Något om verksamheten under Gösta Segers tid som pastor

Erixon). Eriksson hade ofta bibelstudier i förläggningarna. De ledde fram till att »dopfrågan blev aktuell« för dem och de döptes i baptistkapellet den 22 juli 1928. Många hade blivit andedöpta under tjänstgöringstiden vid Halleberg och Hunneberg, men Lindholm och Wärnberg var inte bland dem. Sven Lindholm blev sjuk under sin tjänstgöring. Han återvände till Åtvidaberg i september och fick frisedel. Vid ett besök av Anna Lewini i Åtvidaberg ‒ troligen i januari 1930 (s. 146) ‒ bad hon till Gud för honom, och »Gud grep in och helade« honom (Lindholm). Olof Wärnberg slutade sin tjänstgöring i början av år 1929 och gick då ut som evangelist inom Missionsförbundet under ett års tid. Därefter tillträdde han en tjänst som kassör vid Adelswärdska baroniet med Adelsnäs i Åtvidaberg som huvudgård.

Den 1 oktober 1928 tillträdde Gösta Seger93 tjänsten som pastor och föreståndare i Missionsförsamlingen i Åtvidaberg. Försommaren 1927 hade han fullbordat sina studier vid missionsskolan i Ekenäs (s. 69) i Finland och därefter arbetat som predikant till hösten 1928 då han återvände till Sverige.

Sedan Gösta Seger hade kommit till Åtvidaberg kunde verksamheten bedrivas mer regelbundet än tidigare. Han predikade i de flesta av församlingens möten och dessutom fungerade han som predikohjälp på några mindre platser i Åtvidabergs omgivningar. Församlingen besöktes av pastorer från Östergötlands Ansgariiförening och från Svenska Alliansmissionen, en avlastning som han säkert tog emot med glädje. Vid större högtider kom mer namnkunniga predikanter på besök efter att de hade fått kallelser från församlingen.

I november 1928 hade församlingen sitt årliga uppbyggelsemöte med den pingstbetonade predikanten Ivar Johansson som talare. Sedan mars månad var han pastor i Västerviks missionsförsamling. Kallelsen till uppbyggelsemötet hade han fått i mitten av augusti, det vill säga innan Seger kom till Åtvidaberg. Johanssons medverkan i konferensen i november 1928 uppskattades och styrelsen ville få till stånd ett

93 Gösta Seger föddes1901 i Linköping. Han var son till en skräddarmästare. År 1914, vid bara 13 års ålder, fick han lämna sin familj och flytta till Stockholm. Han återvände till Linköping 1922 och hade dessförinnan bevistat en evangelistkurs.

»predikantbyte« någon vecka i början av år 1929. Beslutet fattades av församlingen den 14 november. Vi återkommer till detta predikantbyte. Det är oklart om det var för att Ivar Johansson var pingstbetonad som han kallades till Åtvidaberg.

Lördagen och söndagen den 9–10 november 1929 fick församlingen med kort varsel besök av Anna Lewini. Hon lovade att återkomma för ett längre besök i januari 1930. Tydligen hade hon en viloperiod hösten och vintern 1929/1930 från sitt arbete på Ceylon.

Ungdomsföreningen Vid ungdomsföreningens årsmöte den 1 februari 1929 beslöts att kalla Anton Magnusson från Malmö att tala vid ungdomsföreningens »stora sommarmissionsmöte« i augusti. Det var med all sannolikhet Gösta Seger i egenskap av ungdomsföreningens ordförande som föreslog honom. De kände varandra sedan tidigare. Som »reserver« valdes Karl Franson från Motala och Josef Rydhe från Norrköping. Franson var positiv till förkunnelsen om andedopet. Direkt efter denna punkt står det i protokollet: »I den händelse att Pastor Magnusson hade tillfälle att komma, beslöts att […] anordna en bibelstudievecka med Pastor Magnusson som ledare«. Han var känd som en utmärkt bibellärare. Han hade varit lärare vid Helgelseförbundets bibelskola i Götabro.

