Rickard Rydén – tiden fram till pastorsavskiljningen

Första veckan i augusti ledde Harald Strömstedt96 den bibelstudievecka i Åtvidaberg som vi har nämnt om tidigare (s.148). Man fick ett gott intryck av honom och styrelsen såg honom som en tänkbar kandidat till pastorstjänsten. I början av september månad kom så Almqvist och talade i en mötesserie. Efter detta besök valde styrelsen Strömstedt som sin kandidat, och lördagen den 13 september beslöt församlingen »enhälligt att kalla Pastor Harald Strömstedt från Finland«. Vid ekonomimötet den 11 november meddelades att Strömstedt »avböjde mottaga platsen som predikant och föreståndare«. Strömstedt skriver i ett brev den 18 oktober, att han »ej erhållit den inre visshet som jag anser är nödvändig«. Han hade inte kunnat svara tidigare, för »en sådan sak måste ju prövas grundligt innan man kan ge svar«. Harald Strömstedt blev kvar i Finland till år 1935 då han flyttade till Sverige och blev då pastor inom Pingströrelsen.

Vid samma möte – den 11 november 1930 – som församlingen fick beskedet från Strömstedt beslöts på styrelsens förslag att kalla »missionseleven Rikard Rydén från missionsskolan hit som provpredikant en lördag och söndag före jul«. Strömstedt hade ju dröjt med svaret och styrelsen tycks under tiden ha funderat på andra kandidater.

Vem var då denne Rickard Rydén?

Rickard Rydén föddes den 12 oktober 1906 i Starrkärrs församling, ett par mil nordost om Göteborg. Hans far, Anton Rydén, född 1865, var pastor inom Missionsförbundet och delade sin tid mellan Ryds missionsförsamling i Starrkärr och Västkustens missionsförening. Vid

96 Harald Strömstedt (f. 1899). Han sökte efter en tid som evangelist inträde 1923 till

Missionsskolan, men blev inte antagen eftersom »elevlistan var full«, som hans son

Bo Strömstedt skriver i sin bok Löpsedeln och insidan (1994). Elevantalet var nästan 130 mot mera normala 100. Han sökte sig därför till missionsskolan i Ekenäs i Finland, där han var elev 1923–1925. Hans tanke var att bli missionär i Kina, varför han fortsatte sina studier i England. Oroligheter i Kina gjorde att han aldrig reste dit.

Han återvände till Finland år 1927 och blev då pastor i Solf inte långt från Vasa. Där bodde han när han blev kallad till Åtvidaberg. – Under Harald Strömstedt andra läsår på missionsskolan var även Gösta Seger elev. Strömstedt var troligen på semester i Sverige när han år 1930 blev kontaktad av Gösta Seger med förfrågan om han kunde leda ungdomsföreningens bibelstudievecka i augusti (s. 148).

sidan av dessa tjänster drev fadern ett litet lantbruk. Efter fullbordad skolgång blev Rickard jordbruksarbetare, förmodligen på sin fars gård. Han tog arbetet på allvar och han ansåg att han lärt sig »lantbrukarens

yrke« (MME2 1927).

Rickards mor, Amanda, var född 1869. Hon och Anton gifte sig år 1900 och de fick fem barn. Innan Rickard föddes hade hon »offrat« honom åt Gud och bett om att hon skulle få uppleva att det barn hon skulle föda skulle bli predikant. Rickard skriver: »Därför hade Guds kallelse legat där i mitt inre allt ifrån barndomens tidigaste dagar likt en hämmande hand för andra framtidsdrömmar« (VH 7/1953).

Efter skolgången kom det en tid då »bönevrån blev för trång och bönen blev en plåga istället för en förmån och hjärtat drogs till världens nöjen och njutningar«. Rickard »hann dock aldrig långt i dess vildmarker«. Under en serie väckelsemöten i hans hemtrakt »blev nöden i hjärtat för stor« och den 14 mars 1922 blev han »omvänd« (MME2 1927). Någon tid efteråt blev han medlem i Ryds missionsförsamling. År 1924 engagerades han som lärare söndagsskolan.

