14
KAPITEL 2
Kapitel 2 Trappan upp till vinden var ett mellanting mellan stege och trappa. Den var mycket tvär och smal. Vid norrfönstret stod farfars skomakarbänk med alla dess redskap för skolagning, halvsulning m.m. Där förvarades vinterkläder under sommaren, hängande på en stång och i malpåsar. Väskor och kartonger innehållande litet av varje. En dag hade ett par av pojkkusinerna ”försvunnit”. På vinden hade de gått på upptäcktsfärd, öppnat väskor och kartonger och hittat en tjock bunt gamla brev. Det verkade spännande och de kunde inte motstå frestelsen utan började läsa. Det var Joels lillasyster som sparat kärleksbreven från sin tillkommande. Lite svårt att tyda handskrivstilen var det förstås, men det var så spännande så inget fick hindra. Det var en helt ny värld för 9-10 åringarna. Regnet smattrade bedövande på taket. Ingen tycktes sakna dem, de fick sitta där helt ostörda. Brevhemligheterna fick förbli pojkarnas och det älskande parets för alltid. Hungern gjorde sig påmind och de kom så småningom, mycket lugnt och sakta nedklättrande från vinden, varma och rosiga om kinderna. De såg lite skuldmedvetna ut och det syntes att de varit med om något speciellt. En av de vuxna började ett litet korsförhör. Med glimten i ögat frågade hon ut dem, då kröp det fram vad de sysslat med, men hemligheterna är gömda och glömda. Standarn var en mycket levande plats. Alltid var det folk som kom och gick. Om jordbruket än inte var i stor skala så var ändå husets folk alltid i arbete. Många besökare kom för en pratstund. Standarn var som en oas. För den som sökte ensamhet och stillhet var vinden en utmärkt reträttplats. Det hade Joel tidigt upptäckt. I skolan gick det bra för honom. Han var skötsam och mycket vetgirig. Efter den 6-åriga skolans slut gjorde han som sina syskon, skaffade sig arbete för att hjälpa till med försörjningen. För en pigg och tjänstvillig tonåring var det inte svårt att få jobb i järnverket. Även om lönen var liten skötte han sitt uppdrag plikttroget. Han bar något i sitt hjärta som gjorde att han stod ut med vad som helst. Han hade ett mål. Under en predikan i ett möte i Baptistkapellet hade Gud kommit honom mycket nära. Joel kände Guds Ande påtaglig. Rösten var tydlig: ”Du skall gå till Afrika med det sanna Evangeliet.” Om och om igen ringde kallelsen i hans inre. Det blev minst sagt omtumlande i hans känslor och i hela hans inre värld. Efter mötet tog han cykeln som han delade med sin bror Axel. De hade lyckats få tag i delar som de tillsammans hade tillverkat en cykel av. De var båda uppfinningsrika och begåvade med tekniska anlag. Han cyklade hem före de andra. Hade behov av att vara ensam.
