Förbundets ledning förnyas

han ordinarie lärare.

15 Dahlén skriver att Hedegårds bibelsyn låg »någonstans emellan Backman och Haglund« och att en sådan var »nödvändig i den rådande situationen«. Han skriver också att »valet av Hedegård var ett medvetet val av en personlighet som inte tycktes« vara så kompromisslös som Backman och Haglund hade varit, men på den punkten skulle det visa sig att man hade fel (ibid. 231). 16

På missionsskolan fanns det åtminstone från läsåret 1919/1920 elever som var andedöpta. Under läsåret 1921/1922 fick man bekymmer med »pingstgruppen« genom att de elever som tillhörde denna, ofta kom i opposition både mot lärarna och mot en grupp elever som var motståndare till pingstväckelsen. Läsåret 1922/1923 var oron än större samtidigt som disciplinen inte var den bästa. Antalet elever var det högsta någonsin och elevkåren var heterogen.17

Under en promenad höstterminen 1922 samtalade Erik Samuel Alexandersson18 som var elev i första klassen, med en av lärarna, Josef Håkansson.

Den promenaden skulle Samuel aldrig glömma. Naturligt och öppenhjärtigt kom de in på aktuella spörsmål. Inom elevkåren märktes en uppspaltning: somliga var »pingstbetonade« – andra stämplades som »nyteologer«. Tendensen var oroande. Samuel berättade för läraren om de extasbetonade bönemöten, som hölls i ett av rummen på [den våning som kallades] »Svealand«. Där skreks, som om rummet varit ett förlossningsrum, både väggar och golv darrade. Sent en kväll efter bönemötet, då ljuset i korridoren släckts, gick »broder Andersson« fram och tillbaka i mörkret och »skrattade i anden«. Skrattet ekade i mörkret – man fick association till ett dårhus.

Håkansson hörde på. Sen sa han högt: »Ingen ska förvånas över splittringen i elevkåren, när lärarna inte kan vara sams. Ibland kan de inte träffas inne på kollegierummet före lektionerna – man går direkt in i klassrummet och hänger hatten innanför dörren. Jag har fört det där på tal i kollegiet, men hela atmosfären är förgiftad.« (Alexandersson, 188–189)

15 David Hedegård (f. 1891) studerade vid Missionsskolan 1915‒1917, avlade studentexamen 1920, blev teol.kand.1928, teol.lic. 1943 och teol.dr 1951. Han verkade som pastor 1911‒1925 och var därefter anställd som social sekreterare på halvtid inom

SMU. Han arbetade som bibellärare vid Missionsskolan 1928‒1941. 16 Hedegård kom att efter hand att utveckla en »påtaglig ovilja eller oförmåga att samarbeta och kompromissa« (Dahlén, 218). Hans bibelsyn blev snart mer konservativ. 17 Läsåret 1919/1920 var antalet elever ca 75 mot ca 125 läsåret 1922/1923. 18 Erik Samuel Alexandersson har i en självbiografisk roman, Som ett nålsöga, skildrat sin tid som elev vid missionsskolan. I romanen kallar han sig Samuel.

Några nyintagna elever, som var påverkade av pingstväckelsen, stärkte skolans pingstgrupp detta läsår. På vårterminen 1923 var spänningarna så stora mellan dem som var för och dem som var emot pingstväckelsen, att pingstgruppen hade dörrvakt vid sina bönemöten. Andra elever kunde stå utanför och provocera med hallelujarop. Pingstgruppen svarade för en väsentlig del av motståndet mot Backman.

P.P. Waldenström var född år 1838. Hans ålder och det faktum att han under flera ganska långa tidsperioder hade haft nedsatt arbetsförmåga gjorde att frågan om hans efterträdare tagits upp med honom, kanske år 1914, men han hade avfärdat frågan. Hösten 1915 var Waldenströms närmaste medarbetare Wilhelm Sjöholm (f. 1865), expeditionschef och redaktör samt Johan P. Norberg (f. 1855), missionssekreterare. Flera inom styrelsen liksom många av de ledande pastorerna inom förbundet såg både Sjöholm och Norberg som kandidater till posten som missionsföreståndare, men även Janne Nyrén (f. 1864) och Axel Andersson (f. 1879) var tänkbara. Sjöholm avled emellertid i februari 1916 efter en kort tids sjukdom. Janne Nyrén var pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm och ledamot i missionsstyrelsen. Han ägde mångas förtroende och hade sedan år 1894 haft åtskilliga viktiga förtroendeuppdrag inom förbundet. Den betydligt yngre Axel Andersson var lärare vid Kristinehamns praktiska skola och ledamot i missionsstyrelsen.

