han skulle känna sig hemma i denna hop. Han skriver: »Att känna sig hemlös inom Missionsförbundet var besvärligt. Men det skulle troligtvis bli etter värre att känna sig hemlös bland pingstfolket« (Mangs 1978, 146‒149). I december 1932 blev Mangs medlem i Katrineholms missionsförsamling ‒ han hade fram till dess sannolikt varit medlem i en finsk missionsförsamling. Beslutet kanske kan ses som ett val mellan Missionsförbundet och Pingströrelsen, men han skriver att »det var bäst att vara vad jag var: hemlös överallt och hemma överallt« (ibid. 151). Den som kanske »mer än mycket annat och många andra bidrog till att jag förblev vad jag var«, var Lewi Pethrus (ibid. 153). En kvinna i Stockholm inbjöd vid ett tillfälle Frank Mangs och Lewi Pethrus till en middag. Det kan ha varit år 1937.68 När de två blev lämnade ensamma ställde Mangs en fråga som han funderat på länge: »Är det inte svårt att vara ledare för en rörelse, där de andliga gåvorna verkar så mycket som vad de gör i pingstväckelsen? Är det inte svårt att skilja det äkta från det oäkta?« Pethrus hade svarat att det inte var svårt, »församlingen befinner sig i en sådan andlig kondition, att den spontant reagerar emot allt som är oäkta«. Mangs för sin del »visste att det ibland kunde vara fruktansvärt svårt att skilja det äkta från det oäkta«. Senare hade han många gånger tänkt att Pethrus i stället skulle kunna ha sagt: Visst är det svårt att skilja det äkta från det oäkta. Det är mycket svårt. Men det är svårt att fostra barn också. Ändå upphör vi inte att sätta barn till världen. ‒ Pingstväckelsen är inte någonting färdigt. […] Men eftersom jag är fullt övertygad om att den är ett verk av Gud, så är jag dödligt rädd för att förkväva någonting, som är fött av Anden. Vi behöver både all Guds nåd och all mänsklig visdom för att bevara väckelsen fri från allt, som icke är av Gud. (Mangs 1978, 154‒155)
Dessa ord, skriver Mangs, skulle »med till visshet gränsande sannolikhet« medfört att han hade sagt till Pethrus: »Här har du min hand. Jag vill ge mitt yttersta och göra allt vad jag kan för att bistå dig i din kamp att bevara väckelsen både levande och ren«.
68 Mangs anger inget årtal, men Runar Eldebo och Göran Gustafson anger 1937 utan
att uppge någon källa (Eldebo, 84 resp. Gustafson, 23). Mangs (f. 1897) skriver att han »var ung, blyg och ganska fåordig« (Mangs 1978, 153). Detta talar för att det torde ha varit tidigare, kanske till och med så tidigt som under Mangs verksamhet i Stockholm oktober 1924‒maj 1925.
108
