Kapitel 28

Ett stilla lugn har lagt sig över Lemera. Alla har gått till sina arbetsuppgifter och sysslor. Vi har varit på frukost hos Gothy och Alfhild tillsammans med de två äldre svenska männen, Joel och Daniel. Joel och Daniel som är på Lemera på obestämd tid är trogna sina uppgifter och är betydelsefulla personer. Vid skolhuset, som Simon Pettersson byggt, (Simon är en släkting till vår medarbetare i Tanzania Yngve Svensson) vid stenmuren har jag en ensam- stund, sorterar och summerar allt jag varit med om och vad denna resa hittills betytt. Det känns mycket underligt. Som att bli hämtad, bli bjuden att stiga på ett tåg. Av- och påstigningar och uppehåll, någon har planerat för oss utan att vi gjort något själva. Vi hade bara att överlämna oss. Så blev det av den resa som i börja bara bjöd på motigheter. Vänkretsen har ökat avsevärt. Många kommer för att ta farväl. Känslan av att tillhöra gruppen är varm och härlig.

Uvira nästa. Starten går kl. 11.00. Vi har lagt resan och oss själva i Guds händer. Det känns också tryggt att vara i Vera Franssons sällskap. En säker och lugn chaufför.

Det är något alldeles speciellt med denna resa. Uvira är så mycket mer än bara namnet på en plats/samhälle i Östra Kongo. Uvira kunde inte nämnas utan att det rörde känsliga minnen, jag minns det från min tidiga barndom, då yngste sonen i familjen Eriksson, Joel som med sin hustru Berta från Karlsborg som är huvudpersonerna i denna berättelse, där mötte döden på ett så brutalt och mystiskt sätt. Ingen glömmer denna tragedi. Den berättas av de gamla till de unga och på så sätt dör aldrig minnet, inte heller i Kongo, även om det är mer än 60 år sedan.

Det är livlig rörelse kring den vackra herrgårdsliknande byggnaden, den nuvarande missionsstationen i Uvira. Ca 200 elever och klassvis avlöser de varandra. De framför sång och avskedstal. Det är mycket gripande och känslosamt. Tårar av tacksamhet och saknad. En sorgens dag för familjen Pettersson och skolans elever.

Diskret drar vi oss undan avskedsceremonierna för Petterssons och följer den afrikanska guiden som skall visa oss vägen upp till den plats där de första missionärerna började bygga sina små enkla hus, Kashekebwe. Vi passerar ett antal hyddor där kvinnor i grupper arbetar med att stöta maniok eller majs i de typiskt stora afrikanska mortlarna. Kvinnorna hälsar oss med stora breda leenden. Kanske vet de redan vilka vi ”vitingar” är. Djungeltelegrafen fungerar perfekt.

För 11 år sedan, 1973 uppfördes på denna plats, en kyrka till 50-årsminnet av de första missionärernas död. Kyrkan är redan fullsatt när vi kommer. Ca 200 personer har samlats. Flera körer sjunger välkomstsånger. Pastorn talar och berättar om den första tiden, när motståndet

124 KAPITEL 28 var hårt. Den stora förändringen kan bara ses som ett stort Guds under. Vid 50-års- minneshögtiden kom en gammal kvinna till tro, hon berättade då att hon hörde evangelium för fösta gången av de första missionärerna 1923 och allt sedan dess burit på en längtan att få uppleva det de talat om. Men de försvann ifrån platsen i och med tragedin och det fanns ingen som kunde hjälpa henne. Hon hade nu fått frid och ro i sitt inre och gick lycklig hem till Gud för några år sedan. Genom Vera Fransson som tolk, berättade jag varför jag hade kommit, om mitt intresse för detta land och folk och hur jag genom Joels brev hade följt honom på hans väg ut till Kongo. Hur han först som ung, nitisk evangelist missionerade i Sverige och samtidigt förberedde sig för uppdraget i Kongo. Jag kände mig oerhört rik och privilegierad att få stå bland mina svarta vänner och se deras glada ansikten som utstrålade en sådan glädje och frid. På grund av alla unga män och kvinnor som varit trogna Guds kallelse och som fortsatte att offra den svenska bekvämligheten för detta folk och inte fruktade farorna, är idag många tusen räddade från hedendomens mörker. Alla vill hälsa och prata men det går dåligt med den verbala konversationen, ingen kan ändå ta miste på den ömsesidiga, ”handgripliga” hjärtligheten. Under samlingen i kyrkan stod en hink på estraden (en gåva till oss som var deras gäster) den verkade ha ett mystiskt innehåll som doldes av ett tygstycke. Jag orkade inte behärska mig längre – lyfte på tygstycket. Stort jubel utbröt. Min förvånade uppsyn när jag mötte den förtvivlade tuppens hjälplöst blinkande ögon, blev ett muntert inslag. Tio Fanta och en levande tupp. Den vackraste jag någonsin sett, med glänsande fjädrar i bruna nyanser och några blå fjäderpennor i den På ett träd finns en skylt yviga stjärten. En mycket generös gåva. med de hemgångna missio- Utanför kyrkan är en stor tavla av svartmålad närernas namn. Foto: Privat masonit fastspikad på ett träd med de hemgång nas namn, födelse och döds- datum. En stund framför tavlan – ingen kan förstå. Eftersom missionärerna övergav platsen Uvira i och med förföljelsen och den stora tragedin, där dessutom de som överlevde var mycket sjuka, upphörde all kristen verksamhet i Uvira under ett antal år. Hade det onda segrat?

