Det blev emellertid ingen fortsatt tillväxt. År 1935 minskade antalet medlemmar med nästan 300. Axel Andersson skriver våren 1936 i årsberättelsen: Intet är så ödeläggande för [missionens] verk som strider emellan dem, vilka bekänner sig vara Jesu lärjungar. Kyrkohistorien är full av exempel på sådant. Önska vi flera, kunna vi blott skåda omkring oss och se resultatet av de strider, som förts de senare åren. De förvandlade Svenska Missionsförbundets oavbrutna segerlopp under tidigare år till ett nederlag, som nu under nya strider synes vilja återupprepas. (MÅ 1935, 4)
Detta publicerades nästan tio år efter »nederlaget« och givetvis kan Axel Andersson först nu ha trott sig förstå hur det låg till. De »nya strider« Axel Andersson nämner i citatet ovan har sannolikt att göra med bibelsynsfrågan. I mars 1936 bildades nämligen en kommitté av sex personer som hade träffats för att samtala om det andliga och teologiska läget. De ansåg att »läget var mycket allvarligt eftersom förnekelsen av trons grundsanningar med allt större kraft tränger in överallt, även bland dem som ville vara kristna« (Dahlén, 402). De ville inte tiga. Kommittén skulle i första hand ordna offentliga möten. Ledamöterna kom från Baptistsamfundet, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Frälsningsarmén och Missionsförbundet, som representerades av David Hedegård, lärare på Missionsskolan samt August Rosén, pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm och ledamot av missionsstyrelsen. År 1937 avvecklades kommittén och i stället bildades Förbundet för biblisk tro (se vidare Dahlén, 399‒408). Detta förbund kom att orsaka strider inom Missionsförbundet men inte så allvarliga som Axel Andersson tycks ha befarat. I sin predikan vid generalkonferensen 1937 nämnde Andersson att han ibland känt sig nödgad till strid för att rädda värden som han »ansett stå i fara«. Ibland tror jag också, att dessa strider varit nödvändiga och att de medfört goda resultat. Men ju längre jag lever, desto mer ovilligt går jag in i sådana strider. Och jag har mer än en gång känt det bittert att behöva ödsla med den tid och de krafter, som äro kvar, på dylika ting i stället för att få begagna dem till positiva uppgifter. Därför blir min önskan alltmera varm, ju närmare jag kan se slutet av min arbetsdag, att få säga och göra något av verkligt uppbyggande natur. (Andreasson 2002, 152)
Hans inställning till pingstväckelsen och Pingströrelsen ändrades emellertid inte. 120
