Våren 1933 ville Pethrus försäkra sig om att de pingstbetonade inom Missionsförbundet skulle söka sig till Pingströrelsen när de bröt upp från förbundet. För att det skulle vara möjligt måste han med det snaraste förmå pingstförsamlingarna att välkomna pingstbetonade predikanter som talare i olika sammanhang. Pethrus bestämde sig för att frågan skulle behandlas vid årets Kölingaredsvecka. För att kunna ta upp frågan där måste han först förankra den i Filadelfiaförsamlingens styrelse, vilket skedde den 28 mars 1933. I protokollet kan läsas att han förklarade att »det avståndstagande, som tillämpas ganska allmänt i landet gentemot andedöpta vittnen utom pingströrelsen« kunde »medföra allvarliga följder för hela pingstväckelsen« (Struble, 135). »Många av bröderna« hade samma mening. Pethrus valde att använda uttrycket »andedöpta vittnen« i stället för »andedöpta predikanter inom Missionsförbundet« trots att man knappast kan ha haft några andra i åtanke. I en artikel, »Isolering och gemenskap«, i Evangelii Härold i maj 1933 argumenterar Pethrus för en större öppenhet gentemot andedöpta predikanter som inte är pingstvänner. Det hjälper icke, vad andra tycka om det, men så fort vi träffa en broder eller en syster, som lever och vandrar i Anden, så känna vi en hjärtats samhörighet och förnimma med glädje, att här är en, som har samma frälsning, samma liv, samma ande, samma behov och samma mål som vi. […] Allt ifrån pingstväckelsens början ha vi velat ha gemenskap med alla helhjärtade kristna, som icke ställt sig fientliga mot oss utan velat ha gemenskap med oss, även om de i åtskilliga frågor haft andra uppfattningar än vi. (EH 1933, 330)
Till Kölingaredsveckan den 12–18 juni 1933 hade 1 200 personer anmält sig men endast 1 050 hade kunnat beredas logi. Fyra frågor hade valts ut för samtal under bibelstudieveckan. Den tredje lydde: »Den enskilde pingstvännens ansvar inför kristna utom pingstväckelsens led.« Inledare var Lewi Pethrus, vilket innebär att det var han som hade lämnat in frågan, som han formulerade om och gav svaret på: Frågan är nu, huru vi skola ställa oss till ärliga kristna, vilka icke ännu fått det ljus, som Gud i sin nåd givit oss, och vi måste då svara, att vi skola vara öppna inför dem, så att vi kunna få vara till välsignelse för så många som möjligt. (EH 1933, 508)
G.E. Söderholm som refererade samtalet i Evangelii Härold menade att frågan fick en »ganska ingående behandling«. Referatet omfattar drygt 99
