Kapitel 27

Allt gick mycket snabbt. Efter att planet landat på Arlanda tog det en timme och de var installerade på hotellet. Aggie hade svårt att greppa det hela. Pusselbitarna föll på plats en efter en. För stort för att vara sant. Yngste brodern Bengt hade läst brevet David Flood fått från USA. Alla fyra bröderna väntade i hotellets reception. Stunden var helig och obeskrivlig. Hon gillade att de kallade henne Aina. Alla tankar och föreställningar om hennes barndom snurrade runt i huvudet. Hon stod mitt ibland sina bröder, kunde se dem i ögonen livslevande. De grät och skrattade om vartannat. Hennes riktiga bror David stod lite avsides. Han kunde inte tala engelska som de andra, kände sig lite utanför, dessutom luktade han alkohol. Han såg blyg och ovårdad ut. Aina ryggade först tillbaka. Men, beslutsamt gick hon emot honom, kramade om honom och de storgrät båda. - David jag älskar dig, viskade hon i hans öra. - Jag har väntat i 40 år på att få träffa dig. - Jag älskar dig verkligen. - Jag har drömt om dig, du är min riktiga broder.

Aina snappade upp att bröderna sinsemellan talade om en femte person, kallad Ingrid. Vem är det, frågade hon. - Vi har en syster. - Var är hon? - I Göteborg, alltför långt bort. - Inget är för långt bort. - Har någon av er telefonnumret?

Äldste brodern David kunde det utantill. - Har vi åkt till Sverige skall vi också träffa henne.

En kvinna svarade. - Det är din stora syster Aina.

Aina hörde hur telefonluren föll i golvet. Ingrid måste ha svimmat.

Sedan kom hennes man och tog över. Aina berättade allt och hoppades att Ingrid och maken skulle komma till Stockholm. Det stod tydligt klart att Ingrid aldrig haft kontakt med bröderna i Stockholm. I likhet med David jr. var hon full av bitterhet emot fadern.

De möttes alla i Josephs lägenhet. - Vi föll i varandras armar och grät. - Detta är svar på mina böner. Jag var ju säker på att jag hade en storasyster.

De hade massor att prata om. Så mycket obearbetat. Tyvärr måste Ingrid och hennes man återvända efter 4 timmar men inom några dagar återkomma.

KAPITEL 27 121

Det var Dewey och Ainas sista dag i Sverige. Aina gjorde upp en hemlig plan, att samla hela familjen hos fadern. När hon kungjorde sin plan stötte det på motstånd förstås. Alla syskonen tillbakavisade förslaget. Fadern var mycket sjuk. Egentliga orsaken var, förstod hon, att de alla hatade honom. Bengt var mildast i sina uttalanden. Aina var fast besluten att genomföra sin plan vad de andra än sade.

Motvilligt enades de om att besöka fadern. Bröderna avrådde henne från att tala om Gud. - Varje gång han hör Guds namn nämnas får han raseriutbrott.

Aina satt tyst och tänkte. - Skall jag tro på detta?

Bengt visade vägen. De kom till ett lågklass kvarter. En trappa ledde upp till vindsvåningen. ”David Flood”, stod det på namnskylten.

Det tycktes som en evighet innan någon kom och öppnade dörren. En fet kvinna, detta måste vara Martina som tagit hand om deras far sedan 20 år tillbaka.

Rummet var smutsigt och eländigt förutom en mängd oljemålningar på väggarna. På fönsterbräderna var likörflaskor uppradade, även bordet var belamrat med flaskor. I ett hörn stod sängen. Där låg en utmärglad man. Bengt böjde sig mot honom och sa: ”Pappa, Aina är här”. Han började gråta, hade svårt att tala och forma ord p.g.a. en stroke. - Aina, jag menade aldrig att lämna dig.

Aina grät med honom och hon hörde brödernas snyftande bakom sig. - Det är OK pappa. Gud har tagit hand om mig.

Plötsligt stelnade han till. - Våra liv har blivit så här på grund av att Gud övergav oss. - Vi var i Afrika, en enda liten pojke kom till tro. Sen miste jag din mor.

Han vände sitt ansikte mot väggen.

I denna stund förstod Aina varför hon fick den svenska tidskriften innan hon reste till Sverige. Hon kunde berätta för fadern hur den enda lilla pojken i sin tur vann hela byn och 600 afrikaner kom till tro på Kristus. - Det var inte förgäves pappa du gick till Afrika. - Mamma dog inte förgäves. - Pappa, vill du inte se mamma igen en dag?

Alla märkte hur hela hans kropp slappnade av. Han började gråta och bedja högt. Bad Gud om förlåtelse. - Förlåt mig för min elakhet, förlåt mig för .

Han räknade upp en lång lista. När han avslutat sin bön, log han ett ljust leende. Han kände frid, hade blivit en ny människa.

122 KAPITEL 27 - Sjung för mig Aina! Alla stämde in i ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in”. - Pappa nu vet du att din synd är förlåten. David Flood blev allt sämre men hade till sist fått frid i sin själ. Börjat måla Afrika-motiv. De sista dygnen av sitt liv och då han stundvis föll i coma, talade han swahili. Den förlorade sonen var återfunnen.