15 minute read
Frank Mangs syn på utvecklingen
världsövervinnande kraft sådan, att vi kunna brukas såsom lämpliga redskap för åstadkommandet av en verklig väckelse bland vårt folk?
(Lundahl, 14‒15) Han ställer frågan för att han »själv känner behovet av en ny andeutgjutelse över den kristna församlingen och varje dess medlem så oerhört stort« (ibid.). Han är bekymrad över att det finns medlemmar som saknar »den segerkraft och det själavinnarenit« som de så gärna ville äga, och menar att tillståndet i stor utsträckning inte är »vad vi önskade att det skulle vara«.
Kanske det till och med hänt, att när någon bekymrad, längtande själ icke längre kunnat bära sin nöd och församlingens nöd inom sig och ropat ut den högt, så har man känt det obehagligt och börjat tala om splittringstendenser o.d. (Ibid. 17‒18) Men, fortsätter Lundahl, »det kan vara Herren, som klappar på dörren och vill komma till församlingen med sin kraft och sin Ande«. Denna andekraft blir man delaktig av genom att bli döpt av Jesus Kristus »i helig Ande« (ibid. 32). Till detta dop hör Andens gåvor ‒ tungotalet blir en del av jublet i de rättfärdigas hyddor (ibid. 65).
Lundahl tar i ett kapitel upp den »pingstbetonade rörelsen«, som han menar var kanske »den svåraste påfrestningen för enheten inom Missionsförbundet […] för några år sedan«.
De strider, som uppstodo i samband därmed, och den utveckling, frågan fick, har säkerligen hos många än i dag lämnat det spörsmålet öppet, huruvida det inom Missionsförbundet även finns plats och frihet för en åskådning, som i fråga om den Helige Andes verk närmar sig den som pingströrelsen företräder. Det är klart, att […] rum måste givas för olika åskådningar inom församlingarna, [men] ingen får driva sin mening på ett sådant sätt, att det verkar till upplösning av den gemensamma sammanhållningen. Här är livsprovet, kärleksprovet. (Ibid. 61‒63) Lundahl skriver att striderna i mindre utsträckning gällde lärofrågor »utan fastmer de splittringstendenser« som gjorde sig gällande (Lundahl, 62), något som stämmer med Alex Olovsons uttalande i oktober 1932 (s. 87). Det var således en minoritet av de pingstbetonade som drev frågan att man skulle vara vuxendöpt för att få tillhöra en församling.
Frank Mangs hade, efter att han blivit andedöpt, hoppats att den »nya väckelsen« skulle gripa och förnya förbundets församlingar. När han gick i »landsflykt« hösten 1931 på grund av »spänningen mellan pingst och icke pingst« (s. 96) inom Missionsförbundet, var han säkert övertygad om att det inte skulle bli som han hade hoppats.
År 1977 skriver han i sin självbiografiska bok: »Om de gamla samfundens ledare och den nya väckelsens banérförare« varit fullvuxna och förståndiga, skulle »de två gruppernas ledare ha mötts till öppna och ärliga överläggningar« (Mangs 1977, 214). Han skriver också att »det inte fanns verkliga andliga ledare när spänningen var som störst mellan pingst och icke pingst inom Svenska Missionsförbundet« ‒ det gjordes inga »verkliga försök« att »tänka sig samman, tala sig samman, bedja
sig samman« (Mangs 1977, 156).
År 1978 kompletterade han dessa uppgifter med »en sak, som bort vara med i min förra bok, men på grund av min ’brist på mognad’ inte kom med«. Han skriver att »det var tur och det var nåd att Axel Andersson var missionsföreståndare under den där perioden«.
