10 minute read
Alex Olovson
väntade med ‒ eller avstod från ‒ att ansluta sig till en församling. År 1930 hade ungdomsföreningarna i Missionsförbundets församlingar omkring 48 000 medlemmar, men många av dessa var även medlemmar i församlingar. Inom pingstförsamlingarna, däremot, lät man ofta ‒ som barn till medlemmar ‒ döpa sig som mycket ung, åtminstone från slutet av 1920-talet.
Inom Pingströrelsen fanns ingen särskild ungdomsverksamhet under rörelsens första tid. Efter hand började man emellertid i de större församlingarna ha bibelstudier för ungdomarna. I många församlingar kom i praktiken den sång- och musikgrupp som kallades strängmusiken att fungera som en ungdomsverksamhet, men utan att utestänga de äldre.
3. De pingstbetonade under Janne Nyréns tid
I detta kapitel redogörs för den pingstbetonade rörelsen från sommaren 1922 till sommaren 1930 då Janne Nyrén avgick som missionsföreståndare och ersattes av Axel Andersson, som tillträdde sin tjänst i oktober 1930.
Framställningen är uppbyggd omkring de tre ledande pingstbetonade predikanterna, Alex Olovson, Frank Mangs och Aron Andersson, samt i någon mån Paul Edman, och kring händelser som har anknytning till deras verksamhet. Olovson, Mangs och Edman verkade som evangelister. Ingen av dem hade ansvar för någon församling, vilket medverkade till att de hade en bred kontaktyta mot församlingarna. Aron Andersson, som var församlingsföreståndare, lämnade förbundet redan våren 1930 och blev pastor i en relativt stor fri församling i Malmö (s. 82). Han hade under sin tid inom Missionsförbundet anlitats som bibellärare och predikant i pingstbetonade församlingar, något som han fortsatte med i mån av tid även efter sin flytt till Malmö. Två pingstbetonade predikanter som hade stort inflytande och som Missionsförbundets ledning ansåg orsaka allvarliga problem under åren 1923‒1934 var Erik Larsson och Emil Thunö. Dessa kommer vi att möta i kapitel 10 (»Borgholms missionsförsamling«).
I slutet av kapitlet nämns något om splittringstendenser under åren 1924‒1926 och om en debatt med början hösten 1926 om bibelsynen.
Alex Olovson
Alex Olovson eller Alexander Olofsson, som han egentligen hette, föddes i december 1887 i Högbo församling väster om Sandviken. Han var son till lantbrukaren och slaktaren Karl Olofsson.20 Efter att ha slutat folkskolan arbetade han i faderns verksamhet och titulerade sig slaktare. Han blev omvänd sommaren 1906 under en väckelse i hembygden. Omedelbart efter omvändelsen hade han känt sig kallad av
20 I kyrkobokföringen har Alexander och en av hans fem systrar tillnamnet Olsson, som Alexander använde tills han 1916 bytte till Olofsson.
Gud att bli förkunnare. Hösten 1907 deltog han i en evangelistkurs i Bollnäs varefter han började resa som evangelist i missionsförsamlingarna i Gävleborgs län. Våren 1911 antogs han som elev vid Missionsskolan och avslutade studierna i mars 1914; något avgångsbetyg tycks han inte ha fått. I juli samma år gifte han sig. Makarna bosatte sig i Vindeln där Alex hade fått tjänst som pastor i missionsförsamlingen. Ett år senare flyttade de till Gävle efter att Alex anställts av Missionsförbundet som evangelist. År 1914 hade två predikanter anställts för att under tre år verka som evangelister »på skilda platser inom landet« (B&L, 255). Alex var den tredje. Vid generalkonferensen 1919 fastställdes en arbetsordning för förbundets evangelistverksamhet och beslöts att anställningarna inte skulle vara tidsbegränsade. Åtta predikanter knöts till verksamheten, bland dem Alex Olovson. De kom så småningom att kallas riksevangelister.
I juni 1922 samlades riksevangelisterna tillsammans med några andra evangelister och pastorer till en »stilla vecka« på Hönö. Initiativet hade sannolikt tagits av SMU:s evangelist Josef Roth, »som några år tidigare hade upplevt en andlig förnyelse« (Sjöberg, 148‒149).
