Församlingarna gick olika öden till mötes. Mullsjö missionsförsamling ombildades till en pingstförsamling år 1936 (s. 82) dit troligen de flesta av dem som kom från församlingen i Bjurbäck sökte sig. I Skurup bildade ett fåtal medlemmar ur missionsförsamlingen tillsammans med medlemmar från den Örebroinriktade baptistförsamlingen på orten, en fri församling med namnet Betania. Medlemsantalet var endast 15. Vad som hände med majoriteten av missionsförsamlingens medlemmar har vi inte undersökt närmare. Betania blev en pingstförsamling omkring årsskiftet 1934/35. Församlingen i Habo kom att samarbeta med Helgelseförbundet. I Oskarström lämnade år 1937 de flesta medlemmarna församlingen och anslöt sig till pingstförsamlingen. Den decimerade missionsförsamlingen begärde en kort tid efteråt att få inträda i SMF, vilket beviljades. Timmernabben blev en pingstförsamling i januari 1936. Den splittrade missionsförsamlingen i Åtvidberg anslöt sig till SMF efter att de pingstbetonade anslutit sig till pingstförsamlingen i köpingen (s. 142). Församlingen på Öckerö blev en pingstförsamling och församlingen i Djursdala var en fristående församling fram till år 1951 (s. 265). I Tyringe och i Tollarp valde man att samarbeta med Örebro Missionsförening. Församlingen i Hagen förenade sig år 1943 med pingstförsamlingen Salem-Smyrna i Göteborg; det var 47 medlemmar som kom från Hagens friförsamling. 71 Utöver de församlingar som begärde utträde upplöstes två församlingar: Föne missionsförsamling i Hälsingland, som mist de flesta av sina medlemmar till pingstförsamlingen i Ljusdal (Dahlén, 364) och Hasslö friförsamling i Blekinge med 25 medlemmar. Elva av dessa bildade i oktober 1930 en församling med namnet Betania. Denna beslöt i juni 1931 att »ställa sig helt på pingstväckelsens sida« (EH 1930, 523). Ytterligare en församling bör nämnas och det är missionsförsamlingen i Slottsbron. Dit kom missionär Ivan H. Lindgren och en väckelse bröt ut. På Lindgrens initiativ bildades i april 1924 en församling som anslöts till Svenska Missionsförbundet. Enligt distriktsföreståndare Otto Wilhelm Genander började emellertid Lindgren »mer och mer övergå till pingstvännerna«. I församlingen fungerade han som en diktator. »De, vilka icke kunde börja sig, ansågo sig till slut icke kunna stå kvar.« Den decimerade församlingen begärde sensommaren 1929 utträde ur Missionsförbundet och betraktade sig som »ansluten 71 Vi har inte kommit fram till vad som hände med församlingarna i Mårtsbo, Väder-
hult, Uttersberg-Riddarhyttan och Näshult.
115
