• PORTRÄTTET •
Nr 2 • 2022
”Nu förstår jag varför jag kom hit” Kärleken till sina svårt sjuka barn och en stark förtröstan på Gud fick Vasyl Derun att lämna Ukraina för Sverige. Idag kan han se den större planen. Som pastor finns han nu till för sina landsmän som flytt hit från kriget. Text: Noomi Lind • Foto: Linus Linbro
ALDRIG ANADE Vasyl Derun som ung obekymrad grabb vilket äventyr hans liv skulle bli. Att det skulle ta honom ända till Sverige, via jobb på en grisfarm till pastorstjänst i Pingst Västerås. Han har glimten i ögat och nära till skratt, men de utmaningar han mött har också lärt honom att lita på Gud och idag är han en trygg punkt för sina landsmän som flytt från kriget. Vasyl kommer från den lilla staden Ivano-Frankivsk, tio mil från Lviv och växte upp i en vanlig ukrainsk familj som tillhörde ortodoxa kyrkan. När han var 13 år gammal gick föräldrarna skilda vägar. – Jag bodde kvar hos mamma och genom hennes kontakter hade jag goda förutsättningar till ett fint arbete med bra lön efter gymnasiet. Jag trivdes med livet. När han var 17 år gammal blev mamman bjuden till ett möte i en pingstförsamling av sin vän. – Hon kom hem och berättade att de bett så högt att hon fått huvudvärk. Men jag blev intresserad av dessa människor och ville gå dit söndagen efter. Under veckan föll hans ögon på en bibel som mamman fått. Han började läsa den bakifrån ur Uppenbarelseboken och orden satte igång något i hans inre som 10
sedan fortsatte när han hörde söndagens predikan. Men livet som beskrevs verkade samtidigt obekvämt. – Jag brottades med mina känslor och insåg att om jag stängde dörren så skulle jag aldrig få veta vad Gud ville med mitt liv. Han gick till kyrkan även söndagen efter och hörde Gud säga: ”Kom till mig, jag vill ge dig ett nytt liv.” Nu kunde han inte stå emot längre. – Jag vet att många kommer till tro på grund av ett missbruk, familjeproblem eller en obotlig sjukdom. Själv var jag en glad kille utan några problem. Men Guds ord gjorde något i mitt hjärta som vände mitt liv 180 grader och jag har aldrig ångrat detta beslut. TRE MÅNADER senare blev Vasyl döpt. Han började som assistent till söndagsskollärarna, blev så småningom ungdomspastor, sedan diakon och slutligen pastor. I församlingen lärde han också känna Iryna. – När jag friade till henne så sa hon att svaret hängde på hur jag reagerade på något som hon ville berätta. Han fick veta att Irynas pappa hade blödarsjuka, eller hemofili. Trots att hon
