Slutet på de pingstbetonade som rörelse

han skulle känna sig hemma i denna hop. Han skriver: »Att känna sig hemlös inom Missionsförbundet var besvärligt. Men det skulle troligtvis bli etter värre att känna sig hemlös bland pingstfolket« (Mangs 1978, 146‒149).

I december 1932 blev Mangs medlem i Katrineholms missionsförsamling ‒ han hade fram till dess sannolikt varit medlem i en finsk missionsförsamling. Beslutet kanske kan ses som ett val mellan Missionsförbundet och Pingströrelsen, men han skriver att »det var bäst att vara vad jag var: hemlös överallt och hemma överallt« (ibid. 151). Den som kanske »mer än mycket annat och många andra bidrog till att jag förblev vad jag var«, var Lewi Pethrus (ibid. 153).

En kvinna i Stockholm inbjöd vid ett tillfälle Frank Mangs och Lewi Pethrus till en middag. Det kan ha varit år 1937.68 När de två blev lämnade ensamma ställde Mangs en fråga som han funderat på länge: »Är det inte svårt att vara ledare för en rörelse, där de andliga gåvorna verkar så mycket som vad de gör i pingstväckelsen? Är det inte svårt att skilja det äkta från det oäkta?« Pethrus hade svarat att det inte var svårt, »församlingen befinner sig i en sådan andlig kondition, att den spontant reagerar emot allt som är oäkta«. Mangs för sin del »visste att det ibland kunde vara fruktansvärt svårt att skilja det äkta från det oäkta«. Senare hade han många gånger tänkt att Pethrus i stället skulle kunna ha sagt:

Visst är det svårt att skilja det äkta från det oäkta. Det är mycket svårt. Men det är svårt att fostra barn också. Ändå upphör vi inte att sätta barn till världen. ‒ Pingstväckelsen är inte någonting färdigt. […] Men eftersom jag är fullt övertygad om att den är ett verk av Gud, så är jag dödligt rädd för att förkväva någonting, som är fött av Anden. Vi behöver både all Guds nåd och all mänsklig visdom för att bevara väckelsen fri från allt, som icke

är av Gud. (Mangs 1978, 154‒155) Dessa ord, skriver Mangs, skulle »med till visshet gränsande sannolikhet« medfört att han hade sagt till Pethrus: »Här har du min hand. Jag vill ge mitt yttersta och göra allt vad jag kan för att bistå dig i din kamp att bevara väckelsen både levande och ren«.

68 Mangs anger inget årtal, men Runar Eldebo och Göran Gustafson anger 1937 utan att uppge någon källa (Eldebo, 84 resp. Gustafson, 23). Mangs (f. 1897) skriver att han »var ung, blyg och ganska fåordig« (Mangs 1978, 153). Detta talar för att det torde ha varit tidigare, kanske till och med så tidigt som under Mangs verksamhet i

Stockholm oktober 1924‒maj 1925.

Det var många inom Missionsförbundet som opponerade sig mot missionsstyrelsens förslag att välja Axel Andersson som missionsföreståndare, i första hand på grund av hans bibelsyn. För de pingstbetonade tillkom hans fientliga inställning mot denna rörelse. Oppositionen var nog så stark att det fanns skäl att tro att generalkonferensen inte skulle välja honom. Nu fanns ingen motkandidat och Andersson valdes. Många ‒ förmodligen en majoritet ‒ av dem som hade varit motståndare till honom bestämde sig för att stödja honom i sin nya tjänst. Detta och hans intensifierade kamp mot de pingstbetonade medförde att det blev trångt för dessa i församlingarna. Det kan redan före år 1929 ha funnits tankar inom rörelsen att lämna förbundet och en förväntan att Alex Olovson skulle ta ett initiativ, men han ville inte vara med om en sådan utbrytning. Valet av Axel Andersson medförde inte att han ändrade uppfattning. Det kan ha varit året därpå (1931) som idén föddes med ett nytt samfund inom vilket Frank Mangs skulle spela en viktig roll.

I det vakuum som uppstod i väntan på besked från Mangs, begärde 13 församlingar utträde ur förbundet från sommaren 1930 till sommaren 1933. Under samma tid lämnade grupper av medlemmar sina församlingar och fortsatte som »fria grupper« att samlas till gudstjänster. Flera av dessa fria grupper var intresserade av att förena sig med Örebrobaptisterna, men först när dessa brutit sig ur Baptistsamfundet.69 Andra avvaktade i väntan på ett nytt samfund. Enskilda medlemmar valde att lämna sina församlingar och söka sig till pingstförsamlingar eller till baptistförsamlingar med Örebroprofil. Andra åter kan ha bestämt sig för att bli kvar i sina missionsförsamlingar vad som än hände.

När Öckerökonferensen hölls sommaren 1933 hade således flera församlingar och grupper av pingstbetonade liksom många predikanter redan lämnat Missionsförbundet. Under hösten bröt Paul Edman upp från Sverige för att verka som evangelist i Norge, och i oktober blev Alex Olovson pastor i Fria Missionsförsamlingen i Göteborg. Missionsförbundets predikantråd (s. 218) gjorde under år 1933 ansträngningar för att sätta stopp för Erik Larssons och Emil Thunös »splittringsverksam-

69 Under John Ongmans livstid ville Örebrobaptisterna inte ta upp frågan om att lämna

Baptistsamfundet. Han avled 1931 men det skulle dröja mer än fem år innan tiden var mogen.