Redan år 1907 hade en av Öckerö missionsförsamlings »medlemmar [Martin Andreasson] blivit döpt i den helige Ande, då han färdades i sin båt från Göteborg till sin hemö« (ibid; Mangs 1978, 143). Detta skedde efter att han hade kommit i kontakt med Andrew Eks »pingstmission« i Torghallen i Göteborg. Ek skriver vid den tiden i ett brev till Azusamissionen i Los Angeles att »the fire has begun to fall on small islands near the city« (Gäreskog 2015, 77). Från 1914 började en »förkrosselsens ande bliva märkbar« i missionsförsamlingen på Öckerö. »Gud skapade förståelse inom församlingen för ett djupare andligt liv« (Sjöberg, 148). Detta förhållande gällde även för missionsförsamlingen på Hönö och verkade deltagarna i den stilla veckan sommaren 1922.
Alex Olovson drabbades under denna vecka av en andlig kris. Frank Mangs skriver:
Han hade inte bara lärt känna sig själv och sina egna skavanker, utan ljuset från höjden hade fallit över hela hans evangelistgärning med en sådan bländande klarhet, att han blev förskräckt. […] Då domen gick över hans liv som kristen och förkunnare, kunde han inte finna något bättre ord än att »vara död med Kristus«. Lika litet som Paulus tolkade han vad detta uttryck i praktiken betydde, men han höll fast vid det med helig envishet. – Så djup hade krisen varit, att han gråtande och bedjande suttit på en
klippa på Hönön och huggit in ett kors, som skulle stå som tecken på att han var död med Kristus. (Mangs 1977, 146) Denna klippa på Hönö »blev för honom ett Betel, en helig mark, som han senare ofta besökte« (EH 1954 julnr, 16‒17). Den 4 juli 1922 lät han döpa sig i en vik i Stugsund, som var uthamn till Söderhamn (jfr s. 47).
Alex Olovson blev inbjuden av Hönöförsamlingen att hålla en serie möten i oktober månad 1922. Under vistelsen där blev han andedöpt, en erfarenhet som i hög grad kom att påverka hans verksamhet som evangelist.
Alex Olovson hade enligt Frank Mangs en »viljestyrka som få«:
Och jag har sällan träffat någon människa, som varit så tjurseg i sin gudsfruktan som han var. […] Han var döpt i helig Ande, prisade Gud i nya tungor, men döden i Kristus var den dominerande tonen i hans budskap. […] Jag hade aldrig förr mött en kollega, som varit så heligt ensidig. Varje samtal rörde sig helt och hållet på det andliga planet. Och varje vårt sammanträffande slutade på knä inför Gud. Detta gjorde att jag kom i närmare kontakt med honom än med någon annan inom Sveriges predikantkår. Detta trots att vi psykiskt sett var varandra så olika som två kollegor gärna
kan bli. (Mangs 1977, 146–147)
John Hedlund intervjuades år 1992 av Göran Gustafson. Hans minne av Alex Olovson var att han »predikade hårt« med »en skarp röst som skar genom märg och ben«. Han ska ha varit en »viljemänniska« som enligt Hedlund bland annat tog sig uttryck i en brist på humor. »Men intrycket var inte att han var en fanatiker, däremot en agitator« (Gustafson, 6). Alex Olovson var sannolikt den, utifrån sin position som riksevangelist, som kom att betyda mest för pingstväckelsens utbredning inom förbundet.
Missionsförsamlingen på Öckerö inbjöd till en »stilla vecka« sommaren
1923 (Sjöberg, 149). År 1924 verkade Alex Olovson under en tid i Jönköping. Distriktsföreståndare Wilhelm Walldén rapporterade i november från dessa möten till Axel Andersson, inre missionens sekreterare:
Kraftigt framhölls det nödvändiga att de troende skulle döpas i ande och eld. Man kan ej säga att någon direkt agitation för äldres dop förekom, men det hela var så lagt och så genomskinligt att var och en kunde förstå, då det talades om offer och att giva sig till spillo, det då gällde detta dop. […] En del personer fölle i extas och hysteriska ryckningar, som det syntes i huvudsak framkallade genom Olofssons handpåläggning. Vid dessa tillfällen var det de blevo döpta i helig ande och med eld. (Åberg, 179)
Vid dessa andedop hade Olovson talat i tungor. Flera dopförrättningar hade förekommit. De flesta av dem som blev döpta »var kvinnor, många unga flickor« (Åberg, 179–180).
