Frank Mangs

Likasom föregående år – allt sedan 1923 – har även denna sommar en skara

Herrens vittnen kommit tillsammans på Öckerö utanför Göteborg för att bedja Gud om ett fördjupande av sitt kristliga liv och en rikare Andens kraft i verksamheten. C:a 70 bröder – de flesta från Svenska Missionsförbundet – voro med på årets konferens. Dessutom samlas numera så många andra till Öckerökonferenserna, att man till nästa år måste anskaffa ett stort tält för mötena. – Det som drar allt fler och fler av våra predikande bröder till Öckerö, är medvetandet om egen vanmakt och en djup längtan efter att komma in i ett liv av seger och vila. Många av våra predikande bröder ha rest ifrån Öckerö som nya människor, och det har blivit en underbar lyftning i hela deras verksamhet. (Mfb 270728) Konferenser hölls också på andra platser, bland annat i Tyringe, Oskarström, Malmköping, Olofström och Timmernabben. I Tyringe hölls den första konferensen i augusti 1924 och den leddes av Alex Olovson; han hade vid årets början haft en serie väckelsemöten i missionsförsamlingen. Givetvis bidrog dessa konferenser till rörelsens spridning. Alex Olovsons namn var starkt förknippat med några av konferenserna under en följd av år; man kan säga att det var hans konferenser.

På avslutningssöndagen under Öckerökonferensen hölls varje år en dopförrättning; vid ett tillfälle hade 150 personer döpts. Enligt Karl Sjöberg23 förekom det emellertid ingen »egentlig dopförkunnelse« under konferenserna (Sjöberg, 150).

De pingstbetonade ordnade också evangelistkurser, som vi tar upp längre fram (s. 72).

Sommaren 1926 var frågan om Missionsförbundets grundprinciper än mer aktuell än hösten 1923. I sin konferenspredikan varnade Janne Nyrén indirekt de pingstbetonade att låta sina uppfattningar ta sådana uttryck att sammanhållningen inom förbundet hotades. Han påminde också om att det inte var »på läroåskådningens grundval, som Svenska Missions-Förbundet bildades, utan på grundvalen av enheten i tron och kunskapen om Guds Son, sådan den möter oss i Guds ord«. Därför,

23 Karl Sjöberg (f. 1897) blev teol.kand. 1927 vid Lunds universitet och teol.lic. 1956 vid

Uppsala universitet. Avhandlingen Peter Wieselgren och väckelserörelserna till 1830talets början fick vitsordet Med beröm godkänd av prof. Gunnar Westin. År 1957 skrevs han in vid Göteborgs universitet och arbetade där med en avhandling ‒ en utveckling av lic.avhandlingen. Någon disputation blev det emellertid inte trots att avhandlingen blev färdig. Åren 1927‒1930 var han anställd som evangelist inom SMF och åren 1935‒1945 som pastor. Från 1957 var han läroverkslärare; från höstterminen 1959 och fram till sin pensionering var han ordinarie lektor i kristendomskunskap.

hävdade Nyrén, var förbundets »portar öppna för alla på Jesus Kristus

troende« (Andreasson 2002, 114).

Ett rykte spreds våren 1929 om att de pingstbetonade skulle starta en alternativ predikantutbildning till den på Missionsskolan i Lidingö. Alex Olovson blev tillfrågad av Johan Gustafsson24, redaktör för Missionsförbundet, om detta rykte var sant. Olovson skriver i sitt svar:

Förlidet år rekommenderade jag Missionsskolan till flere bröder, tidigare har jag även gjort det. Intet år har jag rekommenderat skolan till så många som under detta år, och flere har vänt sig mig med förfrågan och jag har givit dem rådet att söka in, vilket flere även gjort som följd av min rekommendation. Om det nu vore någon tanke på något nytt och en ny skola, varför skulle jag då rekommendera bröderna till skolan? (JG 290430) Sannolikt vet Olovson, eller tror sig veta, att det är en eller flera distriktsföreståndare som står bakom ryktet, och vilka dessa var.

Att makten glider ur händerna hos en del distriktsföreståndare, beror nog på en tidigare sådd, där man gjorde allt för att motarbeta oss, och där alla vapen voro, som det syntes, lovliga, även de tarvliga. Folk minnes sådant och har svårt att glömma det. Ingen ursäkt, intet beklagande över sina misstag, mena de, att folk skall se upp till dem allt fort, och när de sedan känna makten stå på spel, ja, då kommer man med sådana argument, som det, att vi håller på att skapa något nytt. För min personliga del kan jag nog tåla sådant, men se folket uti bygderna de tåla icke det, de säga ifrån. […] Jag är dock f. n. trött på allt misstänkliggörande, så att jag är ganska starkt betänkt på att draga mig tillbaka från Förbundet, ty det synes, som mitt arbete jämt skall tolkas så, att jag ligger i vägen för andra. Det är som jag känner, att man menar på flera håll, att om jag kommer undan så blir det bättre. (Ibid.)

