Församlingar som splittrades

Församlingarna gick olika öden till mötes. Mullsjö missionsförsamling ombildades till en pingstförsamling år 1936 (s. 82) dit troligen de flesta av dem som kom från församlingen i Bjurbäck sökte sig. I Skurup bildade ett fåtal medlemmar ur missionsförsamlingen tillsammans med medlemmar från den Örebroinriktade baptistförsamlingen på orten, en fri församling med namnet Betania. Medlemsantalet var endast 15. Vad som hände med majoriteten av missionsförsamlingens medlemmar har vi inte undersökt närmare. Betania blev en pingstförsamling omkring årsskiftet 1934/35. Församlingen i Habo kom att samarbeta med Helgelseförbundet. I Oskarström lämnade år 1937 de flesta medlemmarna församlingen och anslöt sig till pingstförsamlingen. Den decimerade missionsförsamlingen begärde en kort tid efteråt att få inträda i SMF, vilket beviljades. Timmernabben blev en pingstförsamling i januari 1936. Den splittrade missionsförsamlingen i Åtvidberg anslöt sig till SMF efter att de pingstbetonade anslutit sig till pingstförsamlingen i köpingen (s. 142). Församlingen på Öckerö blev en pingstförsamling och församlingen i Djursdala var en fristående församling fram till år 1951 (s. 265). I Tyringe och i Tollarp valde man att samarbeta med Örebro Missionsförening. Församlingen i Hagen förenade sig år 1943 med pingstförsamlingen Salem-Smyrna i Göteborg; det var 47 medlemmar som kom från Hagens friförsamling.71

Utöver de församlingar som begärde utträde upplöstes två församlingar: Föne missionsförsamling i Hälsingland, som mist de flesta av sina medlemmar till pingstförsamlingen i Ljusdal (Dahlén, 364) och Hasslö friförsamling i Blekinge med 25 medlemmar. Elva av dessa bildade i oktober 1930 en församling med namnet Betania. Denna beslöt i juni 1931 att »ställa sig helt på pingstväckelsens sida« (EH 1930, 523).

Ytterligare en församling bör nämnas och det är missionsförsamlingen i Slottsbron. Dit kom missionär Ivan H. Lindgren och en väckelse bröt ut. På Lindgrens initiativ bildades i april 1924 en församling som anslöts till Svenska Missionsförbundet. Enligt distriktsföreståndare Otto Wilhelm Genander började emellertid Lindgren »mer och mer övergå till pingstvännerna«. I församlingen fungerade han som en diktator. »De, vilka icke kunde börja sig, ansågo sig till slut icke kunna stå kvar.« Den decimerade församlingen begärde sensommaren 1929 utträde ur Missionsförbundet och betraktade sig som »ansluten

71 Vi har inte kommit fram till vad som hände med församlingarna i Mårtsbo, Väderhult, Uttersberg-Riddarhyttan och Näshult.

till pingstvännerna«. »Det må sägas, att församlingens utträde ur Förbundet icke har annan orsak än den som konsekvent tillämpas av pingstvännerna, nämligen att den skulle vara ’fristående’ « (Spl 290529). Medlemsantalet var omkring 50. Församlingen tycks inte ha haft någon koppling till de pingstbetonade.

När församlingen i Djursdala begärde utträde i januari 1933 undrade distriktsföreståndaren i Kalmar län om det var en samordnad aktion eftersom »så många samtidigt handla på samma sätt« (s. 264). Under november och december 1933 hade tre församlingar begärt utträde ‒ Timmernabben, Åtvidaberg och Öckerö ‒ vilket knappast kan betecknas som »många«. Det troliga är att han syftar på att det var oroligt i åtskilliga församlingar genom att pingstbetonade predikanter och medlemmar försökte förmå sina församlingar att lämna förbundet. Bland dem som förväntade sig ett samfund, »de fri-fria«, fanns det nog en uppbrottsstämning.

En majoritet av de pingstbetonade medlemmar som lämnade Missionsförbundet tillhörde sannolikt församlingar som från och med år 1927 splittrades genom att relativt sett stora grupper av medlemmar begärde utträde ur de församlingar de tillhörde. Det kan ha rört sig om bortåt hundra församlingar om vi med splittring menar att en femtedel eller mer av en församlings medlemmar skiljer sig från densamma. De flesta var små. Underlaget till den text som här följer utgörs till stor del av uppgifter i Rune W. Dahléns avhandling.

En större församling som drabbades var Betlehemskyrkan i Göteborg, där 200–300 medlemmar år 1933 begärde utträde och bildade Fria Missionsförsamlingen i Göteborg i vilken Alex Olovson blev pastor.72 I början av år 1940 ändrades namnet till Sionförsamlingen och räknade sig som en pingstförsamling. Den gick år 1943, då antalet medlemmar var omkring 450, upp i pingstförsamlingen Smyrna i Göteborg (EH 540708, 18). En annan var Vingåkers missionsförsamling, där omkring 150 medlemmar lämnade församlingen år 1932 och bildade en fri församling som från år 1947 tillhörde Örebromissionen (s. 270).

72 Flera medlemmar kom från Redbergslids missionsförsamling (EH 540708, 18). ‒ När

Olovson lämnade sin tjänst omkring årsskiftet 1939/40 hade Fria Missionsförsamlingen ca 320 medlemmar.