Medlemsantal

skulle tillbringa en tid på ett vilohem. Efter några månader försämrades hans hälsa och han avled i början av maj 1918.

Direkt efter Norbergs begravning höll styrelsen ett sammanträde där Janne Nyrén tillfrågades om han kunde tänka sig tjänsten som tillförordnad missionsföreståndare från generalkonferensen i juni och ett år framåt för att göra det möjligt att skjuta på valet till sommaren 1919. Nyrén ansåg att det inte var lämpligt med hänsyn till hans pastorstjänst i Immanuelskyrkan. Efter en diskussion inom styrelsen efter att Nyrén lämnat rummet, beslöts att föreslå generalkonferensen att välja honom som missionsföreståndare. Nyrén motsatte sig inte beslutet.

Ledande missionsförbundare ansåg givetvis att det fanns fler tänkbara kandidater, bland dem Axel Andersson, vilket gav upphov till en debatt. Svenska Morgonbladet tycks ha valt att inte publicera några inlägg, men på ledarplats kan man läsa att de andra kandidaternas »namn äro sådana, att de under nuvarande förhållanden skulle framkalla en strid« som skulle få »ganska ödesdigra följder«. »Nyrén däremot har allas förtroende som en klok och insiktsfull ledare. Genom sin fridsamma och varmhjärtade läggning har han många vänner och inga fiender.« Om Axel Andersson skriver tidningen att också han har »stora gåvor som bör tas tillvara inom SMF, men det samlande namnet är han inte« till skillnad från Nyrén. Andersson såg sitt tillfälle att klargöra sin position i den pågående debatten och lyckades få ett inlägg publicerat i tidningen den 29 maj 1918. Där skriver han bland annat att han inte vill se sitt namn i debatten om valet av missionsföreståndare. Han vill inte heller ha någon annan tjänst som kompensation. Om Janne Nyrén skriver han, att han är, för att citera ett festtal till hans ära, mannen med »den oljade fjädern«, som söker jämna ut och tysta ner, där det gnisslar och gnäller, en fridens och kompromissernas man under vars ledning Svenska Missionsförbundet säkert ej skall råka i sken, vad på honom beror. (Dahlén 270‒271) I en artikel ett par dagar senare i Värmlands-Posten skriver Andersson att han inte vill »tränga sig förbi Nyrén, utan istället vara glad åt något mindre ärofullt arbete för missionens sak, om ett sådant blir honom anförtrott«. »Om det inte blir splittring kring Nyréns namn i konferensen« har han inget emot att Nyrén tillsätts, men han menar att denne »med hela sin läggning tillhör en gången tid«.

Om han vore en mera betydande man än han är, skulle jag bestämt motsätta mig hans val, ty han kommer ej att gå framåt utan tillbaka. Men hans

ställning blir svag, han är en fredlig och i småsaker ganska klok man, som vet att sköta sig och nog kommer att akta sig. (Dahlén, 272) Dagen före generalkonferensen hölls ett extra styrelsemöte där man enades om att föreslå Axel Andersson som inre missionens sekreterare. Enhälligt och utan diskussion beslöt sedan Generalkonferensen att välja Nyrén och Andersson i enlighet med styrelsens förslag. Jakob E. Lundahl valdes som expeditionens sekreterare och yttre missionens sekreterare. Sven Bengtsson (s. 25) valdes till missionsstyrelsens ordförande.

Axel Andersson kunde räkna med att Nyrén med hög sannolikhet skulle avgå år 1930 efter att han då uppnått pensionsåldern. Han hade således tolv år på sig att bli ett samlande namn för Svenska Missionsförbundet. Han var nog övertygad om att han under dessa år skulle ha ett stort inflytande på verksamheten. I praktiken kom han i stor utsträckning att leda arbetet på expeditionen på grund av att Nyrén ofta var på resande fot, bland annat gjorde denne några längre utlandsresor. Andersson hade en bestämd uppfattning vad som behövde göras inom förbundet och hur det skulle gå till. Som exempel på dessa kan nämnas de satsningar som gjordes med början under 1920-talet på utbildning ‒ på folkhögskolor och ett korrespondensinstitut, men också genom att introducera studiecirklar i ungdomsföreningarna. Detta kom att höja bildningsnivån hos medlemmarna. Studiecirklarna ledde till att barn till medlemmar i församlingarna uppmuntrades att studera och många gick så småningom vidare till folkhögskolor, gymnasier och universitet. Satsningarna bidrog också till en större öppenhet för samhällsfrågor och för olika kulturyttringar (se vidare s. 133).

De stora aktörerna inom frikyrkorörelsen under den tidsperiod som vi här studerar var Svenska Missionsförbundet och Svenska Alliansmissionen (med rötter i den lågkyrkliga nyevangeliska väckelsen och bildad år 1919 genom sammanslagning av tre organisationer), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén (sprungna ur John Wesleys metodism) samt Svenska Baptistsamfundet och Pingströrelsen.

De från Svenska kyrkan fristående trossamfunden hade haft sin stora tillväxt under åren 1880–1900. Därefter var ökningen betydligt lägre. Under åren 1900–1915 var tillväxten i snitt 1,5 % per år, och åren 1915–1935 1,8 %, att jämföra med ökningen av Sveriges befolkning: 0,7 % respektive 0,5 %. Det sammanlagda medlemsantalet var år 1915 cirka

Missionsförbundet

Baptistsamfundet

Alliansmissionen Pingströrelsen

Frälsningsarmén

Metodistkyrkan

Antalet medlemmar för vart femte år i de större trossamfunden i Sverige åren 1915–1935. Frälsningsarméns medlemsantal bygger på uppgifter före och efter tidsperioden. Alliansmissionen var inte församlingsbildande under tidsperioden, men det kan ha varit omkring 20 000 personer som tillhörde församlingsliknande organisationer som samarbetade med Alliansmissionen. Många av dessa var även anslutna till Missionsförbundet. Vi räknar med att mellan 10 000 och 15 000 medlemmar tillhörde dessa »samarbetsförsamlingar«.

200 000 och år 1935 cirka 290 000; korrektion har gjorts utifrån en uppskattning av dubbelanslutningar.

Diagrammet ovan visar, om än med vissa osäkerheter, medlemsutvecklingen för de organisationer som nämns i föregående stycke. Av diagrammet framgår att Pingströrelsen numerärt var en obetydlig rörelse omkring år 1920. Vid årsskiftet 1917/18 fanns det omkring 2 700 medlemmar i drygt 50 församlingar runt om i landet. Nästan 1 200 (cirka 45 %) tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Antalet personer som räknade sig till rörelsen var sannolikt avsevärt fler än 2 700.

Man bör observera att samfunden hade ungdomsföreningar till skillnad från Pingströrelsen. Detta medförde att åtskilliga unga människor