Axel Andersson kom från enkla förhållanden. Han var elev vid Missionsskolan under läsåren 1899–1902. Skolkamraten Gustaf Mosesson skriver att det »torde kunna sättas i fråga, om det funnits många, som kommit in på Missionsskolan med klenare underbyggnad och förutsättningar«; han hade inte lärt sig läsa och skriva i folkskolan (Dahlén, 249). Han kunde emellertid lämna missionsskolan med höga avgångsbetyg. Han var efter sina studier vid Missionsskolan pastor i Skåne 1902‒1904 samtidigt som han läste vidare. År 1906 tog han studentexamen och läsåret 1906/1907 var han lärare i Osby samskola. År 1911 blev han filosofie kandidat. Därefter anställdes han som sekreterare i Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) som hade bildats år 1910 på initiativ av honom. Han blev uppmärksammad för sin begåvning och sin kompetens inom viktiga områden för missionsstyrelsen. Trots att han inte hade fyllt 40 år var det många som ansåg att han var den givne efterträdaren

till Waldenström; hans akademiska utbildning värderades högt liksom hans språkkunskaper – han hade studerat en tid i både Genève och London.

Andersson var också uppmärksammad för sin självsäkerhet och frispråkighet. Det förefaller som om han agerade utan hänsyn till person; han ska till exempel ha satt sig i respekt hos Waldenström. Han kritiserade häftigt flera av förbundets äldre ledare. Dahlén skriver:

Troligen finns något av förklaringen till detta i hans erfarenheter från uppväxten med en dominerande mor, som enligt yngste sonen hade påtagliga brister. Respekten och lydnaden för den äldre generationen var något som han relativt tidigt fick göra upp med och bryta emot. (Dahlén, 255) Våren 1916 uppstod en konflikt mellan Norberg och Andersson, som tycks ha börjat efter att Andersson i en tidningsartikel hade uttalat sig på ett sätt som kunde uppfattas som att han, trots att han var yngre än Norberg, skulle kunna vara mer meriterad till tjänsten som missionsföreståndare än denne.

I ett brev i januari 1917 skriver Norberg:

Jag är bekymrad för Andersson och utgången för honom. Jag fruktar nästan det värsta, […] Hans agitation emot oss här i Förbundet är hänsynslös ute i landet, och det går icke i längden. […] Det är rysligt sorgligt, att en så använd‒bar god gåva som hans skall förbrukas på sätt, som nu

sker. (Dahlén, 253) Under våren nåddes en uppgörelse. Ändå hade Andersson i ett föredrag vid SMU:s årsfest under generalkonferensen i juni yttrat sig på ett sätt som inte vittnade om någon försoning.

Generalkonferensen sommaren 1917 blev P.P. Waldenströms sista. Han avled en månad efter konferensens slut. Vid sin död var han både missionsföreståndare och missionsstyrelsens ordförande. En vecka senare samlades styrelsen och beslöt att Norberg skulle vara tillförordnad missionsföreståndare fram till generalkonferensen sommaren 1918, men samtidigt uppehålla tjänsten som inre missionens sekreterare.19 Jacob E. Lundahl (f. 1875), som hade arbetat som biträdande sekreterare utsågs som tillförordnad sekreterare för yttre missionen. Vid samma möte beviljades Norberg tjänstledighet; han hade blivit sjuk under våren och

19 Norberg förefaller ha varit impulsiv och kanske till och med något omdömeslös, möjligen mer uttalat under sin sjukdomstid än tidigare. Ett exempel är hans märkliga erbjudande i november 1917 till G. E. Söderholm att bli inre missionens sekreterare och så småningom bli missionsföreståndare (Dahlén, 260–262).