Frank Mangs avfärdar tanken på ett nytt samfund Alex Olovson och Paul Edman i Malmö 104

Våren 1933 ville Pethrus försäkra sig om att de pingstbetonade inom Missionsförbundet skulle söka sig till Pingströrelsen när de bröt upp från förbundet. För att det skulle vara möjligt måste han med det snaraste förmå pingstförsamlingarna att välkomna pingstbetonade predikanter som talare i olika sammanhang.

Pethrus bestämde sig för att frågan skulle behandlas vid årets Kölingaredsvecka. För att kunna ta upp frågan där måste han först förankra den i Filadelfiaförsamlingens styrelse, vilket skedde den 28 mars 1933. I protokollet kan läsas att han förklarade att »det avståndstagande, som tillämpas ganska allmänt i landet gentemot andedöpta vittnen utom pingströrelsen« kunde »medföra allvarliga följder för hela pingstväckelsen« (Struble, 135). »Många av bröderna« hade samma mening. Pethrus valde att använda uttrycket »andedöpta vittnen« i stället för »andedöpta predikanter inom Missionsförbundet« trots att man knappast kan ha haft några andra i åtanke.

I en artikel, »Isolering och gemenskap«, i Evangelii Härold i maj 1933 argumenterar Pethrus för en större öppenhet gentemot andedöpta predikanter som inte är pingstvänner.

Det hjälper icke, vad andra tycka om det, men så fort vi träffa en broder eller en syster, som lever och vandrar i Anden, så känna vi en hjärtats samhörighet och förnimma med glädje, att här är en, som har samma frälsning, samma liv, samma ande, samma behov och samma mål som vi. […] Allt ifrån pingstväckelsens början ha vi velat ha gemenskap med alla helhjärtade kristna, som icke ställt sig fientliga mot oss utan velat ha gemenskap med oss, även om de i åtskilliga frågor haft andra uppfattningar än

vi. (EH 1933, 330)

Till Kölingaredsveckan den 12–18 juni 1933 hade 1 200 personer anmält sig men endast 1 050 hade kunnat beredas logi. Fyra frågor hade valts ut för samtal under bibelstudieveckan. Den tredje lydde: »Den enskilde pingstvännens ansvar inför kristna utom pingstväckelsens led.« Inledare var Lewi Pethrus, vilket innebär att det var han som hade lämnat in frågan, som han formulerade om och gav svaret på:

Frågan är nu, huru vi skola ställa oss till ärliga kristna, vilka icke ännu fått det ljus, som Gud i sin nåd givit oss, och vi måste då svara, att vi skola vara öppna inför dem, så att vi kunna få vara till välsignelse för så många som möjligt. (EH 1933, 508) G.E. Söderholm som refererade samtalet i Evangelii Härold menade att frågan fick en »ganska ingående behandling«. Referatet omfattar drygt

tre sidor i tidningen. Avslutningsvis skriver han att olika sidor av spörsmålet togs upp under samtalet och att det »understundom förnams en viss motsats mellan de olika yttrandena« men »samtalet blev helt säkert till en underbar välsignelse« (ibid.).

Vid det ovan nämnda styrelsemötet hade man beslutat att ett uttalande skulle göras i Evangelii Härold. Något sådant kom emellertid inte. Struble menar att det kan ha berott på »att det fanns ett större motstånd till en öppnare attityd mot ’andedöpta vittnen utom pingstväckelsen’ än vad protokollet avslöjade« (Struble, 135). Detta förhållande kan i sin tur ha gjort att Söderholm inte explicit skriver något om en öppenhet att kalla andedöpta predikanter från samfunden att predika i pingstförsamlingarna. Pethrus säger senare att »många pingstpredikanter angrep mig på Nyhemsveckan« och att dessa menade att han svek pingströrelsen (Lundgren, 49).

Struble skriver: »Utan att något formellt uttalande gjordes blev denna rikskonferens en vändpunkt för [Pingströrelsens] fortsatta utveckling. Isoleringstrenden var bruten«. »Utan att ge avkall på den samfundsfria församlingssynen öppnade pingstfolket sina dörrar mot de s k pingstbetonade och andra av samma tro och lära« (Struble, 137‒138). Men de pingstbetonade ska enligt Åke Stenström år 1977 ha varit rädda för att behöva komma in under ett nytt ok om de anslöt sig till Pingströrelsen

(ibid. 148).