Han kunde ha varit mer nyanserad och brukat storsläggan mindre än han gjorde. Men han var sådan han var. Han var begränsad, när det gällde rent andlig syn och andliga erfarenheter. Och det var skada. Ty detta skapade en onödig inre klyfta mellan honom och hans motpart. […] Men hade inte
Axel funnits och varit den han var, så kan det hända att konflikten med pingstlinjen fört fram till en verklig brytning. Resultatet hade blivit ett kluvet Missionsförbund och en pingströrelse på sidan om den verkliga pingströrelsen. ‒ Och det hade varit ett stort elände. (Mangs 1978, 43) Förmodligen var inte Mangs medveten om att Andersson år 1931 agerade utifrån en förvissning om att om utvecklingen fick fortsätta utan åtgärder, så skulle förbundet klyvas: de pingstbetonade skulle bli ett »samfund inom samfundet« (s. 68) som på sikt skulle styra förbundet. Kanske hade någon, efter att ha läst Mangs bok år 1977, tagit kontakt med denne och berättat för honom hur Andersson resonerade. Mangs hade blivit övertygad och omvärderade sin syn på Andersson i hans kamp mot de pingstbetonade. Mangs insåg nog nu, att eventuella försök att »tala sig samman« inte hade varit gynnsamt. Han frågade sig dessutom om det är »möjligt för ett gammalt samfund att slå upp sina portar för en rörelse, som har en annan grundton än den ton, som var dominant då det gamla samfundet föddes?« (Mangs 1978, 42). På den frågan svarade han: nej.
Vi ska i detta kapitel se på Missionsförbundets medlemsutveckling (förändringen av antalet medlemmar) med tonvikt på åren 1920‒1940 och nämna något om orsaker som kan ha påverkat den, samt återge några av förbundsledningens kommentarer till utvecklingen.
Diagrammet nedan visar antalet medlemmar den 31 december för vart och ett av åren 1920‒1943. Den streckade linjens lutning indikerar utvecklingen under åren 1942‒1949 (men har förlängts åt vänster).73
115000 114000 113000 112000 111000 110000 109000 108000 107000 106000 1920 1922 1924 1926 1928 1930 1932 1934 1936 1938 1940 1942
73 Uppgifterna om antalet medlemmar i Missionsförbundet har hämtats från dess årsberättelser och matriklar. Sifferuppgifter samlades in av distriktsföreståndarna och sammanställdes på expeditionen i Stockholm. Matriklarna sköttes mer eller mindre noggrant och att ta fram uppgifter var ibland besvärligt och felräkningar var inte ovanliga. I matriklarna kan en medlemsuppgift vara begränsad till efternamnet och datumet för inträdet i församlingen. Tyvärr förekommer det åtskilliga fel i statistiken på riksnivå under de år som diagrammet ovan täcker in. Vi har analyserat ett flertal uppgifter som vi har ställt oss frågande till och därvid träffat på fel som gör att diagrammet skulle se annorlunda ut om vi hade använt uppgifterna rakt av.
Ytterligare fel torde finnas och vi tänker då inte på de fel som matriklarna innehåller.
Tillväxten under åren 1920‒1925 hade varit relativt stark, 1 100 per år i medeltal,74 men hade under perioden 1900‒1920 varit avsevärt större, 1 700 i genomsnitt. År 1926 ökade medlemsantalet med endast något över 100 och uppgick vid årets slut till 114 500, det högsta någonsin. Året därpå sjönk antalet; ett nytt skede hade inletts med i stort sett en ständig nedgång.
Under perioden 1927‒1940 sjönk medlemsantalet med sammanlagt 6 700 och under åren 1941‒1949 med 400 per år. Därefter blev nedgången
något större (se vidare s. 137).
Fram till omkring sekelskiftet 1900/1901 utgjorde det tillskott av medlemmar som var en följd av att församlingar anslöt sig till Missionsförbundet, en väsentlig del av medlemstillväxten. Effekten minskade efter hand och var i stort sett försumbar mot slutet av 1920-talet. Från omkring 1920 började små församlingar läggas ner på grund av att medlemmarna avlidit eller flyttat.75 I sitt tal vid generalkonferensen 1925 konstaterade Axel Andersson att »verksamheten minskat på vissa platser på landsbygden« på grund av att antalet medlemmar sjönk och att inkomsterna minskade. Åtskilliga predikanter hade »börjat bli arbetslösa« (Mfb 250625) vilket påverkade verksamheten negativt. Adrian Wennström skriver: »På många platser, där man haft blomstrande församlingar, stodo lokalerna nästan tomma, predikanterna voro uppsagda, medlemmarnas antal hade smält ihop« (Wennström, 63).
