Kapitel 4

För Joel var det absolut det viktigaste att vara i Guds ledning och vilja, att vara på rätt plats i rätt tid. I mitt ”detektivarbete” i att hålla jämna steg, eller i alla fall steget efter Joel, tappar jag spåret mer än en gång. Jag gör tappra försök att ”fånga” in honom. Han rör sig snabbt och i vida cirklar, men i januari 1919 verkar det som han hittat en fast punkt i tillvaron, Karlsborg. Brevväxlingen har blivit mer regelbunden.

I Karlsborg fick han ett hyresrum hos familjen Johansson. Pionjärarbetet hade pågått en tid genom två nitiska och brinnande bröder, som kommit dit på Guds kallelse, David Eriksson och Carl Andersson. August och Ida Johansson var fattiga pensionärer. Deras hem var ändå öppet och välkomnande, särskilt för likaledes fattiga evangelister. De delade det de hade och Herren välsignade.

Familjen Johansson tillhörde grundstommen i den växande gruppen av nyfrälsta och nydöpta som bildade församling 8 april 1917. Motståndet var hårt och många gånger brutalt. Segrar uteblev ej. Som av osynliga band drogs människor till de kristnas sammankomster. Naturligtvis var det Guds Ande som verkade och överbevisade. Vid en dopförrättning i Vättern, då fem personer döptes, infann sig också motståndare till rörelsen. De kom glidande i båtar och närmade sig dopstället, där de med årorna aggressivt rörde upp sjöbotten, som var mycket gyttjig. Axel Lindgren, dopförrättaren, bad då en innerlig bön för bråkstakarna, varpå de snopna drog sig bort därifrån.

Sett ur flera synpunkter var Karlsborg en lämplig plats. I det Johanssonska hemmet var en varm, kristen och harmonisk atmosfär. I barnaskaran fanns en dotter vid namn Berta. Hon var en av de mest nitiska, hade ett varmt hjärta, initiativrik och omtänksam. Hon var lite som en hönsmamma, hade särskild omsorg om de yngre i församlingen. Berta hade också upplevt en stark kallelse att gå till Afrika med evangelium. Inte så konstigt att den mänskliga kärlekslågan flammade till mellan Joel och Berta. Tillsammans skulle de förbereda sig och planera för framtiden och Kongo.

Alla syskonen Eriksson var begåvade med god förmåga att uttrycka sig i ord och skrift. Det framgår av alla brev. Systern Elin, som flyttat till Stockholm våren 1919, skrev ofta hem till föräldrarna. Breven utstrålar förnöjsamhet och trivsel i arbetet som sömmerska på Bluskompaniet. Hon var en duktig sömmerska och omtyckt av chefer såväl som av arbetskamrater.

Vivan, gift med Ivar, min mammas syster och således svägerska till Elins bror Axel, bodde i Stockholm sedan en tid. Vivan var till stor hjälp för den unga Elin under hennes första tid i huvudstaden. Vivan och Ivars lille son, Erik, min kusin, som väl vid brevskrivningstillfället kunde vara i

22 KAPITEL 4 3-årsåldern och en frisk och livlig krabat, passade på i ett obevakat ögonblick, när Elin vände ryggen till, att nappa åt sig pennan och ”skrev” sin alldeles speciella signatur. Ett trevligt inslag i ”Hälsningen hem”. Tuberkulos härjade i Sverige i början av 1900-talet och min kusin Erik drabbades och dog 10 år gammal, till obeskrivlig sorg för föräldrarna och alla närstående. Vid denna tid drog också ”spanska sjukan” fram som en fruktad farsot och skördade många offer. Hur det kom sig? Många av landsbygdens ungdom drogs till den stora staden Stockholm. Fabriker och industrier växte snabbt upp och det fanns gott om arbete. Landsbor och nykomlingar hade lätt att finna varandra och de umgicks flitigt Det var inte lika lätt att hitta en bra bostad. Det som erbjöds var ofta undermåligt på många sätt. Det sanitära var under all kritik. Inte lätt att sköta kroppshygienen tillfredsställande. Allt var liksom bäddat för smittspridning. Elin, ung, öppen och glad hade lätt att få nya kontakter. Genom Vivan lärde hon känna familjen Wennlund. Elins bror Axel hade sin första anställning på Bernhard Wennlunds Mekaniska verkstad. Allt hade ett samband. Hela den familjen drabbades av spanska sjukan. Utan att tänka på smittorisken ställde Elin upp. Hjälpsamhetsgenerna fick bestämma. I tre dagar skötte hon dem tills Emma och Bernhard kom på benen igen. Varje kväll satte hon sig vid pianot, spelade och med sin vackra röst sjöng hon sin repertoar av kristna sånger, till stor uppmuntran för den sjuka familjen.