull, eller att jag skulle fordra något, nej långt därifrån. Jag ville i handling bevisa motsatsen. Jag inser nu, att det varit vida bättre, att jag aldrig meddelat, vad jag gjort utan helt och hållet tegat. […] Då jag nu frånträtt min tjänst, så vill jag härmed säga ett tack för tid som varit. Vad nu framtiden bär i sitt sköte, ja, det känner endast Gud. Så långt han får leda går det rätt, det är dock en trygghet att veta, att så långt man är i hans vilja, sker allt till vårt bästa. (JG 330515) På brevet har Johan Gustafsson eller hans sekreterare skrivit »Ej besvarat«.

Efter att Alex Olovson lämnat sin tjänst som riksevangelist reste han på fria kallelser inom Missionsförbundet. Hans avgång var nog efterlängtad av Axel Andersson, vars förhoppning nu med all säkerhet var att han snart skulle lämna förbundet.

En av dem som ivrigast angrep Axel Andersson efter att Präster och profeter hade getts ut var David Hedegård, lärare vid Missionsskolan. Han inledde i slutet av oktober 1929 en debatt om boken, där han och Axel Andersson var huvudkombattanterna. Hedegård ville också avstyra att missionsstyrelsen skulle föreslå Andersson som missionsföreståndare; han gjorde allt för att förhindra valet av Andersson enligt en av lärarna vid Missionsskolan (Dahlén, 341). Utgångspunkten för Hedegårds kritik var Anderssons bibelsyn. De pingstbetonade uppskattade hans insatser, kontakter knöts och sommaren 1930 var Hedegård talare vid konferenserna på Öckerö och i Malmköping.

På nyårsdagen 1931 skriver Hedegård i ett brev till Alex Olovson att »nu hänger det mycket på huru vi två handla och vi skola grundligt samråda innan vi handla«. Hedegård anser att de pingstbetonade församlingarna inte bör lämna SMF utan vidare. De bör först ställa missions-

styrelsen mot väggen och fråga om den är »med på de nya lärorna«. Han skriver också att om det skulle visa sig att en majoritet av medlemmarna inom SMF accepterar »det nya« och tycker det är ofarligt, »då gäller det för oss att handla. Här gäller det inte ’den nya rörelsen’ utan det som varit grundläggande för förbundet i alla tider. Det måste bli en uppgörelse om bibeltron« (Dahlén, 360). Brevet illustrerar Hedegårds envishet för att få framgång i de frågor han engagerade sig. Det förefaller som att han hade fått uppfattningen att det kunde bli tal om ett större uttåg av pingstbetonade från förbundet om Olovson tog ett initiativ. Kanske hade Hedegård under sommaren och hösten uppfattat de pingstbetonade som en stark och sammanhållen rörelse vars medverkan skulle bli avgörande i hans kamp mot bibelsynen i förbundets ledning.

Distriktsföreståndaren i Skåne, L.E. Rodén, var i början av maj 1932 i Tyringe där han träffade Emanuel Enocson, missionsförsamlingens pingstbetonade ordförande. Denne berättade för Rodén att Alex Olovson våren 1931 hade sagt att han inom kort skulle lämna Missionsförbundet. Han hade uttryckt sig på ett sätt som gjorde att Enocson hade anledning att hävda, att hade Olovson varit konsekvent skulle han ha lämnat förbundet för länge sedan. Efter att ha berättat detta säger Enocson, att han hade »som sin tro«, att om Olovson hade lämnat förbundet 4‒5 år tidigare hade »han fått en stor skara med, ty då var han den erkände och högt skattade ledaren för den pingstbetonade rörelsen inom Missionsförbundet, men det är han ej nu«. Rodén tolkade det han hade fått höra som att Olovsons »hövdingställning« hade försvagats och att hans tveksamhet »kommit honom att försitta sin tid« (Spl 320510). Det är svårt att förstå varför Enocson berättade detta för Rodén; det var ett spänt förhållande mellan Tyringeförsamlingen och förbundsledningen.

