veckotidning […]. Ibland finner man andra samfundsorgan, där vårt eget saknas. Man skall icke fordra, att samfundsandan och troheten skall vara så över hövan stark på sådana trakter, […] Jag förstår nu den broder, som för några år sedan sade: »Jag skall börja bedriva en lika hänsynslös missionsförbundisk samfundslära, som alla dessa -ismer och idéer, som härja inom våra led. Ty flertalet måste ha något fast, handgripligt att samla sig omkring. De mäkta ej konkretisera våra principer«. (Mfb 330421)
Det enda förslag som Genitz framför för att väcka »den slumrande samfundsandan« var att starta en tidning, där »verksamhetens inre liv kunde […] komma till synes på ett sätt, som är omöjligt i en tidskrift av ’Missionsförbundets’ typ«. Den öppenhet för olika kulturyttringar som den satsning medförde som Missionsförbundet gjorde på utbildning (s. 34) kan vi jämföra med Pingströrelsens uppfattning. Där ansåg man att en sådan öppenhet ledde till att församlingarna förvärldsligades. Om det förhöll sig så kan det ha medverkat till att den omvändelseväckelse som under 1930-talet gjorde att Pingströrelsen fick en stark tillväxt, gick Missionsförbundet förbi; den spiritualitet eller den andliga kultur som erbjöds i många missionsförsamlingar kunde inte konkurrera med den som fanns i pingstförsamlingarna. Lorentz Backman hade anställts hösten 1917 som bibellärare vid Missionsskolan. Hans bibelsyn blev efter hand mer allmänt känd i församlingarna och gav upphov till oro och motsättningar, som ökade genom den debatt som Oscar Haglund startade under hösten 1926 (s. 54) och som kom att fortsätta i flera år.83 År 1929 blev problemen än större på grund av att Axel Anderssons bok Präster och profeter gavs ut samt genom att missionsstyrelsen föreslog honom som missionsföreståndare. Det är emellertid svårt att avgöra i vilken omfattning som medlemmar med en konservativ bibelsyn lämnade förbundet. Troligen var den allvarligaste effekten av de strider och den osämja som bibelsynsfrågan gav upphov till, att evangelisationsarbetet blev lidande.
83 Se även Dahlén, 199‒211 om den så kallade Valhallanatten då ombud i general-
konferensen i juni 1926 debatterade frågor som hade en koppling till bibelsynen (från klockan åtta på kvällen till halv fem på morgonen). Det förefaller som att denna debatt inte gjorde några större avtryck genom att medlemmar begärde utträde. Allvarligare var nog Haglunds kampanjer.
133
