KAPITEL 21 93
Kapitel 21 I bok utgiven 1932 ”Från Östkongos berg och Tanganyikas stränder”, berättar Julius Aspenlind om den första tiden. Han var ju med från första början och har de verkliga på-plats-upplevelserna. I början av maj 1923 kom order från provinsguvernören, att alla missioner i Kivudistriktet skulle, i enlighet med gällande bestämmelser hålla sig stilla vid närmaste statpost, tills de hade fått personalité civile, [d.v.s. en juridisk rättighet, genom vilken missionärerna inför staten betraktas som juridiska personer. Det innebar då att missionärerna hade rätt att äga jord och egendom i missionens namn.] Till oss svenskar kom särskild order att lämna Nia Makora och Nia Kaira, vilka stationer ligga inne i landet, och att missionärerna på dessa platser skulle bosätta sig i Uvira. Platserna voro olagligt upptagna, ty ingen hade rätt att ens bygga ett gräshus eller vistas på en och samma plats mer än två veckor i följd, utan platsen skulle först kartläggas och genom skriftlig ansökan begäras och erhållas. Vad var nu att göra? Stationerna hade upptagits efter överenskommelse med statens tjänstemän, och missionärerna skulle väl icke lida för en olaglighet, som begåtts av tjänstemännen själva. Att efterkomma ordern betydde förlamning av missionsarbetet, men att motsätta sig den kunde medföra ett par månaders fängelse förutom böter. Distriktschefen själv hade introducerat Tollefsen i Nia Kasiba, där denne redan hunnit uppföra flera permanenta hus. Tollefsen ansåg sig därför ej böra lämna sin station utan upptog underhandlingar med staten, vilka han utsträckte ända till Bryssel, som han besökte i samband med sin hemresa vid slutet av året. Bland svenskarna var förhållandena annorlunda. De var inte lika angelägna om att behålla platserna. I Nia Kaira hade man insett att platsen nog inte var så lämplig på grund av sitt avskilda läge och kalla klimat. Missionärerna hade strax förut allvarligt satt ifråga att utbyta den mot någon mera lämplig. Broder Lindgren reste omedelbart hem för att i Bryssel söka utverka personnalité civile.[…]övriga missionärer bosatte sig i Uvira utom några, som gingo till Nia Kasiba. Då missionärerna hade fattat ordern som ”Förbud mot allt missionsarbete”, även i Uvira, förgingo några veckor av stillhet. Tiden användes till mycken bön, både gemensam och en-