76
74 Alla uppgifter om medlemsantal i detta kapitel är ungefärliga. 75 I slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet var omkring 1 600 församlingar anslutna till Missionsförbundet. Man kan fördela dessa på tre grupper ‒ alla andelsuppgifter som följer är ungefärliga: (1) 60 % hade färre än 50 medlemmar och 20 % av förbundets medlemmar tillhörde dessa. 60 % av dessa församlingar hade ingen ordinarie predikant. 50 % hade ingen utåtriktad verksamhet och förde en tynande tillvaro. ‒ (2) 20 % hade mellan 50 och 100 medlemmar och det totala antalet medlemmar utgjorde 20 % av förbundets antal. Endast 5 % av församlingarna var utan ordinarie predikant. En ordnad utåtriktad verksamhet bedrevs i alla församlingar, men utan någon påtaglig framgång. En stor andel av församlingarna hade längre eller kortare besök av evangelister, inte sällan pingstbetonade, och lokala väckelser kunde förekomma. ‒ (3) 20 % hade fler än 100 medlemmar och det totala antalet medlemmar utgjorde 60 % av förbundets. Med få undantag hade alla församlingar ordinarie predikant. Församlingarna hade en fungerande utåtriktad verksamhet och ordnade en eller två väckelsemötesserier varje år och ibland kunde dessa tillföra enskilda församlingar ganska många nya medlemmar. 76 Citatet är hämtat ur Adrian Wennströms bok I tredje led, och gäller sannolikt 1927.
Boken är en roman men uppgifterna bör nog beaktas trots att han här generaliserar.
Väckelser hade under 1920-talet i hög grad bidragit till tillväxten, men större väckelser förekom i stort sett endast i församlingar med fler än 200 medlemmar och oftast i samband med seriemöten som leddes av tillresande predikanter; Frank Mangs verksamhet åren 1923‒1925 gjorde säkert ett synbart avtryck i medlemsstatistiken.77 Från och med år 1926 rapporterades färre väckelser.78 Under år 1933 ‒ efter två år med kraftig nedgång ‒ tycktes utvecklingen vända, och våren 1934 skriver missionsstyrelsen att åtskilligt som hänt under det gångna året stärkte hoppet »om en ny andlig vårtid över vårt land« (MÅ 1933, 5). Även under år 1934 skedde en tillväxt, men sedan vände det. År 1936 minskade medlemsantalet med över 900 och missionsstyrelsen menade att orsaken främst var »den uteblivna väckelsen« (MÅ 1936, 6). Axel Andersson gjorde för sin del en tillbakablick på de 60 gångna åren och skriver att de stora orden när förbundet blev till var »liv och frihet« och de kom att bli de bärande orden i förbundets tro och förkunnelse. »De stora orden för våra dagars människor synas vara stat och gemenskap« ‒ »livet och friheten bryr man sig mindre om«.
De första 30 åren företedde verksamheten en ganska enkel bild. Man ropade ut evangelium bland de folkskaror, som samlades. […] Framgångarna voro lätta, man behövde inte specialisera sig för att nå resultat. Men under de första åren av det nya seklet blev det tydligt, att något nytt i arbetsväg måste till. Så började den specialisering på olika människogrupper, som sedan krävt allt flera hjälporganisationer, särskilt för de ungas välfärd, tills man nu i följdriktig utveckling börjar gå, var och en till någon annan människa för att föra den till gemenskap med Gud. (MÅ 1936,
3‒4) Han förefaller inte vara särskilt övertygad om att denna anpassning skulle bli framgångsrik. En analys av medlemsutvecklingen under åren 1924‒1940 visar att det år 1924 kan ha varit 5 500 som begärde inträde i församlingarna utan att ha haft flyttningsbetyg. I detta antal ingår således de nyfrälsta som hade
77 År 1930 bodde 27 % av medlemmarna i städer (såsom de definierades då) och det var församlingarna där som främst gynnades av väckelser. Många av de nyfrälsta blev emellertid aldrig medlemmar i någon församling, och åtskilliga av dem som blev det valde en baptistförsamling eller en pingstförsamling ‒ t.ex. för att det ungdomliga inslaget var större i dessa än i missionsförsamlingen i staden (jfr s. 64). 78 Mer omfattade väckelser kunde förekomma. Ett exempel är riksevangelisten Oscar
Gustafssons seriemöten år 1927 i Jönköpings län då »flera socknar blevo berörda, och de som begärde förbön räknades i 100-tal« (MÅ 1927, 17).
blivit församlingsmedlemmar. Under åren 1926‒1935 kan antalet ha varierat mellan 3 500 och 5 000 (medelvärde: 4 000) samt under åren 1936‒1940 mellan 2 500 och 3 500 (medelvärde: 3 000). Även om dessa uppgifter är osäkra så indikerar de att väckelsernas roll i tillväxten minskade kraftigt efter 1924. Beträffande hur många som lämnade förbundet på grund av de strider som pingstväckelsen och bibelsynsfrågan orsakade, så har vi kommit fram till att det kan ha varit så många som 7 000 under åren 1930‒1939 (se vidare s. 136).79 Förmodligen var den andel av dessa som inte var pingstbetonade ganska liten varför vi här betraktar samtliga som pingstbetonade.
