Tre skrifter om synen på pingstväckelsen

Det blev emellertid ingen fortsatt tillväxt. År 1935 minskade antalet medlemmar med nästan 300. Axel Andersson skriver våren 1936 i årsberättelsen:

Intet är så ödeläggande för [missionens] verk som strider emellan dem, vilka bekänner sig vara Jesu lärjungar. Kyrkohistorien är full av exempel på sådant. Önska vi flera, kunna vi blott skåda omkring oss och se resultatet av de strider, som förts de senare åren. De förvandlade Svenska

Missionsförbundets oavbrutna segerlopp under tidigare år till ett nederlag, som nu under nya strider synes vilja återupprepas. (MÅ 1935, 4) Detta publicerades nästan tio år efter »nederlaget« och givetvis kan Axel Andersson först nu ha trott sig förstå hur det låg till.

De »nya strider« Axel Andersson nämner i citatet ovan har sannolikt att göra med bibelsynsfrågan. I mars 1936 bildades nämligen en kommitté av sex personer som hade träffats för att samtala om det andliga och teologiska läget. De ansåg att »läget var mycket allvarligt eftersom förnekelsen av trons grundsanningar med allt större kraft tränger in överallt, även bland dem som ville vara kristna« (Dahlén, 402). De ville inte tiga. Kommittén skulle i första hand ordna offentliga möten. Ledamöterna kom från Baptistsamfundet, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Frälsningsarmén och Missionsförbundet, som representerades av David Hedegård, lärare på Missionsskolan samt August Rosén, pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm och ledamot av missionsstyrelsen. År 1937 avvecklades kommittén och i stället bildades Förbundet för biblisk tro (se vidare Dahlén, 399‒408). Detta förbund kom att orsaka strider inom Missionsförbundet men inte så allvarliga som Axel Andersson tycks ha befarat.

I sin predikan vid generalkonferensen 1937 nämnde Andersson att han ibland känt sig nödgad till strid för att rädda värden som han »ansett stå i fara«.

Ibland tror jag också, att dessa strider varit nödvändiga och att de medfört goda resultat. Men ju längre jag lever, desto mer ovilligt går jag in i sådana strider. Och jag har mer än en gång känt det bittert att behöva ödsla med den tid och de krafter, som äro kvar, på dylika ting i stället för att få begagna dem till positiva uppgifter. Därför blir min önskan alltmera varm, ju närmare jag kan se slutet av min arbetsdag, att få säga och göra något av verkligt uppbyggande natur. (Andreasson 2002, 152)

Hans inställning till pingstväckelsen och Pingströrelsen ändrades emellertid inte.

I slutet av 1937 skrev distriktsföreståndare Helmer Prozth till Andersson om sin syn på dennes angrepp på Pingströrelsen:

[Prozth uppgav] som sin mening att Pingströrelsen förändrat sig de föregående fem åren och att SMF borde sluta med den gamla polemiken. Istället behövde man fråga vad som saknas inom SMF eftersom pingstvännerna vunnit så många människor. På detta svarade Andersson endast att Pingströrelsen enligt hans bedömning inte hade något att ge SMF.

(Dahlén 2004, 142) William Öhrman som var pastor i missionsförsamlingen i Saltsjöbaden 1942‒1945, har berättat för Rune W. Dahlén att han under dessa år upplevde »det som brukar kallas andedop« och att han i ett brev till Andersson hade berättat om sin erfarenhet. Denne svarade att han »skulle lämna brevet till sin efterträdare Johan Gustafsson och att Öhrman aldrig skulle få någon central tjänst i SMF« (ibid.). Axel Andersson avgick som missionsföreståndare sommaren 1944 efter att ha uppnått den pensionsålder, 65 år, som gällde för förbundets tjänstemän.

Vi ska här beröra innehållet i två skrifter av Axel Andersson ‒ Andens verk (1935) och Under orostider (1936) ‒ och en av Jakob E. Lundahl ‒ Kampglädje (1936). De gavs ut av Svenska Missionsförbundets förlag och behandlar frågor om den helige Ande och pingstväckelsen, samt ‒ för Axel Anderssons del ‒ kritiska synpunkter på Pingströrelsen. Axel Andersson: Andens verk

