Hur många pingstbetonade lämnade förbundet?

veckotidning […]. Ibland finner man andra samfundsorgan, där vårt eget saknas. Man skall icke fordra, att samfundsandan och troheten skall vara så över hövan stark på sådana trakter, […] Jag förstår nu den broder, som för några år sedan sade: »Jag skall börja bedriva en lika hänsynslös missionsförbundisk samfundslära, som alla dessa -ismer och idéer, som härja inom våra led. Ty flertalet måste ha något fast, handgripligt att samla sig omkring. De mäkta ej konkretisera våra principer«. (Mfb 330421) Det enda förslag som Genitz framför för att väcka »den slumrande samfundsandan« var att starta en tidning, där »verksamhetens inre liv kunde […] komma till synes på ett sätt, som är omöjligt i en tidskrift av ’Missionsförbundets’ typ«.

Den öppenhet för olika kulturyttringar som den satsning medförde som Missionsförbundet gjorde på utbildning (s. 34) kan vi jämföra med Pingströrelsens uppfattning. Där ansåg man att en sådan öppenhet ledde till att församlingarna förvärldsligades. Om det förhöll sig så kan det ha medverkat till att den omvändelseväckelse som under 1930-talet gjorde att Pingströrelsen fick en stark tillväxt, gick Missionsförbundet förbi; den spiritualitet eller den andliga kultur som erbjöds i många missionsförsamlingar kunde inte konkurrera med den som fanns i pingstförsamlingarna.

Lorentz Backman hade anställts hösten 1917 som bibellärare vid Missionsskolan. Hans bibelsyn blev efter hand mer allmänt känd i församlingarna och gav upphov till oro och motsättningar, som ökade genom den debatt som Oscar Haglund startade under hösten 1926 (s. 54) och som kom att fortsätta i flera år.83

År 1929 blev problemen än större på grund av att Axel Anderssons bok Präster och profeter gavs ut samt genom att missionsstyrelsen föreslog honom som missionsföreståndare. Det är emellertid svårt att avgöra i vilken omfattning som medlemmar med en konservativ bibelsyn lämnade förbundet. Troligen var den allvarligaste effekten av de strider och den osämja som bibelsynsfrågan gav upphov till, att evangelisationsarbetet blev lidande.

83 Se även Dahlén, 199‒211 om den så kallade Valhallanatten då ombud i generalkonferensen i juni 1926 debatterade frågor som hade en koppling till bibelsynen (från klockan åtta på kvällen till halv fem på morgonen). Det förefaller som att denna debatt inte gjorde några större avtryck genom att medlemmar begärde utträde.

Allvarligare var nog Haglunds kampanjer.

Även i de församlingar där det blev allvarliga motsättningar mellan pingstbetonade och förbundstrogna sattes troligen evangelisationsarbetet på undantag. I årsberättelsen 1932 skriver Axel Andersson:

Det har siats många gånger om ett snart slut även på den kristna mission, som enat sig i Svenska Missionsförbundet. […] Man har sökt att spränga sönder församlingarna eller draga dem från varandra och från Gud. Även om man under dylik gärning ibland sökt omgiva sig med ett helighetens sken, hade det nog visat sig, att här som ute i världen kärleken förkolnat hos många. I mer än en församling har på det sättet skapats fram bitter nöd. Men även i detta fall har det svarta molnet sin silverkant. Många församlingar ha vaknat upp icke blott över vad de varit i färd med att förlora utan även över huru mycket som ännu återstår att vinna. Mitt i alla kristidens svårigheter ha de så gått segrande fram. Åhörareskaror, medlemsantal, de ekonomiska medlen ‒ allt har ökats. (MÅ 1932, 3‒4) För förbundet som helhet minskade emellertid medlemsantalet med 830.