Ser vi på medlemsutvecklingen under tioårsperioden 1926‒1935 kan vi konstatera att antalet medlemmar i Missionsförbundet minskade med 2 000, medan medlemsantalet i Pingströrelsen ökade med 38 000. Två förhållanden bör uppmärksammas. Det ena är att Pingströrelsen inte hade ungdomsföreningar, det andra är att åldersfördelningen var olika i de två trossamfunden ‒ till viss del beroende på det första förhållandet. Dödstalet (mortaliteten) i förbundet var 2,0 % att jämföra med 1,0 % för Pingströrelsen och med 1,3 % för Sveriges befolkning över 15 år. Det skulle kanske ha varit 1,8 % om vi inkluderar de medlemmar i ungdomsföreningarna som väntade med att ansluta sig till någon församling. 80
79 För att få en uppfattning om storleken av de komponenter som sammantagna under ett enskilt år bestämde ändringen av antalet medlemmar, har vi tagit fram en enkel modell för medlemsutvecklingen under åren 1924‒1940. Modellen förutsätter bland annat att det antal som lämnade församlingarna på grund av dödsfall varierade långsamt med tiden och att detsamma gällde för uteslutningar på grund av församlingstukt och avgångar på egen begäran som inte hörde samman med pingstväckelsen eller med bibelsynen. Förenklat uttryckt vill vi veta ungefär hur många som blev frälsta och sedan medlemmar i någon missionsförsamling samt hur många som lämnade förbundet på grund av striderna. Statistiken var i slutet av tidsperioden mer detaljerad än i början vilket minskar osäkerheten. 80 När Pingströrelsen tog form omkring år 1915 var inslaget av ungdom påtagligt stort, vilket medförde att dödstalet låg under 1 %. År 1893, när Missionsförbundet hade existerat i 15 år, var för förbundets dödstal betydligt högre än 1 %. Anledningen var att åtskilliga av de föreningar och församlingar som efter hand hade förenats med förbundet hade en hög medelålder. Väckelser bidrog till att sänka medelåldern, men går vi fram till 1930 var den ändå så hög att dödstalet var 2 %. ‒ År 1930 hade förbundets ungdomsföreningar 48 000 medlemmar. Hälften av dessa var också församlingsmedlemmar. Om vi antar att 50 % av de återstående skulle varit församlingsmedlemmar om det inte hade funnits några ungdomsföreningar, skulle antalet församlingsmedlemmar varit 12 000 fler. Med samma resonemang tillämpat på 1940 års siffror, skulle antalet församlingsmedlemmar ha ökat med endast 4 500; ungdomsföreningarnas medlemsantal sjönk nämligen kraftigt under 1930-talet.
Först år 1940 kommenterade missionsstyrelsen den höga medelåldern:
Frånvaron av större väckelser inverkar reducerande på församlingarnas medlemssiffror. Men då ju procenten av äldre församlingsmedlemmar är mycket stor ‒ skörden från 80- och 90-talets väckelser ‒ och dödssiffran därför mycket hög, är det anmärkningsvärt, att reduceringen inte är större.