Alex Olovson fortsatte emellertid som riksevangelist.

Frank Mangs föddes i augusti 1897 i Österbotten i Finland. Hans far var bonde. Båda föräldrarna hade varit troende men fadern förlorade sin tro efter att ha drabbats av ekonomiska svårigheter. Dessa gjorde att

24 Johan Gustafsson (f. 1889) var elev vid Missionsskolan 1912‒1915 och därefter pastor i Ljusdal och Arvika. Från år 1921 arbetade han på SMF:s expedition i Stockholm.

Han var redaktör för Missionsförbundet 1926‒1930, inre missionens sekreterare 1930‒1944 och missionsföreståndare 1944‒1954.

han valde att under åtminstone två perioder i USA försörja sig som byggnadsarbetare. Något överskott blev det inte, vilket berodde på att han blivit »en fånge under spriten«. Sista gången han återvände från USA var hösten 1896 (Mangs 1977, 28).

Som ung pojke betraktade sig säkert Frank som frälst men intresset för andliga ting svalnade under tonåren. Under vårvintern 1914 upplevde han emellertid ett uppvaknande. Senhösten 1916, under första världskriget, när han tillsammans med ett 40-tal andra pojkar röjde skog och grävde löpgravar, insåg han att han måste vinna sina kamrater för Gud. I samband med detta anmälde han sig till Fria Missionsförbundets predikantskola i Ekenäs (90 km västsydväst om Helsingfors) ‒ Fria Missionsförbundet var Svenska Missionsförbundets systerkyrka i Finland. Före terminsstarten hösten 1917 begärde han emellertid att bli struken ur elevlistan. Han »hade fängslats så starkt av tanken på Herrens snara tillkommelse« att han ansåg sig »inte ha tid att sitta på skolbänken i tre år«. Skolans rektor lyckades emellertid övertyga honom att påbörja sina studier. Våren 1918 bröt inbördeskriget ut och skolan stängdes under ett år. När han skulle återuppta studierna hösten 1919 kände han att det var omöjligt. Han erfor att »människor upplevde en andlig besökelsetid«, och en sådan tid »kommer aldrig på beställning«

(Paulson 1957, 9‒12).

Under en mötesserie första halvåret 1920 fick han uppleva sin första stora väckelse som blev hans genombrott som evangelist. Hösten 1921 höll han väckelsemöten i Andreaskyrkan i Helsingfors tillsammans med en annan evangelist. Församlingens pastor var bortrest och de båda evangelisterna ansåg tydligen att de kunde ta sig vissa friheter. En söndagseftermiddag ordnade de »tillsammans med pingstvänner […] en sammankomst i stadens största biograf«. Efter detta möte började väckelsen »på allvar«. Kontakten med pingstvännerna var givetvis ingen slump och Mangs förkunnelse medförde att »en våg av pingst bröt in i församlingen« under den väckelse som sedan följde (Mangs 1977, 126–129). Samtidigt uppstod spänningar. En del medlemmar ville återgå till det gamla. Andra ville utveckla det nya (Eldebo, 62).

Mangs hade under en konferens i Finland någon gång under år 1921 träffat Gideon Ekström, pastor i Betlehemskyrkan (SMF) i Gävle. Denne hade frågat om inte Mangs kunde »komma till hans församling och leda en serie väckelsemöten«. Han fick ett jakande svar »på en enda gång« (Mangs 1977, 139). Kanske ville han fly från den oro som han hade

varit med att skapa i Andreaskyrkan (se Eldebo, 63). Trots den pågående väckelsen reste han till Stockholm i början av februari 1922.

På sin väg från båten till Stockholms centralstation passade han på att besöka Missionsförbundets expedition. Där blev han inkallad till inre missionens sekreterare, Axel Andersson.

I tydliga ordalag lät han mig veta, att man inom Svenska Missionsförbundet inte alls led brist på evangelister. Men det gjorde däremot Finland. Och han ansåg att det inte var riktigt, att jag gav Sverige den tid och kraft, som

Finland så väl behövde. (Mangs 1977, 140). Mangs menade att Andersson inte var hård eller hänsynslös utan »såg saken precis som han uttryckte den«.