Anton Magnusson94 svarade ja på båda kallelserna och stannade i Åtvidaberg från lördagen den 10 augusti till söndagen den 18:e. Han skriver:

Det var en av de underbaraste bibelveckor jag lett. En stor skara, nästan övervägande män, var samlad varje afton och under bön forskande i de

94 Anton Magnusson (f. 1874) avskildes 1893 som Helgelseförbundets evangelist. År 1924 blev han andedöpt efter ett par år av »en djupgående andlig kris och yttre nöd« (LP 330210). Han var då pastor i Andreaskyrkan i Helsingfors (s. 69). Den 1 april 1926 lämnade han denna församling och blev biträdande pastor i pingstförsamlingen

Filadelfia i Helsingfors. I slutet av april gästade han Filadelfia i Stockholm och fick då en rekommendation av Lewi Pethrus. I april 1927 finner vi honom i pingstförsamlingen Elim i Malmö som biträdande predikant till Emanuel Larsson. I denna församling uppstod en konflikt mellan Larsson och en mindre grupp i församlingen.

Kända familjer inom nämnda grupp var Ekberg, Gullberg och Strandsjö. Larsson menade att man inte skulle ha någon andlig gemenskap med personer utanför

Pingströrelsen medan gruppen i fråga ansåg ett sådant synsätt felaktigt. Konflikten ledde till att gruppen hösten 1928 lämnade Elimförsamlingen och bildade en egen pingstförsamling, Smyrna. Magnusson anställdes som pastor. Församlingen kom att stå i opposition till Pingströrelsens församlingar i flera år. Den tog i december 1929 parti för A.P. Franklin under Franklinstriden (s. 98).

Heliga Skrifterna. Vid avslutningen var den stora kyrkan packad och 23 st. blevo begravna med Kristus genom dopet. (KS 9/1929) Magnussons text behöver förtydligas. Dopförrättningen ägde rum på söndagsmorgonen klockan åtta. Någon dopgrav fanns inte i missionshuset, varför dopakten kan ha ägt rum i Bysjön, mindre än en kilometer från missionshuset, eller i baptistkapellet. Klockan elva hölls gudstjänst då Magnusson predikade och klockan tre hölls ungdomsföreningens »stora sommarmissionsmöte« där han var huvudtalare. Detta möte samlade alltid mycket folk.

Redan söndagen den 27 oktober hölls nästa dopförrättning och den ägde rum i baptistkapellet Betania ‒ endast troende ägde tillträde. Då var det minst sju dopkandidater. När Gösta Seger kom till Åtvidaberg var färre än tio medlemmar i församlingen vuxendöpta.

När man på ungdomsföreningens årsmöte i januari 1930 blickade tillbaka på år 1929 kunde man konstatera »att föreningens både enskilda och offentliga verksamhet under det gångna året varit ovanligt livlig och av Gud välsignad«. Förtjänsten var Gösta Segers. Han hade funnit sig väl till rätta som ordförande för ungdomsföreningen som han aktiverade under sin tid i Åtvidaberg. Ungdomarna var lyhörda för hans synpunkter och han hade därför goda möjligheter att påverka verksamheten.

Föreningen hade sina möten på lördagskvällarna, oftast ett par gånger i månaden. Man ordnade bibelstudieveckor, möten av olika slag, utflykter och fester för församlingens äldre medlemmar samt det ovan nämnda årliga missionssommarmötet. Ibland hade man »brevaftnar« som annonserades i SMU:s tidning. Man ville ha brev från ungdomar på andra platser. Sedan hölls auktion på de brev som hade kommit och de som hade köpt breven fick läsa upp dem. Behållningen gick i allmänhet till yttre missionen.

Församlingens årsmöte i januari 1930 Missionsförsamlingen hade två årsmöten, ett enskilt och ett offentligt. Vid ekonomimötet den 7 december 1929, som var »fåtaligt besökt« –sjutton medlemmar var närvarande – beslöts att Ivar Johansson, Västervik, skulle kallas som talare vid det offentliga årsmötet den 19 januari 1930. Vi har inte funnit att det var någon tradition att kalla en främmande talare till årsmötet, men detta år gjorde man alltså det. »I händelse han ej kunde komma« skulle F.A. Larsson i Linköping kallas.

Beslutet är intressant genom att den ene kandidaten var en av de ledande predikanterna bland de pingstbetonade medan den andre var en genuin missionsförbundare. Namnen hade sannolikt föreslagits av styrelsen. Att de två kandidaterna kom från två olika läger, kan tyda på att förslaget var en kompromiss. En analys av styrelsens agerande under åren 1928–30 pekar på att den alltid försökte komma fram till enhälliga beslut.