Tiden som evangelist Rickard Rydén var 18 år då han i oktober 1924 bevistade sin första evangelistkurs. Den ägde rum i Betlehemskyrkan i Göteborg. Efter kursens slut återvände han emellertid till sitt arbete i lantbruket och det förefaller som att han inte medverkade som talare i sin hemförsamling. Ett år senare deltog han i sin andra evangelistkurs. Den hölls i Tibro i november och där kom han överens med kursledningen att han som evangelist skulle hålla en mötesserie i Vreten, ett stationssamhälle 15 km sydost om Skövde. Församlingen hade cirka 20 medlemmar.

På nyårsaftonens förmiddag lämnade Rickard sitt hem för att resa med tåg till Vreten. Han hade nu några veckors möten framför sig och han var nu den som skulle tala i mötena. Det skulle bli något annat än de talövningar han hade deltagit i på evangelistkursen.

Nyårsaftonens möte kändes ganska dött. Jag stapplade fram ett vittnesbörd över orden: »Tacken Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.« Själv hade jag dock ingen känsla av tacksamhet i mitt hjärta. I nyårsdagens enda möte tycktes mig mitt liv vara avbildat i det fikonträd som beskrives i Luk. 13, vilken text jag vittnade över. Den kvällen stod mitt livs avgörande kamp med Gud angående livsbana. Hemkommen från mötet gick jag ut i den gnistrande kalla vinterkvällen, utan överrock och huvudbonad. Där gjorde jag, under den strålande stjärnhimlen, upp med

Gud att, om jag var i Hans gudomliga och fullkomliga vilja skulle han visa det genom att frälsa syndare inom de närmaste dagarna. I annat fall skulle jag återvända hem för att aldrig mer pröva evangelistens bana. – Tre dagar därefter kom väckelsen! Jag kan ännu för min syn i minnet se de tre unga män som reste sig därnere i lokalen och gick gången fram till första bänken och upplevde härlig frälsning. Under de tre veckor mötesserien fortsatte upplevde ett 30-tal frälsningsmötet med Jesus. (VH 7/1953) Senare under vintern var han i Trädet, som är en kyrkby ett par mil söder om Falköping. Några andra platser där han under år 1926 hade möten i missionsförsamlingarna var Norra Fågelås, en kyrkby fem kilometer söder om Hjo, Töreboda, två mil öster om Mariestad, samt Fagersanna, 15 kilometer sydväst om Karlsborg. I Fagersanna hade han möten i Kroppetorps missionshus. Där fick han be till Gud med en fjortonårig flicka – Lilly – som senare kom att bli hans hustru.

Efter att under hösten 1926 varit någon månad i Töreboda deltog han under november i sin tredje evangelistkurs, denna gång i Mösseberg vid Falköping. Där hjälpte han missionsförsamlingen en tid. I januari 1927 var han en tid i Trädet och därefter i Töreboda där han blev kvar i omkring tre månader.

Rickard kom under de 18 månader han var evangelist att predika på många platser. Han var uppskattad som predikant. Han hade ett »lätt och trevligt framställningssätt«. Hans »föredrag var inte utan en viss originalitet«. Uppträdandet var »frimodigt och trevligt«. Hans predikan var både »väckande och undervisande« ‒ han passade lika bra i väckelsemötet som i söndagförmiddagens gudstjänst (MME2 1927).

Elev på Missionsskolan I slutet av mars 1927 sökte Rickard in på missionsskolan i Lidingö med förhoppning att bli antagen till höstterminen samma år. Antalet elever vid skolan var 85 detta läsår. Undervisningen var avgiftsfri och eleverna fick bo gratis på skolan. Däremot fick de betala för maten – 50 kronor per månad. Sedan behövdes pengar för personliga utgifter och kurslitteratur. Skolan krävde att någon åtog sig att betala omkostnaderna under studietiden om eleven skulle hamna i ekonomiska svårigheter. För Rickards del var det hans far som gjorde det.

Intagningen gick till så att skolstyrelsen i slutet av vårterminen samlades till ett sammanträde där man beslöt vilka nya elever som skulle tas in. Distriktsföreståndarna hade möjlighet att närvara vid detta möte. För varje sökande hade ett yttrande begärts från distriktsföreståndaren

i det distrikt där den sökande hade sin församlingstillhörighet. För Rickards del var det Carl Mouchard i Lidköping som skrev en rekommendation. Rickard antogs som elev vid skolstyrelsens sammanträde den 1 juni 1927.

