KAPITEL 28 123
Kapitel 28 Ett stilla lugn har lagt sig över Lemera. Alla har gått till sina arbetsuppgifter och sysslor. Vi har varit på frukost hos Gothy och Alfhild tillsammans med de två äldre svenska männen, Joel och Daniel. Joel och Daniel som är på Lemera på obestämd tid är trogna sina uppgifter och är betydelsefulla personer. Vid skolhuset, som Simon Pettersson byggt, (Simon är en släkting till vår medarbetare i Tanzania Yngve Svensson) vid stenmuren har jag en ensam- stund, sorterar och summerar allt jag varit med om och vad denna resa hittills betytt. Det känns mycket underligt. Som att bli hämtad, bli bjuden att stiga på ett tåg. Av- och påstigningar och uppehåll, någon har planerat för oss utan att vi gjort något själva. Vi hade bara att överlämna oss. Så blev det av den resa som i börja bara bjöd på motigheter. Vänkretsen har ökat avsevärt. Många kommer för att ta farväl. Känslan av att tillhöra gruppen är varm och härlig. Uvira nästa. Starten går kl. 11.00. Vi har lagt resan och oss själva i Guds händer. Det känns också tryggt att vara i Vera Franssons sällskap. En säker och lugn chaufför. Det är något alldeles speciellt med denna resa. Uvira är så mycket mer än bara namnet på en plats/samhälle i Östra Kongo. Uvira kunde inte nämnas utan att det rörde känsliga minnen, jag minns det från min tidiga barndom, då yngste sonen i familjen Eriksson, Joel som med sin hustru Berta från Karlsborg som är huvudpersonerna i denna berättelse, där mötte döden på ett så brutalt och mystiskt sätt. Ingen glömmer denna tragedi. Den berättas av de gamla till de unga och på så sätt dör aldrig minnet, inte heller i Kongo, även om det är mer än 60 år sedan. Det är livlig rörelse kring den vackra herrgårdsliknande byggnaden, den nuvarande missionsstationen i Uvira. Ca 200 elever och klassvis avlöser de varandra. De framför sång och avskedstal. Det är mycket gripande och känslosamt. Tårar av tacksamhet och saknad. En sorgens dag för familjen Pettersson och skolans elever. Diskret drar vi oss undan avskedsceremonierna för Petterssons och följer den afrikanska guiden som skall visa oss vägen upp till den plats där de första missionärerna började bygga sina små enkla hus, Kashekebwe. Vi passerar ett antal hyddor där kvinnor i grupper arbetar med att stöta maniok eller majs i de typiskt stora afrikanska mortlarna. Kvinnorna hälsar oss med stora breda leenden. Kanske vet de redan vilka vi ”vitingar” är. Djungeltelegrafen fungerar perfekt. För 11 år sedan, 1973 uppfördes på denna plats, en kyrka till 50-årsminnet av de första missionärernas död. Kyrkan är redan fullsatt när vi kommer. Ca 200 personer har samlats. Flera körer sjunger välkomstsånger. Pastorn talar och berättar om den första tiden, när motståndet
