Missionsskolan får en ny bibellärare

Pingstväckelsen inom förbundet åren 1907–1921

Missionsförbundets ledare, P.P. Waldenström, var i Kina då pingstväckelsen nådde Sverige. Gunnar Westin skriver år 1965:

När [Waldenström] i början av sommaren återkom, mötte han »den nya rörelsen« med dessa ord: »Gode Gud, när skola våra troende bli nyktra?«

Svenska Tribunen citerade detta och tillade, att yttrandet hade gått genom »den halvkristna och den gudsfientliga pressen«, men tidningen prisade

Gud för att varje dag [gav] bevis på »att Herren öppnar ögonen på sådana, som äro blinda, fast de tro sig se«. Waldenström ändrade sig inte. Tvärtom blev han skarpare i sina uttalanden mot »röran«, dvs den nya rörelsen. Det bästa medlet mot den »smittosamma sjukdomen« vore, enligt honom, ett ämbar kallt vatten. Men sådana omdömen av en man i hans ställning bidrog nog närmast till rörelsens utbredning. (Westin 1965, 221) Och G.E. Söderholm skriver år 1928:

En del av de ledande männen inom Missionsförbundet togo redan från början avgjort avstånd från pingstväckelsen och angåvo riktlinjer, som sedan i stort sett blivit följda ända intill de senaste åren. Lektor Waldenström […] skrev redan före sin hemkomst [från Kina], såsom det synes utan någon personlig kännedom om väckelsens art, och varnade för densamma.

Han förordade sedermera offentligt i tidningarna, att man borde slå kallt vatten över någon tungotalande evangelist, som verkade i Hälsingland, för att sålunda avkyla hennes andliga hetta. Och andra ledande män […] hjälptes åt att, andligen talat, slå vatten på pingstväckelsen, och så blevo

Svenska Missionsförbundets medlemmar för lång tid framåt mäktigt preparerade för allt, vad pingstväckelse heter. (Söderholm, 420) Pingstväckelsen fick en mycket begränsad utbredning inom Missionsförbundet år 1907 och de närmast följande tio åren. Enstaka medlemmar i många församlingar blev säkert ändå andedöpta ‒ förmodligen efter kontakter med andedöpta inom Baptistsamfundet och mot slutet av tidsperioden med medlemmar i pingstgrupper eller pingstförsamlingar.10 I rapporter från distriktsföreståndarna från denna tid nämns inget om några problem av detta slag, med undantag av rapporter från Lappland i vilka antydningar hade gjorts under åren före 1919 om »nya

10 Ett exempel på en predikant inom Missionsförbundet som blev andedöpt under pingstväckelsens första år är Oscar Svanell, men han »behöll sin erfarenhet mest för sig själv« (EH 230607). Han var år 1907 pastor i missionsförsamlingen i Karlskrona.

Vi återkommer till honom (s. 277).

svårigheter«. År 1919 framgick av en rapport från distriktsföreståndaren vad det gällde:

Många av våra medlemmar ha försvunnit genom »pingströrelsen«, som i många fall har gått fram mycket hänsynslöst mot Svenska Missionsförbundets verksamhet här. När den nämnda rörelsen riktar sina grova hugg mot »skökan«, får folket snart veta, att Svenska Missionsförbundet är en av döttrarna till henne. Sådant har skaffat oss många ledsamheter. (AA

1929, 338)

Från Värmland rapporterades år 1918 att pingströrelsen hotade spränga sönder hela verksamheten i socknarna Möklinta och Tortuna.

Det berodde nog mest därpå, att båda församlingarnas predikanter övergingo till nämnda rörelse och att de sedan verkade både i församlingarna och på platsen för övrigt för att få så många med sig som möjligt. […] De flesta, som övergingo, voro från ungdomsföreningarna. (AA 1928, 318) År 1919 var det problem i några församlingar i Skaraborgs län och de förefaller ha orsakats av personer som inte tillhörde församlingarna. För åren 1920 och 1921 var rapporterna något fler »om pingströrelsens inblandning i verksamheten«. Exempel från år 1920 på platser med splittringstendenser i Bohuslän är Hönö, Fotö och Marstrand. Året därpå meddelas från samma län, att »en del församlingar ha haft stark känning av den s. k. pingströrelsen och åtskilliga medlemmar ha lämnat sina respektive församlingar och gått med i det nya« (ibid. 345).

11

Missionsskolan får en ny bibellärare

Inom Svenska Missionsförbundet var bibelsynen mot slutet av 1910talet i grunden konservativ även om man inte var lika konsekvent som man skulle bli inom Pingströrelsen genom att hävda att hela Bibeln var Guds ord och att ingen som helst form av bibelkritik kunde accepteras. Till höstterminen 1917 skulle efter en lång process en ny lärare i exegetik ‒ eller bibellärare som man i allmänhet kallade tjänsten ‒ anställas

11 Axel Anderssons böcker Svenska Missionsförbundet. Dess uppkomst och femtioåriga verksamhet. Inre missionen I–III redogör bland annat för verksamheten inom de olika distrikten fram till och med år 1926. Till stor del baseras hans redogörelse på de årsrapporter som distriktsföreståndarna tog fram. Vi räknar med att Andersson inte skulle försumma att nämna problem som på ett eller annat sätt hade uppkommit på grund av denna rörelse. Skildringen i böckerna är delvis kritiskt hållen och publiceringen vållade debatt.

vid Missionsskolan. Den som föreslogs var Lorentz Backman12 , som emellertid i ett brev till rektor Gustaf Mosesson i mars 1917 förklarade att han under sina universitetsstudier hade tvingats lämna mycket av det han tidigare hade trott på:

