Kapitel 2

Trappan upp till vinden var ett mellanting mellan stege och trappa. Den var mycket tvär och smal. Vid norrfönstret stod farfars skomakarbänk med alla dess redskap för skolagning, halvsulning m.m. Där förvarades vinterkläder under sommaren, hängande på en stång och i malpåsar. Väskor och kartonger innehållande litet av varje.

En dag hade ett par av pojkkusinerna ”försvunnit”. På vinden hade de gått på upptäcktsfärd, öppnat väskor och kartonger och hittat en tjock bunt gamla brev. Det verkade spännande och de kunde inte motstå frestelsen utan började läsa. Det var Joels lillasyster som sparat kärleksbreven från sin tillkommande. Lite svårt att tyda handskrivstilen var det förstås, men det var så spännande så inget fick hindra.

Det var en helt ny värld för 9-10 åringarna. Regnet smattrade bedövande på taket. Ingen tycktes sakna dem, de fick sitta där helt ostörda. Brevhemligheterna fick förbli pojkarnas och det älskande parets för alltid. Hungern gjorde sig påmind och de kom så småningom, mycket lugnt och sakta nedklättrande från vinden, varma och rosiga om kinderna.

De såg lite skuldmedvetna ut och det syntes att de varit med om något speciellt. En av de vuxna började ett litet korsförhör. Med glimten i ögat frågade hon ut dem, då kröp det fram vad de sysslat med, men hemligheterna är gömda och glömda.

Standarn var en mycket levande plats. Alltid var det folk som kom och gick. Om jordbruket än inte var i stor skala så var ändå husets folk alltid i arbete. Många besökare kom för en pratstund. Standarn var som en oas.

För den som sökte ensamhet och stillhet var vinden en utmärkt reträttplats. Det hade Joel tidigt upptäckt. I skolan gick det bra för honom. Han var skötsam och mycket vetgirig. Efter den 6-åriga skolans slut gjorde han som sina syskon, skaffade sig arbete för att hjälpa till med försörjningen. För en pigg och tjänstvillig tonåring var det inte svårt att få jobb i järnverket. Även om lönen var liten skötte han sitt uppdrag plikttroget. Han bar något i sitt hjärta som gjorde att han stod ut med vad som helst. Han hade ett mål.

Under en predikan i ett möte i Baptistkapellet hade Gud kommit honom mycket nära. Joel kände Guds Ande påtaglig. Rösten var tydlig: ”Du skall gå till Afrika med det sanna Evangeliet.” Om och om igen ringde kallelsen i hans inre. Det blev minst sagt omtumlande i hans känslor och i hela hans inre värld. Efter mötet tog han cykeln som han delade med sin bror Axel. De hade lyckats få tag i delar som de tillsammans hade tillverkat en cykel av. De var båda uppfinningsrika och begåvade med tekniska anlag. Han cyklade hem före de andra. Hade behov av att vara ensam.

KAPITEL 2 15

Joel hade varit med om något märkligt denna kväll. Vänner, syskon, föräldrar visste inget. Det syntes inte, hördes inte. Guds tilltal är starkt och kraftigt men ändå ljudlöst. För Joel var denna kväll helig och oförgätlig. Där, på den mörka vinden vigde han på nytt sitt liv åt Gud. Under natten utkämpade han en hård kamp. Kom i ångest och tvivel. Gud, menar du allvar, menar Du verkligen att jag skall gå. Jag är för ung, är fattig och har fattiga föräldrar. Gud gjorde klart för honom att Han visste allt. Joel fick visshet i sitt hjärta att Gud som kallat honom skulle också leda steg för steg. Bävande tog han sitt beslut. Han ville till varje pris vara i Guds vilja. Det var ännu och under en lång tid framåt hans egen hemlighet. Mor, som märkte varje skiftning i sina barns beteenden såg förändringen. Intuitivt började hon bedja speciellt för sin son, hon förstod att han kämpade med något svårt och allvarligt. Den mentala processen hade pågått en tid.

Det började närma sig tiden han skulle mönstra. Mönstringsordern kom. Det hade gått några år sedan skolavslutningen och han mötte flera av sina skolkamrater. Joel skilde sig från de andra. Att han var en kristen kände alla till och ansågs därmed vara lite udda. Han var frisk och stark med klar och öppen blick och slog sig i samspråk med var och varannan. Snabb i tanke och handling skulle han ha blivit en duglig soldat, men det var inte vad han själv tänkt ut. Om det också hade kostat honom arrest på vatten och bröd hade han bestämt vägrat ställa upp som beväring, utrustad i uniform och gevär.

Frikänd blev han inte. Han blev som vapenvägrare placerad på Soldathemmet Fredrikskans i Gävle. Innan han reste ville han dela sin hemlighet med Mor. Hon blev inte förvånad, hade förstått. Det skulle ändå snart bli känt för hela familjen och nära vänner. Hösten 1915 började alltså den intensiva brevväxlingen som skulle fortsätta under hela hans levnad. Han var för det mesta borta från hemmet men längtade alltid hem till de nära anhöriga. Var liksom en fadersgestalt. Hade omsorg om dem alla och tänkte på allt.

På Soldathemmet blev han insatt som någon slags expeditions- allt i allo- man. Skötte post, gick ärenden o.s.v. Det första han gjorde efter första arbetsdagens slut var att skriva hem. Systern Anna, skriver svarsbrev omedelbart, ”Tack för brevet som vi fick idag o.s.v.” adresserar det till 1132 Eriksson, 14 Komp. Posteringen Fredrikskans, Gävle. Anna berättar om vad som hänt sedan han reste. Haft brev från äldsta systern Hanna, gift med Edvin. Om Edvin kunde få ett arbete i Hofors vill de gärna flytta tillbaka dit. Det gläder Mor och Anna. Att Axel fått avslag på sin ansökan om arbete i Boxholm blir också ett glädjeämne. - ”Vi vill ha honom hemma åtminstone tills du kommer hem.”

Besvikelser uteblir inte heller. - ”Den där lilla gossen som vi ville ”ta” från Östansjö, får vi inte. Fia ville inte att han skulle till Hofors. Jag hade gjort i ordning krage, klippt

16 KAPITEL 2 byxmönster och vi tänkte vi skulle få så roligt, men det blev bara missräkning.” Faster Anna var mycket barnkär men fick aldrig en egen familj. Hon gav sin kärlek till syskonbarnen. Alla väntar på Joel. Han hade inte mer än kommit iväg förrän de började räkna ut vad de skulle göra när han kom hem. De planerar möten i Barkhyttan, Långnäs, Fagersta. Alla besjälades av stor iver att sprida Evangelium till närliggande byar och människor som inte hört om Jesus tidigare. Anna skriver också om barnen som hon samlar till söndagsskola. Hon önskar att hon kunde undervisa dem på rätt sätt. Ber att Joel skall bedja för den saken.