Detta vittnar om, att stora ting årligen ske. Tusentals människor föras till gemenskap med Gud genom vårt arbete och inlemmas i församlingsgemenskapen. Väckelsens eld brinner sålunda ständigt om än i ringare omfattning än vi åstunda. Behovet av en genomgripande och vittgående väckelse står dock ständigt inför våra ögon. (MÅ 1940, 6‒7) Även Baptistsamfundet hade liksom Pingströrelsen en tillväxt under åren 1926‒1935; medlemsantalet ökade med 8 000. Under åren 1918‒1924 hade ganska många baptister gått över till pingstförsamlingar. Detta medförde att medlemsantalet i samfundet minskade under åren 1921, 1922 och 1924. Från och med år 1925 ökade antalet igen, först relativt långsamt men från år 1930 i snabbare takt, och i slutet av år 1934 nådde samfundet sitt högsta medlemsantal någonsin: 68 151. Samma år döptes emellertid ett tusen färre än året dessförinnan, och år 1935 minskade samfundets medlemsantal med nästan ett tusen, och följdes sedan av en oavbruten nedgång. David Lagergren menar att den ökning som ägde rum »de närmast föregående åren«, räknat från år 1934 (säg: 1930‒1933), »i stor utsträckning« härrörde från församlingar, där ÖM-intresset dominerade eller utgjorde en viktig faktor i församlingsbilden« (Lagergren, 21). I dessa var det ungdomliga inslaget påfallande stort.81 Bortser vi från Örebroriktningen minskade sannolikt samfundet redan från år 1925, och hade i så fall från detta år ungefär samma ogynnsamma utveckling som Missionsförbundet.82
Förutsättningarna för tillväxt var olika i missionsförsamlingarna. Det fanns flera stora och medelstora församlingar som ökade sina medlemsantal under åren 1927‒1940 samtidigt som de flesta, oberoende av storlek, tvingades notera en tillbakagång.
81 Lagergren skriver också om förhållanden i mitten av 1930-talet, att »Örebromissionen hade vind i seglen. I fråga om yttre missionen hade den för länge sedan växt om samfundet. Dess tidningar och böcker konkurrerade framgångsrikt med samfundets (Lagergren, 29). 82 Minskningen av medlemsantalet år 1935 berodde främst på att antalet döpta sjönk med 1 255 jämfört med antalet åren före, och anledningen till det var »att det utåtriktade arbetet blev lidande när tid och kraft ägnades åt strider (Lagergren, 23).
Statistiska uppgifter för Missionsförbundet under åren 1925‒1941 visar att samtidigt som många församlingar drabbades av sjunkande medlemsantal, var det åtskilliga som hade framgång. Under den aktuella tidsperioden minskade förbundets medlemsantal från 114 400 till 107 000 det vill säga med 7 400. Fördelningen på landsdelar såg ut så här: Antal 1925 Ändring 1925‒1941
Norra Norrland 2 800 700
Svealand och södra Norrland 67 500 Götaland 44 100 -9 400 1 300
114 400 -7 400
Skillnaderna mellan distrikten var stora. »Jönköping och Halland« ökade med 10 % medan »Värmland och Dalsland« minskade med 9 %.
Föreståndaren för Skaraborgs läns distrikt menade att en av orsakerna till att medlemsantalet hade minskat år 1928 var att i somliga församlingar var »likgiltighet och köld rådande« (MÅ 1928, 22). Frank Mangs skriver om en väckelse med många omvända, men att församlingen inte hade påverkats av väckelsen i någon större utsträckning och det medförde att »en ansenlig procent av de nyomvända gick till pingst. Somliga direkt och andra senare« (Mangs 1978, 147‒148). År 1931 gav Axel Andersson en dyster bild av hur yttre förhållanden hade »blivit Svenska Missionsförbundet till skada«:
Världens nöd har försvunnit från många medlemmars blickpunkt. De varken känna eller vilja lära känna de problem, som förekomma ute i världen. Ordets förkunnare ha därigenom kommit i en vansklig ställning.
Om de skola predika sina församlingsmedlemmar till behag, intresserar sig allmänheten icke för dem, vända de sig till allmänheten, bli församlingsmedlemmarna missnöjda. (AA 1931, 151) Einar Genitz, förbundets bibelskolsekreterare sedan tre år tillbaka, var våren 1933 bekymrad över att »samfundsandans odlande« var »föga beaktat inom Missionsförbundet«. Omvändelsen och »den personliga friheten inom troslivets ram« som Missionsförbundets folk ursprungligen hade samlats omkring kunde inte längre skapa den samfundsanda som Genitz efterlyste. Han var ofta på resande fot och gästade därför många hem. Han skriver:
Reser man i landet, kan det gå hela veckor, utan att man t. ex. lyckas få tag i en av våra tidningar, trots att man gästar ett nytt hem varje dag. När man frågar efter Missionsförbundet, får man ofta i stället någon annan religiös