Du vet vad gamle P.W. tänker om nutidens teologiska vetenskap. Och som han tänker, så tänker också den stora massan inom Förbundet. Hur skall man kunna tåla en lärare, som i fråga om Gamla testamentet hyllar så kätterska meningar som jag gör. Och ändå tror jag, att jag ännu så länge tillhör den konservativa riktningen i nutidens teologi. Ännu så länge, ty jag kan inte veta, var jag kommer att hamna efter grundligare teologiska

studier. (Dahlén, 62)

Brådska med att få tag i en lärare och brist på alternativ gjorde att skolstyrelsen, trots Backmans egen tveksamhet, rekommenderade missionsstyrelsen att han skulle anställas. I skolstyrelsen satt bland annat missionsföreståndare P. Waldenström, två kommande missionsföreståndare, J.P. Norberg och Janne Nyrén13, samt rektor Mosesson. Missionsstyrelsen i sin tur gick vidare med förslaget till generalkonferensen i juni 1917, som godkände tillsättningen. Backman tillträdde tjänsten vid höstterminens början. Waldenström, Norberg och Mosesson hade hävdat att ombuden inte skulle informeras om Backmans teologiska ställningstaganden; de menade att ombuden saknade förmåga att rätt bedöma frågan och Backman hade gått med på deras förslag.

Backmans bibelsyn, som kom att bli allt mindre konservativ under hans tid på Missionsskolan, orsakade problem redan från hans första termin. Han var emellertid en utomordentlig lärare och blev populär bland flertalet av eleverna, vilket säkerligen medverkade till att flera anammade hans bibelsyn. Andra elever opponerade sig mot det Backman lärde ut, och när man här och där ute i landet fick klart för sig vilken bibelundervisning som meddelades på skolan var det flera som protesterade. Under höstterminen 1922 – med koppling till ett besök under

12 Lorentz Backman (f. 1889) avlade studentexamen 1911, blev fil.kand. 1914, teol.kand. 1926 och teol.lic. 1931. Han var lärare vid Missionsskolan 1917‒1923 och arbetade därefter främst som lärare i allmänna skolor, bl.a. som adjunkt vid Bromma läroverk 1942‒1955. 13 Janne Nyrén (f. 1864) var elev vid missionsskolan i Vinslöv 1884‒1886 och därefter vid missionsskolan i Kristinehamn 1887‒1888. Han var pastor i bl.a. Andreaskyrkan och i Immanuelskyrkan i Stockholm 1915‒1918 resp. 1918‒1930, ledamot i missionsstyrelsen 1907‒1918, och vice ordförande 1910‒1918 samt missionsföreståndare 1918‒1930.

oktober månad från USA av Gustaf F. Johnson vilken hade en konservativ bibelsyn – ökade trycket på Backman. Johnson hade en tre veckor lång mötesserie med två eller tre möten varje dag i Immanuelskyrkan (SMF) i Stockholm. Eleverna på missionsskolan var flitiga besökare och påverkades av hans undervisning. Detta kom att drabba Backman. Johnson hade vid något tillfälle sagt att »nyteologerna« var placerade i »första klassens vagnar på helveteståget« (Dahlén, 95). Under hösten fick Mosesson ta emot elever som protesterade mot bibelundervisningen. Den fortsatta utvecklingen gjorde att Lorentz Backman kände sig tvingad att sluta efter vårterminen 1923. »Backmanfrågan« kom att leda till uppslitande strider inom förbundet. Den »nådde sitt slut« först sommaren 1929 (Dahlén, 238).

Backman kom att ersättas av Oscar Haglund14 – ett val som var ungefär lika förhastat som valet av Backman. Han blev anställd som extra ordinarie lärare. Hans pedagogiska förmåga var svag jämfört med Backmans. Vid det möte då Missionsskolans styrelse beslöt att föreslå missionsstyrelsen att Haglund skulle tillsättas, reserverade sig Axel Andersson. Han påpekade att Haglund hade varit kristen för kort tid och inte var förtrogen med förbundets verksamhet ‒ »dessutom synes han mig principiellt intaga samma teologiska ståndpunkt, som den vilken medförde Backmans avgång« (MMA1 230512). Haglunds bibelsyn formades under missionsskoletiden och var konservativ när han mer eller mindre tvingades att lämna sin tjänst efter vårterminen 1926 (se Dahlén kap. 9 och 13). För skolstyrelsen var det angeläget att tillsätta en ordinarie bibellärare, vilket av tidsskäl inte var möjligt att göra till höstterminens början. Som vikarierande lärare anställdes Johan Hellström som var redaktör för Missionsförbundet. Han hade en konservativ bibelsyn. Skolstyrelsen tycks ha varit nöjd med hans insatser, men efter två läsår ville han sluta sin tjänst. Hans efterträdare blev David Hedegård, »erkänd som en stor kapacitet inom samfundet« (Dahlén, 219). Han anställdes som extra lärare inför höstterminen 1928. Ett år senare blev

14 Oscar Haglund (f. 1888) »lämnade sig åt Herren Jesus« julen 1921 (Haglund). Han vikarierade då som lektor på folkskollärarseminariet i Härnösand. Under sommaren 1921 hade han tjänstgjortsomprästochdå kommitikontaktmedEvangeliska Fosterlandsstiftelsen och det hade förändrat hans syn på Gud. Hösten 1922 blev han medlem i missionsförsamlingen i Södertälje. Han hade då tillträtt en tjänst som extra ordinarie lektor i staden. Vid denna tid publicerade Svenska Morgonbladet några artiklar av honom, och dessa föranledde tidningens redaktör att rekommendera

Haglund som bibellärare vid missionsskolan.