Frank Mangs avfärdar tanken på ett nytt samfund

Sommaren 1933 insåg Frank Mangs att han måste ge offentlighet åt sin inställning till ett nytt pingstsamfund och han bestämde att det skulle ske vid Öckerökonferensen.65 Han berättar om detta tillfälle i sin bok Högst personligt ‒ del 1, men omedelbart före skildringen finns ett kapitel om »Församlingen och församlingarna«. Han framhåller där att »Församlingen med Kristus som huvud« och »levande lemmar« är Guds församling och församlingarna med matrikelförda medlemmar är lokala organisationer som människor har skapat. Alla medlemmar är

65 Öckerökonferensen anordnades detta år av Öckerö fria missionsförsamling; församlingen hade i december 1932 lämnat förbundet och då bytt namn (s. 279). ‒ En kartläggning över Mangs förflyttningar i juli 1933 visar att han bara kunde vara med ett par dagar på konferensen. Han kom från en väckelseserie i Norge och skulle vidare till USA:

knappast lemmar i Kristi kropp ‒ man får inte »sätta likhetstecken mellan Församlingen och församlingarna«, något som man inte ens kunde göra i »den urkristna och alldeles nyfödda kyrkan«. Mangs menade att en lokalförsamling kan hamna i ett läge där man »glömmer att Kristus har levande lemmar även utanför [denna] församling«. Då kan det bli »fritt fram för klander och kritik«. »Och varje övergång från en annan församling till [denna] församling betraktas som en stor seger

för Guds rike« (Mangs 1977, 201‒202). Vid ett kvällsmöte på Öckerökonferensen sommaren 1933 redogjorde Mangs för sin inställning till ett nytt pingstsamfund.66 Han berättar år 1977 om detta tillfälle, att i dagar och veckor hade ett enda ord malt i mitt innersta. Nästan konstant.

Det var ordet »någon« i den tjugonde versen av Uppenbarelsebokens tredje kapitel, vilket i sin helhet lyder så här: »Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig.« (Ibid. 205)

Bibelcitatet är hämtat ur brevet till församlingen i Laodicea, där det i några tidigare verser står att Gud skulle »utspy« församlingen ur sin mun för att den varken var »kall eller varm«. Mangs menade att Gud inte tycktes ha haft någon större tro på att hela församlingen skulle »vakna och vända om« utan riktade sig till denne »någon« som »eventuellt kunde finnas i församlingen«. Mangs tänkte sig att församlingens referat från sitt senaste årsmöte »löd så här: ’Vi har rikedomar och behöver intet.’ Medan det i det gudomliga protokollet stod: ’Du är fattig och blind och naken’ «.

Ett vanligt uttryck bland de pingstbetonade var, enligt Mangs, »brudeförsamlingen« ‒ »den slutfrälsta och fullkomnade skara, [lemmarna i Guds församling,] som klädd i vita fotsida kläder [skall] sammanvigas« med Kristus. »Att denna skara inte kunde vara densamma som den i Laodicea matrikelförda församlingen, måste ju vara uppenbart för alla. Ty aldrig skulle Herren säga till sin brud: ’Jag skall utspy dig ur min mun’ «.

Mangs ansåg att de som låg bakom tanken att skapa ett nytt pingstsamfund, ville »framställa Brudeförsamlingen som en synlig organisation« ‒ man skulle kunna sätta likhetstecken mellan en »fri-fri« för-

66 Om inget annat anges är citaten i detta avsnitt hämtade från Mangs 1977 205‒211. 101

samling och en brudeförsamling. Han menade att alla tidigare försök att åstadkomma detta hade misslyckats.

Mangs tog inte itu med »den detaljerade förberedelsen förrän ett par tre timmar innan mötet skulle börja«.

Jag minns ännu bordet jag hade framför mig, då jag satt och skrev mitt predikoutkast. Jag minns hur synen – saken – sanningen – grep mig allt starkare under det jag skrev. Jag minns hur jag till slut lade pennan ifrån mig, sjönk ned på knä och brast i gråt. Sedan sjönk jag ner allt djupare tills jag låg i en hög på golvet och vred mig som en mask och stönade fram någonting, som knappast kunde kallas bön men som ändå var ett rop från mitt väsens innersta djup: »Varför skall jag vara tvungen att gå en väg, som ingen annan vill gå, Gud? Varför skall jag vara tvungen att säga sådant som ingen annan säger? Men som ändå måste sägas. Gud! Varför?« På promenaden till tältet gick han förbi en grupp som satt i gräset och samtalade.

Jag kände dem alla. Det var en speciell grupp. Jag visste vad de samtalade om. Om det ämne som låg i luften just då. Att starta ett »samfund« – ja, det uttrycket måste jag använda, fastän inte de använde det. Som skulle ha pingstväckelsens särmärken – men vara en finare form av pingströrelse.

