Kapitel 21

I bok utgiven 1932 ”Från Östkongos berg och Tanganyikas stränder”, berättar Julius Aspenlind om den första tiden. Han var ju med från första början och har de verkliga på-plats-upplevelserna. I början av maj 1923 kom order från provinsguvernören, att alla missioner i Kivudistriktet skulle, i enlighet med gällande bestämmelser hålla sig stilla vid närmaste statpost, tills de hade fått personalité civile, [d.v.s. en juridisk rättighet, genom vilken missionärerna inför staten betraktas som juridiska personer. Det innebar då att missionärerna hade rätt att äga jord och egendom i missionens namn.] Till oss svenskar kom särskild order att lämna Nia Makora och Nia Kaira, vilka stationer ligga inne i landet, och att missionärerna på dessa platser skulle bosätta sig i Uvira. Platserna voro olagligt upptagna, ty ingen hade rätt att ens bygga ett gräshus eller vistas på en och samma plats mer än två veckor i följd, utan platsen skulle först kartläggas och genom skriftlig ansökan begäras och erhållas. Vad var nu att göra? Stationerna hade upptagits efter överenskommelse med statens tjänstemän, och missionärerna skulle väl icke lida för en olaglighet, som begåtts av tjänstemännen själva. Att efterkomma ordern betydde förlamning av missionsarbetet, men att motsätta sig den kunde medföra ett par månaders fängelse förutom böter. Distriktschefen själv hade introducerat Tollefsen i Nia Kasiba, där denne redan hunnit uppföra flera permanenta hus. Tollefsen ansåg sig därför ej böra lämna sin station utan upptog underhandlingar med staten, vilka han utsträckte ända till Bryssel, som han besökte i samband med sin hemresa vid slutet av året. Bland svenskarna var förhållandena annorlunda. De var inte lika angelägna om att behålla platserna. I Nia Kaira hade man insett att platsen nog inte var så lämplig på grund av sitt avskilda läge och kalla klimat. Missionärerna hade strax förut allvarligt satt ifråga att utbyta den mot någon mera lämplig. Broder Lindgren reste omedelbart hem för att i Bryssel söka utverka personnalité civile.[…]övriga missionärer bosatte sig i Uvira utom några, som gingo till Nia Kasiba. Då missionärerna hade fattat ordern som ”Förbud mot allt missionsarbete”, även i Uvira, förgingo några veckor av stillhet. Tiden användes till mycken bön, både gemensam och en-

94 KAPITEL 21 skild, samt till bibelstudier och möten med stationens folk. Dessutom förekommo en del praktiska arbeten och språkstudier. Distriktschefen reste dock snart igenom Uvira, och vid närmare samtal med honom blev det klart för missionärerna, att de voro oförhindrade att fortsätta med att bygga upp stationen. […] Nu sattes därför alla krafter i rörelse med att slå tegel, såga virke, bära fram sten och gräva grund till flera hus. O, vilken fart arbetet fick! Med den farten skulle stationen ha varit färdig på några månader. Men ack, även nu skulle arbetet avbrytas, och det av något så fasansfullt att, med hänsyn till beskaffenhet och sammanhang något liknande knappast torde ha genomlidits av någon annan mission i Kongo. Tydligt att missionärerna hade lockats i en fälla av de ondskefulla makter som nu tycktes ha övertaget. Tre av missionärerna dogo inom loppet av fem dygn Ruth Jonasson den 9, Berta Eriksson den 10 och Joel Eriksson den 14 december 1923. Stora prövningar hade missionen genomgått under året, men denna var den svåraste av alla. De mystiska förhållandena vid dödsfallen – nästan alla missionärerna voro samtidigt sjuka, och ingen kunde veta, vem som härnäst skulle dö – gjorde intrycket av olyckan så mycket hemskare. Ingen kunde heller säga dödsorsaken. Vid blodprov, som togs av några av de sjuka, kunde malaria icke upptäckas. Helt visst uttalade administratören, vad de flesta av dem hade tänkt och några redan uttalat, då han vid sitt besök efter tredje dödsfallet sade: ”Det här är förgiftning. Ja, det måste vara förgiftning”. Inga som helst symtom av någon känd tropisk sjukdom kunde märkas, men svindel, kräkningar, bränningar i matstrupen och stickningar åt hjärtat, varav alla hade mer eller mindre känning, ledde snart deras tankar på förgiftning. Döden kom så hastigt och oväntat, att alla stodo som förlamade. I första fallet hann läkaren icke fram i tid, fastän han bodde på statsposten. Varken i andra fallet eller tredje medförde hans injektioner någon förändring. Men hade förgiftning åstadkommits genom mat, var det en lycka, att missionärerna voro fördelade på flera hushåll. Man hade samtidigt en känsla av att själva platsen var förgiftad. Var det kanske detta som låg till grund för broder Erikssons ord. Medan han ännu var frisk, någon dag före sin död, utropade han: ”Jag känner det, som vi måste fly härifrån, annars dö vi allesammans”.