Vid årsmötet såg Gösta Seger tillbaka på ett år då »en förnyelsens Ande varit rådande«. Besöken av Ivar Johansson, Anton Magnusson och Anna Lewini hade nog bidragit till detta. Ungdomsföreningen hade i hög grad påverkats av förkunnelsen om vuxendopet och andedopet.

Anna Lewini var med på årsmötet. I slutet av detta »sjöng strängbandet« och Anna Lewini och Ivar Johansson »framburo varmhjärtade vittnesbörd«.

Det på andliga välsignelser rikt givande årsmötet avslutades med en stund på knä inför Gud då varma böner uppsändes om välsignelser och kraft för året som låg framför och då nya beslut fattades om ett fullare överlämnande i Guds och församlingens tjänst. (Ågp 300118) Anna Lewini blev kvar i två veckor och talade i sammanlagt 16 möten.

Vid årsmötet planerade man också för församlingens missionsmöte i slutet av juni. Bland kandidaterna var de förbundstrogna missionspastorerna i majoritet.

Ungdomsföreningens årsmöte i februari 1930 Ungdomsföreningen hade sitt årsmöte den 8 februari 1930 och då beslöts att även detta år ordna en bibelstudievecka i samband med föreningens traditionella sommarmissionsmöte. Man ansåg att det initiativ som hade tagits förra året hade varit lyckosamt. De predikanter som föreslogs var Anton Magnusson, J.E. Bäckman och Aron Andersson –alla tre förkunnare av vuxendop och andedop. Det kan noteras att Bäckman inte var känd vare sig av Gösta Seger eller av medlemmarna i föreningen – man var osäker på om han var bibellärare eller inte –varför Seger skrev och frågade Aron Andersson om hur det förhöll sig. Ingen av de nämnda predikanterna kunde emellertid komma utan det blev en annan pingstbetonad predikant: Harald Strömstedt som vi återkommer till.

Inför generalkonferensen år 1930 Vid generalkonferensen i juni 1930 skulle man välja en ny missionsföreståndare. Församlingen i Åtvidaberg skulle representeras av dess ordförande, A.H. Edgar. Det beslöts vid ett ekonomimöte den 25 april. Han »åtog sig detta utan någon kostnad för församlingen«. Vid samma tillfälle »uttalade mötet som sin mening att ombudet ej skall rösta på missionssekreterare Axel Andersson«. Uttalandet indikerar att man var kritiskt inställd till Anderssons bibelsyn som den kom till uttryck i hans bok Präster och profeter.

Gösta Seger slutar i Åtvidaberg Vid ekonomimötet den 14 juni 1930 upplästes ett brev från Gösta Seger i vilket han begärde »att bli ledig från sin plats« från den 1 oktober. Han hade fått en kallelse till missionsförsamlingen på Öckerö. Efter uppsägningen »beklagade några bröder, att förhållandet är sådant inom församlingen, att det lett till att pastor Seger så snart som nu skett, beslutat sig för att lämna Åtvidaberg«. Seger var inte pingstbetonad, men positiv att ta emot besök av andedöpta predikanter. Det fanns sannolikt medlemmar i församlingen som ville ha en pingstbetonad pastor och som önskade att Seger skulle flytta.

Avskedsmöten hölls den 27 och 28 september. Seger fick vid detta tillfälle 50 kronor som avskedsgåva. Någon insamling gjordes inte utan beloppet bestämdes av styrelsen.

Åtvidabergsförsamlingens medlemsantal var i stort sett konstant under de två år som Seger var pastor. Tolv medlemmar hade tagits in, men avgångarna på grund av flyttning och dödsfall hade varit ungefär lika många. Ungdomsföreningen hade däremot ökat med cirka tio medlemmar till inemot 50 att jämföra med cirka 90 medlemmar i församlingen. Hösten 1930 var ungefär hälften av ungdomsföreningens medlemmar också med i församlingen.

Ansträngningarna att få en efterträdare till Seger Frågan om en efterträdare till Gösta Seger togs upp den 18 juli 1930 och då beslöts att »kalla Evangelist Ernst Almqvist, för provpredikan«. Denne var evangelist inom Helgelseförbundet.95

95 Ernst Almqvist (f. 1902) verkade som pastor inom Pingströrelsen från 1933.