Och jag visste också varifrån de ämnade skaffa medlemmar till det nya företaget. Det var från församlingar, som liknade Laodicea och från församlingar, som inte alls liknade Laodicea. Ordet »någon« fick en ny belysning. Och hetare än någonsin brann ordet i mitt sinne. Mangs inledde sin predikan med sina tankar om församlingen i Laodicea och brudeförsamlingen, och påstod sedan: »Alla försök att framställa Brudeförsamlingen som en synlig organisation har misslyckats.«

Från en kraftig man i mitten av tältet hördes ett starkt: »Amen!« Jag kände honom. Han hette Söderström och hade ständigt strävat mot »vänster« i raden av frikyrkliga sammanslutningar. Men alltid hade han strävat så hårt i sin speciella riktning, att han blivit utesluten. Nu var han fockad även från den yttersta vänstern. Han var fri-fri. Jag var inte precis glad över hans bifall. Men det var ju ändå något. Och jag fortsatte: »Den urkristna kyrkan misslyckades att framställa brudeförsamlingen som en synlig organisation.« – Amen, sa Söderström. – Reformationen genom Luther misslyckades. – Amen! – Baptistväckelsen misslyckades. – Amen! – Metodistväckelsen misslyckades.

– Amen! ‒ Väckelsen genom Missionsförbundet har misslyckats. – Amen! – Pingstväckelsen har misslyckats. – Amen! Fullständigt, sa Söderström.

Då upphörde jag att ströva runt bland andra kristna och knöt samman påsen, sedan jag genom följande ord sagt mitt sista ord i frågan: »Skulle vi här på Öckerö eller genom den väckelse vi upplever försöka oss på någonting, som alla andra har misslyckats med, så skulle även vi misslyckas.« Från Söderström kom ett litet svagare amen. Luften hade gått ur honom, då han gjort sitt sista krafttag mot pingströrelsen. Så var både Söderström och jag färdiga med den avdelningen. Men publiken var inte färdig. Ingen protesterade, men ingen sade heller amen.

Men reaktionen låg i luften. Och det fanns ansikten. Om det var emot mig eller åt Söderström de log, var svårt att avgöra. Somliga log och nickade bifall, medan andras ansikten mörknade. Och så var det naturligtvis många, som var alldeles neutrala, därför att de inte visste varken ut eller in. Det blev ingen vanlig avslutning den här kvällen. Inget eftermöte med inbjudan till samtal och avgörelse och förbön. Det liksom gick inte. Det hela hade spårat ur. Och sedan vi sjungit en gemensam sång och någon tackat

Gud var sammankomsten slut. En av de första som reste sig hade legat i gruppen vid sidan av vägen.

Han var inte glad. I tältöppningen dröjde han på stegen ett ögonblick och sade med skärpa: »Nu går jag.« Och vad de orden betydde kunde vem som helst räkna ut. Han var färdig med den ton och den linje, som den kvällen hade ljudit och dragits upp i tältet. Mötets ledare Alex Olovson räckte mig handen med ett leende, som jag inte kunde tolka, och sade bara: »God natt!« Paul Edman, med sitt vanliga friska leende kom fram och räckte mig sin kraftiga näve och sade: »Tack skall du ha, broder. Den här tonen är någonting, som vi absolut behöver.«

Utanför tältet mötte min hustru, blek under solbrännan, stack sin arm under min och frågade med oro i rösten: »Är det nödvändigt att ta i så hårt?« – »Jag har inget val«, var mitt korta svar.67 (Mangs 1977, 205‒211) I en telefonintervju år 1992 som Göran Gustafson hade med Mangs berättade denne att mannen som reste sig först var Aron Andersson

(Gustafson, 23).

Vi vet inte om Mangs hade haft tillfälle att läsa Aron Anderssons bok, De första grunderna i Kristi lära, men sannolikt var det andra uppgifter

67 Texten är något redigerad.

han stödde sig på när han påstod att man menade att alla medlemmar i den fri-fria församlingen skulle vara lemmar i Guds församling. Mangs framställning i sin predikan kanske inte förstods av andra än de invigda, men hans uppfattning om ett nytt samfund gick ingen förbi. Vid årsskiftet 1933/34 kan de pingstbetonade som rörelse inom förbundet anses avslutad (s. 109), men majoriteten av dess anhängare stod nog fortfarande kvar i förbundet.

Mangs hade genom sin »flykt« till Norge fjärmat sig från de pingstbetonade och det är svårt att tro att han ens hade övervägt att ansluta sig till den gemenskap som Aron Andersson ville skapa. År 1978 skriver han: »En kuslig känsla av andligt främlingskap smög sig in i själen varje gång jag passerade gränsen från Norge«. Han hade sitt hem i Sverige, men var hemlös »i andlig mening« (Mangs 1978, 43). Så sent som i december 1932 hade han blivit medlem i en svensk missionsförsamling efter att varit bosatt i Sverige sedan år 1928. Det skedde samtidigt som man försökte övertala honom att engagera sig i det tilltänkta pingstsamfundet. Det var Mangs som bestämde om och när detta skulle komma till stånd. Svårigheten för Mangs tycks ha varit att meddela sin ståndpunkt ‒ kanske för att det innebar att banden till de pingstbetonade skulle klippas av.