KAPITEL 21 95 Det syntes nu som de sammansvurna onda makterna skulle ha lyckats i sitt uppsåt att döda dem alla. 10 missionärer hade myndigheterna beordrat samlas på en och samma plats. De var alla ett byte för onda människor som drevs av sataniska makter. Vid sitt besök blev administratörens fru sjuk och måste bäras hem. Detsamma skedde med läkarens fru, ja, läkaren själv insjuknade, men så fort dessa kommo bort ifrån platsen, blevo de krya igen. När broder Eriksson var död, flyttade därför alla ner till statsposten och togo in i ett par staten tillhöriga hus, som stodo lediga. Flyttningen skedde med stor hast och liknade mer en flykt. Syster Aronsson bars ner på sin säng, men de övriga kunde själva ta sig ner. Åtskilliga saker måste lämnas, och för att dessa icke skulle stjälas, utsattes vakt. Flera av vaktmännen blevo dock illamående och måste utbytas. Vid tillfälliga besök, som missionärerna gjorde flera veckor efteråt, kunde de känna samma illamående komma över dem, och de skyndade alltid därifrån. Genom allt detta styrktes de i den tanken, att de gjorde klokare i att icke återvända till platsen på en lång tid framåt. Mystiken kring katastrofen bara tätnade. Sanningen kom aldrig fram. Vem som låg bakom och utfört illdådet är det bara Gud som vet. De voro nu stilla några månader i statshusen. Tiden upptogs med att sköta de sjuka, särskilt Syster Aronsson, vars sjukdom förvärrades, så att hon svävade mellan liv och död. Natt och dag måste hon vårdas med största omsorg, och flera veckor misströstade man om hennes liv. Här hade man dock tid att anropa Herren om Hans ingripande, och vid ett tillfälle gav Herren en bestämd förvissning om att hon skulle få leva. Sjukdomen vände sig, och så småningom kunde hon lämna sängen. Långsamt hämtade sig missionärerna från den chock som de senaste händelserna medfört.[…] Man började nu undra om missionsvännerna i hemlandet efter alla motgångarna skulle vilja lägga ner missionen i Kongo. Men detta var varken missionsvännernas önskan eller Guds vilja, ty med nästan varje post kommo uppmuntrande brev, att missionärerna skulle hålla ut. Också talade Herren till dem på olika sätt att icke låta modet falla, särskilt genom syster Aronsson, då hon under sin sjukdom stod vid gränsen till evighetens värld. Genom sång i Anden fick hon frambära mäktiga budskap om att Herren skulle gå framför och undanröja stötestenarna på sina tjänares väg, öppna kopparportarna

96 KAPITEL 21 och bryta sönder järnbommarna samt giva välsignelse och framgång åt sitt verk. I gott minne var också Joel Erikssons avskedshälsning. ”Om detta blir slutet för mig, så hälsa de heliga i Sverige att kämpa för den tro, som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga.” […] (Citerat från Från Östkongos berg.. sidorna 38-44) Av de sju överlevande, som alla var mycket medtagna och nedbrutna, började alla utom Aspenlinds, förbereda sig för hemresa till Sverige. Endast familjen Aspenlind hade ork nog att stanna kvar.