Det kan finnas ett samband mellan Hedegårds uppmaning till Olovson och Enocsons uppgifter. Skulle det vara så måste vi nog förutsätta att Olovson, innan han tog ett initiativ, skulle säga upp sig och avsluta sin tjänstgöring sex månader senare. Så länge han var i förbundets tjänst ville han vara lojal.56

56 Det är inte troligt att Alex Olovson skulle ha fått en uppslutning omkring Hedegårds förslag (om han nu över huvud taget hade någon tanke på att ta ett initiativ). Hedegård var ju endast fokuserad på bibelsynsfrågan och stod helt och fullt bakom förbundets grundprinciper; han skriver bland annat att »ingen kan med Skriftens ord bevisa, att en viss uppfattning om dopet är salighetsvillkor« och att det inte heller »kan bevisas att dopet är församlingsbildande« (Mfb 330303). ‒ Alex Olovson var motståndare till att ett nytt samfund skulle bildas (s. 89).

Något svar på Hedegårds brev har inte hittats och någon samlad aktion mot missionsstyrelsen blev det inte.

Hedegård tycks ha fått klart för sig att ett tämligen stort antal församlingar stod i begrepp att lämna Missionsförbundet. Oron bland de pingstbetonade var säkert stor efter valet av Axel Andersson vid generalkonferensen i juni 1930 ‒ valet kan ha uppfattats som en uppbrottssignal ‒ och många frågade sig vad som nu skulle hända med rörelsen. De pingstbetonades konferenser samma sommar vilka samlade stora skaror var inga forum för överläggningar utom i mindre grupper. Frågor om framtiden fick nog inga tydliga svar i samtal med de pingstbetonade predikanter som man trodde skulle veta. Det man visste var att rörelsens dagar i förbundet var räknade.

Enskilda medlemmar kunde säkert tänka sig att bli pingstvänner eller Örebrobaptister, men de flesta skulle nog helst vilja bli medlemmar i fria missionsförsamlingar. Det fanns en falang inom rörelsen som förespråkade att dessa fria församlingar skulle bilda en gemenskap som vi här väljer att kalla samfund, även om inte det ordet användes. Den som starkast argumenterade för en sådan lösning var Aron Andersson. Han ville se en lösning med en helt oorganiserad gemenskap av helt fria församlingar ‒ ett samfund i betydelsen »de heligas gemenskap« utan någon som helst mänsklig överbyggnad. Han ville driva församlingarnas frihet längre än vad som gällde inom Pingströrelsen ‒ de skulle vara »fri-fria«.57 Alex Olovson var, som tidigare nämnts, motståndare till ett nytt pingstsamfund (s. 89). Hans inställning var givetvis ett bekymmer för Aron Andersson och deras relation var infekterad

(Gustafson, 23).

Några av de yngre pingstbetonade predikanterna tillhörde en grupp som kallades »Arons söner«. Bland dem fanns Ivar Johansson och dennes bror Sixten Johansson58 samt Rickard Rydén. Aron Andersson hade för sin egen del gjort upp med Missionsförbundet redan våren 1930 när han lämnade sin tjänst som pastor i Mullsjö (s. 82). Enligt en anonym källa ska pingstbetonade ha samlats i Mullsjötrakten »i början

57 Inom Pingströrelsen hade Lewi Pethrus och styrelsen i Filadelfiaförsamlingen

Stockholm ett avgörande inflytande på en majoritet av pingstförsamlingarna. 58 Sixten Johansson (f. 1903) arbetade under några år på sjön ‒ hans far var sjökapten ‒ för att sedan studera en tid vid Karlskoga praktiska läroverk. Han blev frälst 1916 under en väckelse då även hans bror Ivar kom till tro. Han deltog i en av SMF:s evangelistkurser hösten 1923. Därefter verkade han som evangelist inom förbundet fram till 1933 då han övergick till Pingströrelsen, där han arbetade som pastor.

av 1930-talet […] för att bilda ett nytt samfund« (Gustafson, 23). Kanske var det i samband med missionsförsamlingens i Mullsjö sommarkonferens 2–7 augusti 1932 (tisdag–söndag) där Aron Andersson var en av huvudtalarna (s. 84). Då kan Aron Andersson och hans »söner« haft överläggningar. Något samfund bildades emellertid inte.59