Alex Olovson och Paul Edman i Malmö

Alex Olovson och Paul Edman talade hösten 1933 vid en uppbyggelsekonferens i missionsförsamlingen Salem i Malmö. Deras predikningar lördagen den 23 september väckte uppseende och kommenterades i Sydposten, som gavs ut i Malmö och ägdes av fabrikör A.E. Ljung, som vid den aktuella tiden var ledamot i missionsstyrelsen.

Den 29 september höll missionsstyrelsen och distriktsföreståndarna ett gemensamt möte i Kristinehamn. I detta sammanträde togs de uttalanden upp som hade uppmärksammats vid Olovsons och Edmans framträdande vid mötet i Malmö. Sannolikt skedde det på initiativ av Klas Åström, pastor i missionsförsamlingen Betel i Malmö och suppleant i missionsstyrelsen, som var med i Kristinehamn. Han åberopade vad som hade skrivits i Sydposten, där man hävdade att evangelisterna hade »gjort sig skyldiga till ett ovärdigt misstänkliggörande av andra kristna«. Man diskuterade sedan »frågan om vilka åtgärder, som vore att vidtaga gentemot en dylik ovärdig agitation«, varefter man beslöt

att distriktsföreståndarna skola, då de finna evangelister och predikanter verka söndrande, omedelbart därom meddela inre missionens sekreterare, som tillskriver vederbörande och begär klart besked beträffande hans ställning till Svenska Missionsförbundet och dess församlingar. Skulle vederbörande vägra att ge besked, eller beskedet gå i rak strid mot Missionsförbundet och dess grundprinciper, må detta på lämpligt sätt offent-

liggöras. (MS 330929) Dagen därpå publicerade Sydposten följande insändare:

Paul Edman hade till text 4 Mos. 13:26‒14:10 och liknade de onda spejarna vid »många av våra s. k. andliga ledare«. »Och jag är inte rädd för att tala rent språk här i kväll«, sade talaren. »Det är dessa som söka förhindra folket att draga in i löfteslandet.« ‒ Dock finnes även nu som på Mose tid, en Kaleb och en Josua, som äro rättsinniga inför Herren. Men de äro få, »endast två mot tio. Och de är så förhatliga, att man önskar dem tre alnar under jorden, ja, om man kunde få såsom man ville, skulle man stena dem, liksom man ville stena Kaleb och Josua. Men eftersom man inte kan få stena dem, säger man i stället: ’Du får gå’, och så stänger man för dem.

Och vad ha de då gjort? Jo, det är förkunnelsen man inte tål, det är för att de predika framåt marsch mot löfteslandet.« ‒ Efter Edman predikade Alex

Olovsson. Han anmärkte, att vad som i den föregående predikan hade berörts var en aktuell och allvarlig angelägenhet, som behövde framhållas just nu. Och hänvisande till text ur Höga Visan 3:3‒4, sade han bl. a.: »Det är just dessa väktare, de andliga ledarna, som hindra Eder från att finna

Brudgummen. Det är där det sitter. Om Ni bara kunde komma loss från dessa, så skulle ni ögonblickligen finna honom och bliva lyckliga!«

Av åtskilliga andra uttalanden och av hela sammanhanget […] framgick, att talarna syftade på den rådande motsättningen mellan den s. k. »nya riktningen« inom Missionsförb. och de gamla »torra läsarna« (båda uttrycken användes flera gånger av Edman), och att det sålunda är våra andliga ledare och predikanter inom Missionsförbundet, som vi enligt

Olovssons uppmaning böra »slita oss loss ifrån« […]. ‒ Vad som väckte den mesta bestörtningen var, att den ena parten kan offentligen beskylla den andra parten för att vilja stena Herrens sanna vittnen och framställa sig själva som martyrer. Det är ju en fruktansvärd anklagelse! (Sp 330930) Den 3 oktober skrevs ett intyg om att insändaren i »berörda punkter [är] med verkligheten överensstämmande«. Det är undertecknat av Erik Nylander, som var redaktör och ansvarig utgivare för Sydposten och biträdande pastor i Betel, samt åtta kvinnor. En av dessa var Hulda Åström, maka till Klas Åström

Anklagelserna mot Edman och Olovson togs också upp i Svenska Morgonbladet och den 1 november publicerade tidningen ett inlägg av