Missionsskolan på Lidingön invigdes år 1908. Huvudbyggnaden, som finns kvar än idag, har fem våningsplan och den sammanlagda ytan torde ligga på cirka 5 000 kvadratmeter Den obligatoriska studietiden var fyra år och eleverna var inriktade antingen på den inre eller yttre missionen. Rickard hade valt den förra. I hans klass var det två elever som planerade att bli missionärer. Det var möjligt att tentera in i klass 2 om man hade tillägnat sig kunskaper på annat sätt, exempelvis genom att ha avlagt realexamen. Färre än 10 % av eleverna var kvinnor och samtliga utbildade sig för att bli missionärer.

Den första tiden i skolan kunde vara besvärlig för både lärare och elever. Elevunderlaget med tanke på kunskaper och studieförutsättningar var nämligen ojämnt. En del kom från socknar där folkskolan var svagt utvecklad medan andra hade fått en gedigen folkskoleutbildning och några hade kunnat bygga på denna med kurser.

De viktigaste ämnena var de teologiskt inriktade, men eleverna fick också undervisning i svenska, engelska, tyska, franska och grekiska, etik, geografi, historia, naturlära, matematik, bokföring, pedagogik, statskunskap samt orgelspelning. Vissa ämnen var frivilliga och det hände att elever inte behövde läsa främmande språk på grund av att de hade svårt att klara av språkinlärningen. Rickard läste engelska och tyska samt grekiska, men bara under det första av de två år som kursen omfattade.

Stipendier Skolan hade möjlighet att dela ut 5 000 kronor i stipendier i slutet av varje läsår. Under de år Rickard gick på missionsskolan fick två tredjedelar av eleverna i de tre övre klasserna del av dessa pengar. Beloppen ökades för varje klass. Rickard fick 75 kronor i klass 2, vilket var det högsta men också det vanligaste stipendiebeloppet. Han fick 125 kronor i klass 3 som också detta var det högsta och vanligaste. I klass 4 fick han 150 kronor – en elev fick 125 kronor, en fick 175 kronor och övriga fick 150 kronor. Sammanlagt fick alltså Rickard 350 kronor i stipendier.

När Rickard slutade missionsskolan hade han under ferierna haft inkomster på 1 600 kronor, och han hade ett studielån på samma belopp mot 5 % ränta. I genomsnitt var studieskulden 770 kronor för eleverna

i klass 4 det år han lämnade skolan. Eleverna fick en kontant ersättning på omkring 300 kronor för »predikohjälp« under julloven från de församlingar det gällde och cirka 50 kronor under påskloven. Dessutom delades överskottet från matkassan ut vid vårterminens slut och det kunde röra sig om ett par hundra kronor per elev. Att det blev ett överskott berodde på att församlingar och enskilda medlemmar skänkte pengar eller matvaror till missionsskolans hushåll.

Klasskamrater och studieresultat

Till höstterminen 1927 togs 17 elever in i första klassen. Skolan hade en lång tradition och Rickard hade elevnummer 1 383. Fem nya elever tenterade år 1928 in i klass 2, men under läsårets gång hade en elev slutat och efter vårterminen en annan. En elev, som var missionärskandidat, började sedan i klass 3. Fyra elever lämnade skolan efter tre års studier eftersom de hade antagit kallelser som pastorer. Enligt ett protokoll från kollegiets sammanträde den 14 mars 1930 hade även Rickard antagit en kallelse och slutat. Han ångrade sig ganska snart. Den 8 april angav han i en stipendieansökan att han avsåg att fullfölja studierna.

Av de 20 eleverna i klass 2 blev två missionärer och 18 pastorer inom SMF. Två av dem som blev pastorer lämnade Missionsförbundet. Den ene var Rickard som blev pingstvän, den andre Helge Fredriksson (senare Ferrmark), som blev präst inom Svenska kyrkan. Två av klasskamraterna – Martin Buckard och Martin Perers – blev distriktsföreståndare.

Betygsättningen inom skolan var sådan att man höjde medelbetygen från första till sista klassen. Bokstavsbetyg ‒ A, a, Ab, Ba, B, Bc och C ‒ användes med de då vanliga tilläggen av + och – för vissa av dem samt frågetecken efter B. Omdömet C lämnades knappast alls (jfr s. 244) och Bc förekom mycket sällan.