Petrus Hammarberg skriver i sin bok ”Mission i U-land” att missionsarbetet återupptogs i Uvira först 1927. Då var läget ett annat – fältet öppet och mottagligt för evangelium. Gud vände de onda makternas uppsåt och motståndet var brutet.

En stor församling finns nu i Uvira. År 1984, vid vårt besök, var antalet medlemmar uppe i 11 000. Nere på slätten är den stora kyrkan byggd, utbyggd med tre skepp allteftersom församlingen växt, år 2011 är antalet drygt 21 100. På planen utanför kyrkan, ett monument med alla de missionärers namn som fått sin grav i Kongos jord. Det är ett stort antal. Missionen hade tidigare en gravplats kallad ”De På planen framför kyrkan i Uvira finns ett monument vitas kyrkogård”, den är med namnen på de missionärer som fått sin grav i utplånad och har tagits i Kongos jord. anspråk av staten till an- Foto: Privat nat ändamål, till en poliscamp, sades det.

Det var inte förgäves de offrade sina liv. Kallade och utsända att förmedla det sanna ljuset till ett Afrika i andligt mörker.

Innan vi lämnar Uvira om några timmar, tar vi en promenad upp till platsen igen där allt började, för att riktigt befästa intrycken. En mäktig känsla som griper djupt. Husen de byggde är jämnade med marken så när som på grundstenarna. Jag står vid en grund som tros ha varit Joel och Bertas. De var sina egna arkitekter. Materialet, troligtvis soltorkat tegel till väggar, och grästak i afrikansk design, som vid häftiga regn, särskilt vid regnperioden, inte var ett heltäckande säkert skydd. Med en mycket primitiv inredning. Möblemanget av enklaste slag. Men tänk så nöjda de var. Berta skrev bl.a. om dörren de stängde med ett snöre. Hon

Greta Björklund besöker platsen där Joel och Berta Eriksson hade sin bostad . Foto: Privat

skrev om trädgårdsland och potatisodling och på skämt bjöd släktingarna i Sverige att komma till Jul och få färskpotatis. Tro det eller ej – bland grundstenarna sticker det upp en späd liten rosbuske med en utsprucken ros och en rosenknopp. Att det fortfarande är livskraft i det som är sått, påminner oss om att livet skall gå vidare tills skaran är fulltalig. Man går här sakta och varsamt och i fantasin kan man föreställa sig hur de hade haft det. Här bosatte sig unga friska energiska människor, trosvissa och beslutsamma trots yttre motstånd. De kom fyllda av kärlek till folket och med ett glatt budskap men möttes av onda makter med avsikt att knäcka dem. De illvilliga kunde döda budbärarna men inte utsädet. GUD VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKALL RÄDDAS OCH KOMMA TILL INSIKT OM SANNINGEN

1 Tim. 2:3-4

Joels grav. Foto: Privat

Bertas grav. Foto: Privat

Joels brev hem till föräldrahemmet i Hofors, cirka två och en halv månad efter ankomsten till Uvira. Brevet är fyra sidor på två ark i A4-format. Det finns citerat i sin helhet på sidan 66, marginalanteckningarna finns citerade i punkt 1 och 2 på sidan 68. Brevet förvaras i Pingstarkivet, Pingst - fria församlingar i samverkan i Stockholm.

Joels sista brev till sina anhöriga i Sverige, där han berättade om Bertas död. Han var då fullt frisk. Brevet är fyra sidor på två ark i formatet 24x20 centimeter. Det finns citerat i sin helhet på sidan 83 ovan. Brevet förvaras i Pingstarkivet, Pingst - fria församlingar i samverkan i Stockholm.

Joel Eriksson, till höger, tillsammans med sin blivande fru Berta, till vänster, och Joels föräldrar Margareta och Lars framför barndomshemmet ”Standarn” i Hofors bruk, Gästrikland. Bilden är från tiden kring 1920 och är signerad Gust. Holm, Gefle.