I ett predikantmöte i Malmö i september 1925 höll Alex Olovson ett föredrag med rubriken »Dop i helig Ande och dess bibliska tecken«. Inledningen var provocerande:
Bland de frågor, som röra vårt andliga liv, torde frågan om dop i Helig Ande f. n. vara en av de mest aktuella. […] En av orsakerna varför detta spörsmål blivit brännande för många, torde vara den brist på verklig andlig kraft, som i vår tid i så hög grad gör sig gällande. […]
Den andliga svaghetskänsla, som gripit stora delar av de troende i vår tid gör, att man ser rätt mörkt på framtiden […]. Månget Herrens vittne är trött och ser efter tillfälle att få lämna allt och återgå till den borgerliga gärningen. Många medlemmar i våra kristna församlingar ha också gripits av andlig vanmakt och giva rum för den känslan: vad tjänar det till att hålla på, det blir ju ändå intet resultat. Allt går i trötthetens och resignationens tecken. Arbetsglädjen är borta. Så ser det ut på många, många platser. Detta är ett faktum, som icke kan förnekas. (Olovson 1925, 5)21
Olovson påpekade att det även fanns platser där »verksamheten har gått stadigt framåt« men att även på dessa torde det »vara åtskilligt övrigt att önska, när det gäller det inre livet«.
I själva textutläggningen betonas att andedopet är »en fri gåva, som måste mottagas genom tron« efter att man blivit ett Guds barn genom den nya födelsen (ibid. 15). »Vägen till utfående av Andens fullhet går nu som fordom genom bön«, en bön som gör att »Gud tömmer oss på vårt eget« och att »våra hjärtan renas och göras mottagliga för välsignelsens skurar« (ibid. 32).
Olovson menar att »Andens dop är något som tränger igenom till varje område i människans liv och berör varje område i hennes väsen« (ibid.16). Den väg man sedan måste gå »är förut beredd av Gud, Anden driver, man måste gå«.
Vägen blir ofta en vandring ut från de egna beräkningarnas strand, ofta törnbeströdd, men vilan i Gud är underbar. Man blir en gåta för världen och i många fall även för sina vänner. Man blir betraktad av många i sin samtid som överspänd, ja t.o.m. som egenkär och självrådig, därför att man
21 År 1925 gav Alex Olovson ut föredraget som en skrift med samma titel. Det är ur denna föredraget citeras. Enligt förordet finns det i skriften »något tillägg, som ej hann beröras« under föredraget.
ej i allt kan följa den allmänna meningen och rätta sig efter människors vilja. […] Men man tar allt med lugn. (ibid. 20) Tecknen på Andens dop är enligt Olovson Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod och återhållsamhet. Han anser att det är »vanskligt och även obibliskt« att påstå att tungotal är »det enda absoluta tecknet på Andens dop« (ibid. 21). Han vänder sig mot att många andedöpta endast hade som mål att tala i tungor. De hade »stannat där« och »kommit in i ett tillstånd av andligt högmod, som tagit sig uttryck i köttsligt dömande över andra, som ej gjort samma erfarenhet« (ibid. 22).
Efter Olovsons föredrag följde en diskussion. Under denna uppmanades Frank Mangs av August Rosén att yttra sig. Runar Eldebo skriver:
Efter Mangs yttrande stod i diskussionen bara han och en till vid Olovsons sida av de två hundra predikanter som samlats. Spänningen gällde nog inte »en djup och stark längtan efter andlig förnyelse«, som kunde delas av många av de närvarande predikanterna. Spänningen gällde Olovsons person och hans alltför generella kritik av tillståndet i Svenska Missionsförbundet. Andeuppfyllelsen beskrevs i denna diskussion som en »andekraft endast genom ett särskilt andedop efter en genomgången andlig kris«. Det sades att det är »vår själviskhet och halvandlighet, som gör, att vi ej kunna mottaga detta andedop«. Det konstaterades att där »rörelsen går fram, uppstår en klyvning i församlingarna, så att de ’andedöpta’ gå för sig själva och anse sig stå på ett högre plan än vanliga kristna«. (Eldebo, 79) Enligt Eldebo hade Mangs »i mångas ögon, efter detta predikantmöte, valt sällskap och sida i Svenska Missionsförbundet«. Samlingarna på Hönö och Öckerö åren 1922 och 1923 fick en fortsättning genom att det från sommaren 1924 årligen hölls konferenser på Öckerö ‒ Öckerökonferensen. Sannolikt var det Alex Olovson i samråd med missionsförsamlingen på platsen som tog initiativet. Under en lång följd av år kom Öckerökonferensen att bli en samlingspunkt för de pingstbetonade. De första åren var det riksevangelisternas konferens, men offentliga möten hölls, och efter några år ökade tillströmningen av deltagare kraftigt. Efter konferensen den 25 juni–3 juli 1927 rapporterade Aug. Dahlbäck22 följande:
22 Karl August Dahlbäck (f. 1875) var pastor inom SMF 1918 då han flyttade till Åbo och blev pastor inom Fria Missionsförbundet i Finland.