I Andens verk, en skrift på drygt 80 sidor, redogör Axel Andersson för sin uppfattning om »läran om Anden«. I förordet uttrycker han en förhoppning att »någon vilsegången och törstande själ [skulle] återfinna den rätta vägen« och få hjälp och ledning av Anden (AA 1935, 6). Andersson vill visa att »Anden överallt verkar såsom livgivare, organisatör, undervisare och kraftgivare« (AA 1935, 84). Han menar att den svaghet, som drabbat folken efter det stora krigets ansträngningar och blodförlust, har kommit människorna att […] ropa efter kraft. Den moderna andeförkunnelsen har tagit sikte på detta behov och sökt att tillfredsställa detsamma. Och den har gjort detta, så att man nästan glömt, att

Anden utom kraft har många andra gåvor att giva och att han utför sin gärning på de mest skilda områden inom natur och människoliv. […]

I hatets tjänst kunna [Andens gåvor] bliva förstörelsens verktyg i ren motsats till vad Gud har åsyftat med dem. Det är först i kärlekens tjänst, som de bliva till verkligt gagn. (Ibid. 5) Vi ska här ta upp några av de avsnitt i vilka Axel Andersson polemiserar mot pingstväckelsen ‒ »den moderna andeförkunnelsen«.

I det inledande kapitlet skriver Andersson att »många andra andar utom den helige Ande hava utgått i världen«. En del är goda och är »för Kristus« och en del är onda och »mot Kristus« ‒ en ande som bekänner att »Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud«, medan en som inte gör det »är icke av Gud« utan »antikrists ande (1 Joh. 4: 2, 3)«. Han hävdar att »det moderna andevirrvarret skulle aldrig kommit att bliva så ödeläggande för kristlig tro och kristligt liv« om man hade prövat om anden eller andarna var för eller mot Kristus (ibid. 12‒14).

I ett kapitel om »Anden som undervisare« skriver Andersson att »kraftgärningarnas och helbrägdagörelsens gåvor« har missbrukats:

Somliga mena, att de, om de fått tungotalandets gåva, därmed fått icke bara en bestämd försäkran om att vara barn åt Gud utan även om att ha fått del av en särskild välsignelse och liksom blivit uppflyttade i ett högre liv. Ingenting kan vara mera felaktigt än detta. Liksom den Guds gåva, vilken består i att en person kan tala på vanligt vis, kan missbrukas till att på många sätt göra ont, så kan naturligtvis tungotalandets gåva göra det ock-

så. (Ibid. 58‒ 59) Han poängterar emellertid att »den formella färdigheten« att tala i tungor »är en gåva av Gud, liksom gåvan att tala på ett naturligt sätt är det«.

Axel Andersson skriver i ett kapitel om »Anden som kraftgivare« att kristendomen »står i mera förtvivlad kamp än någon gång sedan romarväldets dagar«.

Kyrkosamfund falla sönder, gudstjänstlokaler stängas, tron undergräves, och enskilda lärjungar snava och falla. Varav all denna förödelse? Den kommer icke på grund av bristande kraft utan på grund av förståndets och godhetens avsaknad och som följd därav krafternas lössläppande i fel riktning. Den moderna anderörelsen i skilda länder är ju ett enda stort rop efter kraft. Men inga nutida kristna samfund stå så hopplöst splittrade, så moraliskt sjunkna, så invecklade i allehanda orimligheter och villoläror som just denna rörelse. Den har berömt sig av att komma med en väckelse över den kristna församlingen och har i stället i många fall sprängt sönder den, vanärat den och dess Gud inför världen, fört in den på villovägar och lämnat den i ett tillstånd av den största förvirring och kraftlöshet. (Ibid. 71)

Andersson menar att pingströrelsen »har sökt utföra konststycket att spela på en sträng, och musikresultatet har blivit därefter«. »Det går icke att bryta loss blott ett litet stycke av läran om Anden och sedan proklamera det som det fulla evangeliet.« Andens gåvor ska vara till nytta, »icke ett känslans och den otyglade kraftens fyrverkeri, vilket när det slocknat, blott lämnar deltagarna i så mycket djupare mörker«

(ibid. 72).

I samma kapitel skriver han att det talas mycket om »vad orden andedop och andeuppfyllelse« innebär. I hans vokabulär fanns inte dessa ord. Anden tog man emot vid omvändelsen.