För många av de pingstbetonade hade det nog varit önskvärt att så snart som möjligt efter valet av Axel Andersson som missionsföreståndare lämna förbundet, men så blev det inte. Det kan ha berott på att det fanns en osäkerhet kring planerna på ett nytt samfund. Många sympatiserade med Alex Olovsons uppfattning att det inte skulle bildas något samfund, och andra med Aron Anderssons. Det kan till och med ha varit så att de som inte ville se ett nytt samfund var i majoritet. I sin roll som lärare hade Aron Andersson ett relativt stort inflytande, men som ledare saknade han de egenskaper som krävdes för att få en mer omfattande uppslutning omkring ett nytt samfund. De unga inom rörelsen kan ha tilltalats av något »nytt«, men medelålders och äldre var säkert mer eftertänksamma. Den ende som skulle kunna skapa en bred uppslutning kring ett pingstsamfund var Frank Mangs, men han ägnade sig helt åt sin gärning som evangelist och for illa av de strider som han noterade mellan förbundstrogna och pingstbetonade. Han gjorde inga uttalanden om hur han förhöll sig till Missionsförbundet eller till de pingstbetonade. Eftersom han höll seriemöten i samarbete med missionsförsamlingar var Axel Andersson inte tillfreds med att inte veta i vilket läger Mangs hörde hemma så han hade någon gång under år 1931 frågat denne: »Tillhör du oss eller våra fiender?« Mangs hade svarat att han var neutral (Mangs 1977, 158). Han visste att Andersson med fiender menade »pingstfolk i allmänhet och pingstbetonade i synnerhet«. Andersson replikerade: »Här existerar ingen neutralitet. För här är det kamp mellan liv och död.« En kort tid senare hade en av dem »som drömde om att bli pastor i den nya rörelsen« sagt till Mangs: »Det är ditt fel att det inte går för oss. Ginge du med helt, så skulle vi snart ha hundratals församlingar«. En månad senare blev

59 »Arons söner« deltog i samtal och bibelstudier under ledning av Aron Andersson.

Gruppen träffades nästan varje sommar ‒ kanske ända fram till början av 1960-talet.

Enligt Ruben Jogensjö, son till Gunnar Jogensjö, ägde dessa samlingar rum på gården Grönebo i Kölingared, drygt 8 km nordväst om Mullsjö. På denna gård hade

Pingströrelsens predikanter samlats till bibelstudieveckor (rikskonferenser) åren 1917–1920 och 1925 (se också fotnot s. 21).

Mangs anklagad av »en annan pingstbetonad broder« att han inte hade »mod att gå ut i full frihet« (ibid. 158‒159).

I oktober 1931 inledde Frank Mangs en mötesserie i Oslo ‒ i Betlehemskyrkan (Det Norske Misjonsförbund). Han ville bredda sitt verksamhetsfält men också fly. Anledningen var att »spänningen mellan pingst och icke pingst var så stor, att jag kände det olustigt. Jag ville inte ta parti i striden« (Mangs 1978, 85). Besöket föll bra ut, men den kommande vintern tillbringade han i Amerika, varför nästa besök i Oslo blev först i oktober 1932. Mangs skriver att i Norge »gav Gud mig min levnads underbaraste år, inte bara ett år utan många, medan mina vänner – eller vad? – gnagde sönder varandra i Sverige« (Mangs 1977, 160).

Som vi kommer att se hävdade Mangs att de som förespråkade ett nytt samfund ansåg att detta skulle »framställa Brudeförsamlingen som en synlig organisation« (s. 101) ‒ alla medlemmar skulle tillhöra den skara som kallades Kristi brud och alltså ha olja i sina lampor såsom de fem jungfrurna i Matteusevangeliet 25:1‒13.

Örebro Missionsförenings förlag gav år 1933 ut en bok av Aron Andersson med titeln De första grunderna av Kristi lära. Boken innehåller ett antal bibelstudier som Andersson hållit, och som gavs ut på »mångas begäran« (Andersson 1958, 5). De utgår från Hebreerbrevet 6:1‒3:

Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av Kristi lära och gå framåt mot det, som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och [undervisning om] handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Ja detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.60

Med kursiv stil har här markerats de sex »grunder« som Andersson behandlar i var sitt kapitel. Bibelhänvisningar kompletteras med egna erfarenheter, som understryker hans tolkning av bibeltexterna. Vi ska här lyfta fram några omständigheter som är av intresse i frågan om förhållandet mellan den fri-fria församlingen och brudeförsamlingen.

Enligt Aron Andersson krävs att man är döpt genom nedsänkning för att »upptagas i församlingsgemenskap«. Efter dopet ska man be om helig Ande och ta emot Anden »genom tron«, om möjligt under »handpåläggning«, för att få »förstärkning och hjälp [i] tron« (Andersson 1933, 64). Han menar att utan »Andens dop och en därpå följande daglig

60 Sista meningen i Bibel 2000 lyder: »Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare«.