Rickards medelbetyg framgår av följande tabell, där klassens medelbetyg har satts inom parentes.97 • Klass 1: B (Ba-) • Klass 2: Ba (Ba) • Klass 3: Ba+ (Ba+) • Klass 4: Ab- (Ab).

Rickard drabbades under sin skoltid av en akut lungsjukdom. Vi vet inte om det medförde att han som enda elev inte fick något betyg i

97 Vid beräkning av medelbetygen har några ämnen tagits bort, bl.a. orgelspelning samt ämnen som endast ett fåtal elever läste, t.ex. franska och grekiska.

kyrkohistoria och allmän historia i klass 1 samt tillsammans med den överlägset bäste eleven i klassen ‒ Fredriksson med i snitt a+ i slutbetyg ‒ inte fick något betyg i klass 3 i kyrkohistoria, etik och religionshistoria.

Vattendöpt och andedöpt Öckerö låg inte många mil från Rickards föräldrahem. Han hade hört talas om konferensen och bestämde sig att resa dit, »inte så mycket på grund av andlig längtan som av lusten att få göra en resa i skärgården och av nyfikenhet att se den konferens, om vilken så många rykten var i gång«. Det finns ingen uppgift om vilket år det var men det kan ha varit sommaren 1927. Han var endast med under avslutningssöndagen.

Människor i tusentals hade samlats och vid söndagens förmiddagsmöte ute i det fria talade predikanten över Romarbrevet 14:17: »Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.« Rickard såg sig omkring i mötet för att se hur mötesdeltagarna reagerade på budskapet, som han själv upplevde »hjärterannsakande«:

En del grät. Andra lovade Gud både på svenska och i »nya tungor«. En del såg ut som stora frågetecken. Till sistnämnda kategori hörde jag. Men jag var mer än undrande, jag var irriterad in i djupet av min själ, irriterad av den ande jag mötte och av budskapet. (JH 1956) En man bredvid honom på klipphällen vände sig till honom och sa: »Broder, detta är underbart«. Rickard svarade att han tyckte att det var »väldigt dåraktigt«. Mannen svarade: »Vänta med att uttala dig, tills du själv har upplevat det.« »Upplevat!«, fräste Rickard, »jag är frälst jag med, så det så«.

När han på kvällen gick ner till bryggan för att resa hem var inte kvällsmötet slut. Han hörde »den triumferande sången från skaran på klipporna«:

O, Kanans land, du sälla land, där Gud med mäktig Fadershand de rika skatter strödde ut, som aldrig, aldrig taga slut! Men där i salig frid de bo, som här i enfald löftet tro.

Var detta den bibliska frälsningens liv? Var detta att vara i »löfteslandet«? Ja, då stod jag utanför dess gränser. Men, jag var »väckt«. Guds pilar hade träffat mig. (JH 1956)

Under sommarledigheten 1928, efter sitt första år vid Missionsskolan, fullgjorde Rickard en del av sin värnpliktstjänstgöring som civilarbetare eller »samvetsöm« vid Halleberg och Hunneberg i Västergötland. Där lärde han känna Sven Lindholm och Olof Wärnberg från Åtvidaberg, och liksom de bestämde han sig för att låta döpa sig. Han var en av dopkandidaterna vid dopförrättningen på Öckerökonferensen på avslutningssöndagen den 8 juli 1928.

När Rickard blev andedöpt vet vi inte, men han har berättat att han hade »blivit ’väckt’ över verkligheten, att Andens dop gällde Guds folk i alla tider« och gripits av en längtan att få uppleva »denna härlighet«.

Det blev bön, ja, bönerop. För att vara alldeles säker på att få min längtan fylld reste jag till konferensen i Ö. Naturligtvis skulle jag bliva andedöpt där! […] Jag fick vara med på mitt livs stora »nedrivningskonferens«. Det var, som om allting i konferensen varit av Gud inställt på ett enda: att skära bort och taga ifrån mig allt »det jag räknat som vinning«. Ordet skar, sångerna, böneanden, och inte minst de frigjorda själarnas jubel och salighet utförde ett oerhört nedbrytningsarbete i mitt liv. Det var svårt att fatta, att detta var Jesu svar på hjärtats rop: »Herre, möt mitt liv!« Som en syndare, för vilken allt syntes hopplöst, sjönk jag ned vid Försonarens fötter. Hela min varelse ropade: »Herre, tag vad Du vill! Allt får gå! Bara du fyller mig med din kraft!« […] Konferensen var slut. Inte var jag andedöpt, men jag kände mig på ett förunderligt sätt fri och lätt i min inre värld. (JH 1940) Några månader efter denna konferens på Öckerö var Rickard på en plats i »mellersta Sverige för en tids möten«.

