skulle tillbringa en tid på ett vilohem. Efter några månader försämrades hans hälsa och han avled i början av maj 1918. Direkt efter Norbergs begravning höll styrelsen ett sammanträde där Janne Nyrén tillfrågades om han kunde tänka sig tjänsten som tillförordnad missionsföreståndare från generalkonferensen i juni och ett år framåt för att göra det möjligt att skjuta på valet till sommaren 1919. Nyrén ansåg att det inte var lämpligt med hänsyn till hans pastorstjänst i Immanuelskyrkan. Efter en diskussion inom styrelsen efter att Nyrén lämnat rummet, beslöts att föreslå generalkonferensen att välja honom som missionsföreståndare. Nyrén motsatte sig inte beslutet. Ledande missionsförbundare ansåg givetvis att det fanns fler tänkbara kandidater, bland dem Axel Andersson, vilket gav upphov till en debatt. Svenska Morgonbladet tycks ha valt att inte publicera några inlägg, men på ledarplats kan man läsa att de andra kandidaternas »namn äro sådana, att de under nuvarande förhållanden skulle framkalla en strid« som skulle få »ganska ödesdigra följder«. »Nyrén däremot har allas förtroende som en klok och insiktsfull ledare. Genom sin fridsamma och varmhjärtade läggning har han många vänner och inga fiender.« Om Axel Andersson skriver tidningen att också han har »stora gåvor som bör tas tillvara inom SMF, men det samlande namnet är han inte« till skillnad från Nyrén. Andersson såg sitt tillfälle att klargöra sin position i den pågående debatten och lyckades få ett inlägg publicerat i tidningen den 29 maj 1918. Där skriver han bland annat att han inte vill se sitt namn i debatten om valet av missionsföreståndare. Han vill inte heller ha någon annan tjänst som kompensation. Om Janne Nyrén skriver han, att han är, för att citera ett festtal till hans ära, mannen med »den oljade fjädern«, som söker jämna ut och tysta ner, där det gnisslar och gnäller, en fridens och kompromissernas man under vars ledning Svenska Missionsförbundet säkert ej skall råka i sken, vad på honom beror. (Dahlén 270‒271)
I en artikel ett par dagar senare i Värmlands-Posten skriver Andersson att han inte vill »tränga sig förbi Nyrén, utan istället vara glad åt något mindre ärofullt arbete för missionens sak, om ett sådant blir honom anförtrott«. »Om det inte blir splittring kring Nyréns namn i konferensen« har han inget emot att Nyrén tillsätts, men han menar att denne »med hela sin läggning tillhör en gången tid«. Om han vore en mera betydande man än han är, skulle jag bestämt motsätta mig hans val, ty han kommer ej att gå framåt utan tillbaka. Men hans
33