Den ene säger ett, den andre ett annat. Den ena besynnerligheten efter den andra har från den engelsktalande världen och då särskilt från Amerika de senare åren svept över vårt land. Vi ämna icke blanda oss i denna strid, som ibland visar betänklig brist på både förstånd och kunskap. Ofta har den påstådda högre andliga ställningen ändat i syndafall av sådant slag, att vem som helst kunnat se, att åtminstone sanningens Ande icke bott hos

dem. (Ibid. 75)

Axel Andersson: Under orostider

Under orostider är namnet på en bok med betraktelser av Axel Andersson. Den gavs ut hösten 1936 och ville mana till eftertanke i de orostider som världen befann sig. I en recension i Nya Dagligt Allehanda kan man läsa att, Anderssons »fiende nummer 1 är […] pingströrelsen, och han tröttnar aldrig att polemisera mot den religiösa extasen« (EH 1936, 1000). I en betraktelse med rubriken »Kristlig enhet« skriver Andersson:

Den tvedräktens ande, som behärskar världen, har icke heller lämnat kristendomens bekännare oberörda. Även de ha söndrat sig svårt från varandra. Och resultatet har blivit, att de kristna, så långt ifrån att kunna komma med botemedlet för tidens nöd, i många fall själva varit lika svaga och rådvilla som de andra. Och liksom man ute i världen finner bråkmakare, vars högsta nöje är strid, så finner man också bland kristna bekännare sådana, som leva för och på striden. De hava icke blott sin glädje däri utan liksom det trettioåriga krigets plundrande legoknektar sin utkomst därav. […] De må aldrig så mycket bekänna sig som Jesu lärjungar, deras gärningar förneka dock deras bekännelse, och deras dom kommer. Ty de kämpa icke den goda kampen och äro icke Jesu Kristi stridsmän. Deras kamp gäller icke världens vinnande för Gud utan deras bröders nedstörtande. De gå icke till strids mot fienden utan söka i stället att plundra sina bröder, som kanske offrat sig själva och ligga försvarslösa på det slagfält, där de kämpat sin strid. (AA 1936, 57)

Längre fram i boken kan man läsa följande:

De gamla frikyrkobildningarna skakas genom inre oro. Och de nya grupperna synas upplösa sig, innan de [uppnått] någon stadga, liksom morgondimmorna upplösas, innan de hunnit förtäta sig till moln. Bara i London lär det finnas ett 40-tal olika slag av pingstvänner. ‒ Vi behöver icke sväva i okunnighet om vad slags krafter, som här äro i verksamhet. Det är åtminstone i de flesta fall makter av samma art som de, vilka leda härarna på slagfältet. Och de uppstiga, för att tala med Uppenbarelsebokens språk, ur »avgrundens brunn«. Det är den onda maktens verksamhet, som även här träder oss till mötes. (Ibid. 136‒137)

J.E. Lundahl: Kampglädje

Ungefär samtidigt med Axel Anderssons bok Under orostider publicerade förbundets förlag en skrift, Kampglädje (1936) med »några tankar i de kristna dagsfrågorna«. Författare var redaktören för Missionsförbundet, Jakob E. Lundahl, som »själv hade gjort en andlig upplevelse av pingstkaraktär« (Dahlén, 353). G.E. Söderholm skriver i en artikel i Evangelii Härold att Kampglädje förtjänas läsas av alla kristna i vår tid. Andersson och Lundahl tillhörde samma församling och Söderholm frågar sig om det inte »fordras en nästan för vid plattform« för att rymma dem. »Vad den ene i viss mån hänvisar till såsom hjälpen och räddningen i tidens andliga nöd, utdömer den andre såsom i stort sett åtminstone, ett verk av satan«. Söderholm skriver också att det torde »väl vara få, som äro så andligen blinda och så fullständigt sakna gåvan att bedöma andliga företeelser, att de […] tro, att pingstväckelsen är en frukt av onda andemakters spel« (EH 1936, 1000).

Svenska Morgonbladet hade år 1935 gett ut ett »höstoffensivnummer« där bland annat representanter för de frikyrkliga samfunden uttalade sig om den frikyrkliga verksamheten. En slutsats som Lundahl drog av dessa uttalanden var att de flesta menade att »människorna är mindre mottagliga för Guds ord än förr«. Han fortsätter:

Visserligen ‒ men skall icke den Ande, som utgöts över lärjungarna den första pingstdagen, i varje tid vara stark nog att överbevisa världen om synd, om rättfärdighet och dom ‒ att övervinna världen? Jag tror, att den är så stark, om blott Kristi lärjungar verkligen låta sig uppfyllas av densamma. […] Andens krafter är omätliga och räcka för varje situation, för varje läge, för varje tid.

Vad jag […] skulle vilja fråga med hänsyn till uttalandena i det nämnda tidningsnumret, är ungefär följande: Är vår ställning till den Helige Andes