Jag bodde i ett evangelistrum i lokalen. Där mötte Jesus mig i min ensamhet en lördagsförmiddag och döpte mig i Anden. […] Anden föll över mig med en oerhörd makt. Jag föll på knä, driven av Andens, kraft, och när jag skulle fortsätta prisa Gud, kände jag ej igen språket – jag talade i nya tungor. Där jag låg i denna underbara himmelska atmosfär, talade Gud tydligt och klart, som om en människa varit i rummet och talat i mitt öra. Han sade: »Mitt barn, var stilla i min hand, nu skall jag frälsa själar.« Kvällsmötet kom. Det var ett oerhört »hårt« möte. Men jag vilade på Herrens ord och var salig. Vad jag minnes av eftermötet den kvällen är, att de ofrälsta själar, som jag fick tillfälle att samtala med, lämnade sig åt Gud utan någon som helst invändning. Halleluja! Den dagen fick jag erfara, att det fanns ett liv på jorden, fyllt av himmelsk härlighet. Både livet med Gud och arbetet för Honom kom in i ett helt nytt skede. (JH 1940)

Kommer Rickard Rydén att respektera förbundets grundprinciper? Den 14 april 1931 hade kollegiet på Missionsskolan sammanträde då man ingående behandlade frågan om elevernas uppförande, flit och begåvning samt lämplighet i övrigt för missionsarbetet. Kollegiet beslöt att genom rektor [Mosesson] uppmana eleven Fransson i 1:a kl. att om möjligt ådagalägga mera flit i sitt arbete. Därjämte beslöt kollegiet på förekommen anledning att genom rektor göra sig underrättad om huruvida eleven Rydén i IV kl. i sitt församlingsarbete ämnar respektera de principer, som äro grundläggande för

Missionsförbundet. (MMA2)

Att frågan om Rickard kom upp på dagordningen var »med anledning av vad som förekommit mellan [honom] och Västkustens missionsförening« under skolans julferier omkring årsskiftet 1930/31. De rapporter som hade kommit till skolan gjorde att det uppenbarligen fanns skäl att tvivla på att han som församlingsföreståndare skulle uppträda lojalt mot Missionsförbundet. Den princip som det närmast gällde var att församlingen inte skulle ställa några krav på dop vid medlemsintagning.

Kollegiet sammanträdde nästa gång den 18 maj och då beslöts att »samtliga avgående elever i år liksom tidigare skulle rekommenderas till avskiljning« vid Missionsförbundets generalkonferens i juni. Gustaf Mosesson hade ännu inte talat med Rickard, men att frågan inte var utagerad framgår av att den hade tagits upp av skolstyrelsen den 9 maj:

Rörande eleven R. Rydén i IV beslöts på förekommen anledning att hans avskiljning skulle vara beroende av hans försäkran om lojalitet mot Missionsförbundets församlingsprinciper.(MMA1) Vid kollegiets sammanträde den 28 maj kunde Mosesson rapportera, att han i enlighet med Skolstyrelsens beslut samtalat med eleven Rickard

Rydén i 4:e klass rörande hans ställning till Missionsförbundets grundsatser och därvid frågat, huruvida han hade för avsikt att som församlingsföreståndare och predikant arbeta i enlighet med Missionsförbundets grundsatser rörande församlingsgemenskap samt i övrigt lojalt stödja vårt

Förbund i dess inre och yttre mission. Rydén besvarade dessa frågor jakande och sade, att han aldrig haft någon tanke i annan riktning. (MMA2) Längre fram kom Rickards svar på rektorns frågor att betraktas som en lojalitetsförklaring – ett löfte att respektera Missionsförbundets grundprinciper och som församlingsföreståndare vara lojal mot förbundet och stödja dess verksamhet. Mötet hade ägt rum i missionsskolans ser-