världsövervinnande kraft sådan, att vi kunna brukas såsom lämpliga redskap för åstadkommandet av en verklig väckelse bland vårt folk? (Lundahl, 14‒15)
Han ställer frågan för att han »själv känner behovet av en ny andeutgjutelse över den kristna församlingen och varje dess medlem så oerhört stort« (ibid.). Han är bekymrad över att det finns medlemmar som saknar »den segerkraft och det själavinnarenit« som de så gärna ville äga, och menar att tillståndet i stor utsträckning inte är »vad vi önskade att det skulle vara«. Kanske det till och med hänt, att när någon bekymrad, längtande själ icke längre kunnat bära sin nöd och församlingens nöd inom sig och ropat ut den högt, så har man känt det obehagligt och börjat tala om splittringstendenser o.d. (Ibid. 17‒18)
Men, fortsätter Lundahl, »det kan vara Herren, som klappar på dörren och vill komma till församlingen med sin kraft och sin Ande«. Denna andekraft blir man delaktig av genom att bli döpt av Jesus Kristus »i helig Ande« (ibid. 32). Till detta dop hör Andens gåvor ‒ tungotalet blir en del av jublet i de rättfärdigas hyddor (ibid. 65). Lundahl tar i ett kapitel upp den »pingstbetonade rörelsen«, som han menar var kanske »den svåraste påfrestningen för enheten inom Missionsförbundet […] för några år sedan«. De strider, som uppstodo i samband därmed, och den utveckling, frågan fick, har säkerligen hos många än i dag lämnat det spörsmålet öppet, huruvida det inom Missionsförbundet även finns plats och frihet för en åskådning, som i fråga om den Helige Andes verk närmar sig den som pingströrelsen företräder. Det är klart, att […] rum måste givas för olika åskådningar inom församlingarna, [men] ingen får driva sin mening på ett sådant sätt, att det verkar till upplösning av den gemensamma sammanhållningen. Här är livsprovet, kärleksprovet. (Ibid. 61‒63)
Lundahl skriver att striderna i mindre utsträckning gällde lärofrågor »utan fastmer de splittringstendenser« som gjorde sig gällande (Lundahl, 62), något som stämmer med Alex Olovsons uttalande i oktober 1932 (s. 87). Det var således en minoritet av de pingstbetonade som drev frågan att man skulle vara vuxendöpt för att få tillhöra en församling.
125