Kallelsen till Gävle blev början på ett stort antal väckelsekampanjer i Sverige, många i församlingar inom Missionsförbundet. År 1928 bosatte han sig i Sverige, men behöll sitt medlemskap i en finsk missionsförsamling.

I Gävle fick Frank Mangs tillfälle att träffa den tio år äldre Alex Olovson som var bosatt där. Denna kontakt gjorde att Mangs »genom Alex förmedling kom att uppleva det under som gjorde att [han] fortsatte att förkunna evangelium« (Mangs 1977, 147). Efter »ett intensivt väckelsearbete« under vintern 1922/1923 var nämligen Mangs »trött, dödstrött, och kände [sig] urblåst och tom« ‒ missnöjd med sin egen »andliga ställning« och sin »gärning som evangelist«. Han drog sig undan för att vila, och väntade på de strömmar av sång och salighet som han tidigare upplevt under väckelsearbetet.

Men det blev aldrig så. Sången tystnade så småningom. Glädjen domnade bort. […] Ingenting kunde förjaga de mörka, tunga, orena tankarna ur min sinnevärld. Ingenting kunde ge mig det jag mest av allt behövde: ett dop i

den helige Ande (Mangs 1977, 167–168). »Alex förmedling« torde ha inneburit att han övertalade Mangs att komma till Öckerö under den stilla vecka som skulle hållas där sommaren 1923. På resan dit stannade han till i Göteborg och låg över natt hos Betlehemskyrkans (SMF) pastor, P.M. Mårtensson. Denne »hyste stor förskräckelse för det pingstbetonade släktet på Öckerö och Hönö« och han »gjorde sitt yttersta för att avhålla« Mangs från att resa dit. Innan Mangs morgonen därpå steg ombord på båten till Öckerö vid Lilla Bommen i Göteborg »talade« han med Gud om sin situation:

Gud, du vet att om en dryg vecka står jag här igen. Då har du antingen gjort mig till en ny människa och en ny predikant eller också är det absolut slut med min predikogärning. Ty jag orkar inte mer. (Mangs 1977, 169) Samma dag klockan 17 ägde den första sammankomsten rum. Det var ett bönemöte med 12–15 deltagare. En av dem började tala i tungor, något som Mangs hade varit med om tidigare, men den här gången upplevde han att det gällde honom. En annan av deltagarna uttydde tungotalet, vilket enligt uttydningen var en beskrivning av det tillstånd Mangs befann sig i. Ytterligare två budskap med uttydning kom. Det sista mynnade ut i »varma ord om vad Herren ville ge, om jag bara ville ta emot«, som Mangs skriver. Han var »fullständigt öppen för allt det Gud ville ge«. En stund senare blev han »döpt i helig Ande« (ibid. 171–172). Undret hade skett, han var förvandlad. »Hela atmosfären omkring mig tycktes vara full av liv – gudomligt liv« (ibid. 175).

Pingstdagens eldtungor syntes ej, men jag förnam dem i mitt innersta. De förbrände slagget och likt en himmelsk elektricitet trängde de igenom varje atom av min varelse. De trängde igenom både ande, själ och kropp. Ja, hade jag tusen bilder att använda för denna underbara verklighet, så skulle de ändock ej kunna tolka den fullständigt. Det var som om ett försommarregn hade fallit i rummet och rensat atmosfären. Min trötta ande fick ro, och den läkande frälsarehanden strök bort min kropps sjukdom. Jag hade kommit in i en ny sällsam värld. Den gamla Bibeln blev som ny. (Sjöberg, 152–153; se

också Eldebo, 70–72)

Han hade fått uppleva »en ström av renhet och helighet […], en ström som gjorde att den gudomliga världens verkligheter blev mer verkliga än vad de någonsin förut har varit«.

Ändå ropade jag inte högt. Jag sade inte ett enda ord i nya tungor. Inte då.

Det är möjligt att jag bad och tackade Gud med hörbara ord. Men det är inte säkert. Istället stämde jag upp med en kör från Frälsningsarmén: O, ära vare Jesus hallelujaropet går. / Hjälp mig sjunga Jesu ära dagen om. /Ty med himlens klara solsken varje fönster öppet står. / Tänk, att jag på hallelujasidan kom. (Mangs 1977, 172) Mangs skriver att »tungorna kom ett år efteråt«. Han menade att hans personliga erfarenhet av andedop »utan tungor har förhindrat mig att frånkänna människor den verkliga erfarenheten av ett dop i den helige Ande, fast de inte fått tecknet«. Han syftar här på den uppfattning som gällde inom Pingströrelsen från slutet av 1910-talet, nämligen att ett tungotal skulle bekräfta andedopet. Detta tillfälliga tungotal skulle inte