År 1931 påpekade en pingstbetonad predikant för Frank Mangs att om denne gick »med helt, så skulle vi snart ha hundratals församlingar« (s. 95). Och sent på hösten 1932 ska ‒ enligt vad Alex Olovson fått höra ‒ förste sekreteraren i förbundets ungdomsförbund, Augustinus Keijer, i ett samtal med Örebro Missionsförenings missionssekreterare, John Magnusson, frågat om tanken var att slå samman »Örebro och Helgelseförbundet samt att Örebro skulle gå ut ur samfundet«. Då Magnusson sa sig inte veta någonting om detta, hade Keijer sagt att »det skulle ni göra, ty då kunde ni få 10.000 från oss« (JG 330308). Om dessa två uppgifter kan nog sägas att den som Mangs fick var säkert en överdrift, medan Keijers möjligen reflekterade förbundsledningens uppfattning om rörelsens omfattning eller om hur många pingstbetonade medlemmar som man befarade skulle lämna förbundet; frågan hade sannolikt diskuterats vid det möte som missionsstyrelsen och distriktsföreståndarna tillsammans höll i Falun i oktober 1932. Under en av de två dagar som styrelsen höll sina möten i Falun var Alex Olovson där för att »utfrågas« (s. 86).

Det är nog inte orealistiskt att utgå ifrån att det kan ha varit omkring 10 000 pingstbetonade medlemmar i förbundet i början av 1930-talet, men det kan ha varit långt flera som förhöll sig positiva till rörelsen.

Det fanns predikanter inom förbundet som inte räknade sig till de pingstbetonade men som predikade andedop. Bland dem fanns både församlingsföreståndare och resepredikanter.84 I de församlingar som leddes av dessa pastorer fanns sannolikt många som var pingstbetonade, men för dessa var det nog inte aktuellt att lämna sina församlingar. Vi har funnit några exempel på att i samband med pastorsbyte har församlingarna ganska snart förlorat sin pingstkaraktär och då kan ju medlemmar ha valt att lämna förbundet.

Hade Frank Mangs sagt ja till ett nytt pingstsamfund och ställt upp som portalfigur, skulle kanske åtskilligt fler än vad som blev fallet lämnat förbundet. Det förefaller som att de predikanter som låg bakom ansträngningarna att skapa ett samfund, ansåg att anslutningen skulle bli dålig om inte Mangs var med.

Berthil Paulson skriver år 1985 att det var »ganska säkert« Mangs »andliga känslighet och självständighet som räddade svensk kristenhet från en svår splittring«, när han vägrade »ställa upp som ’flaggskepp’ för krafter som syftade till sprängning av gamla församlingar« (Paulson 1985, 83). Han använder uttrycket »svensk kristenhet« och inte Svenska Missionsförbundet, vilket kanske ska tolkas som att han ansåg, eller hade bibringats uppfattningen, att ett nytt samfund skulle ha påverkat även andra samfund än Missionsförbundet och att Mangs ställningstagande förhindrade det.

Lika svårt som att få grepp om antalet pingstbetonade inom förbundet är det att fastställa ungefär hur många av dessa som verkligen lämnade gemenskapen. Den enda uppgift vi har funnit om detta är i Gunnar Westins bok Den kristna friförsamlingen i Norden (1956). Där skriver han att Alex Olovson lämnade sin tjänst inom Missionsförbundet år 1932 och att »andra följde hans exempel och lämnade Förbundet«. Han fortsätter: »Det beräknas att medlemsantalet i Förbundet

84 Alex Olovson hade i mars 1933 anledning att skriva att han hade stämplats för att »predika särmeningar« medan andra som är »mycket radikalare, de stämplas ej«.

Som exempel nämner han Arvid Liljestrand som var pastor inom Värmlands

Ansgariiförening. När Olovson hade kommit till Holmedal i Värmland i slutet av februari hade Liljestrand varit där och »predikat dop i vatten och dop i Helig Ande, och det radikalare än vad jag har gjort«. Tidigare hade en annan predikant gjort detsamma. I dessa två fall var det enligt Olovson inte tal om »särmening« (JG 330308). Olovson tycks ha fått döpa 26 personer som ett resultat av Liljestrands möten.