”Hoppas publiken ser budskap om fred och gemenskap”

Har du sett en film med svårmod, djupa personporträtt och stark förankring i verkligheten? Då har du sett en typiskt nordisk film. Förklaringen till det typiska ligger i inflytandet från filminstituten – för att få finansiering behövs en seriös botten. Förankrad i verkligheten är inte minst höstens och vinterns nordiska storfilm om Drottning Margareta, Margrete den Første, som berättar historien om Kalmarunionens mäktiga monark.

TEXT: IDA BERG

Margareta Valdemarsdotter regerade under slutet av 1300- och början av 1400-talet som Drottning Margareta över hela Norden. En röst som enligt filmens regissör och manusförfattare Charlotte Sieling inte har hörts tillräckligt, varför historien nu går upp på Nordens biodukar med titeln Drottning Margareta på svenska och Margrete den Første på danska.

Filmen är inte bara nordisk i betydelsen att den handlar om Drottning Margareta, som gjorde Norden till ett kungarike, utan hela produktionen är ett nordiskt samarbete. I rollerna ses bland andra Trine Dyrholm (Danmark), Simon J Berger (Sverige) och Bjørn Floberg (Norge). För musiken står svenska Jon Ekstrand och banden till Island finns genom Sverrir Kristjánsson som klippt filmen.

Regissören Charlotte Sieling hänvisar bland annat till tidigare regi av tv-serierna Bron och Mästaren när hon berättar att hon alltid strävar efter att samarbeta med flera nordiska länder i sina produktioner.

– Jag har alltid haft stark förbindelse till Norden. När man arbetar ihop förstår man att vi liknar varandra, men samtidigt har vi olikheter. Genom att göra filmen om Drottning Margareta har jag lärt mig en läxa som gäller för resten av världen – genom att samlas skapar vi fred, och demokrati är det viktigaste av allt. Drottning Margareta var en människa med en stark vision om att vi kunde enas. Vi borde göra det oftare i olika områden. Vi har en stor kapacitet tillsammans.

Huvudrollsinnehavaren Trine Dyrholm och regissören Charlotte Sieling. Foto: SF Studios

Drottning Margareta var en människa med en stark vision om att vi kunde enas. Vi borde göra det ofta i olika områden. Vi har en stor kapacitet tillsammans.

CHARLOTTE SIELING, MANUSFÖRFATTARE OCH REGISSÖR

Du säger att vi är olika i Norden, på vilka sätt då?

– Från mitt perspektiv så menar jag att svenskar letar efter konsensus, en snygg egenskap som danskar allmänt inte har. Vi danskar vill resa oss upp och mena något, medan svenskar sitter i tystnad och lyssnar på varandra. Dessa situationer kan skapa konflikt när man är olika. När danskar kommer till Sverige gillar svenskarna vår högmäldhet, men de blir också trötta på oss. I Danmark gillar vi svenskarnas styrka, svenskar är ansvarsfulla. Danskarna är mera flytande. Norrmännen är någonstans mitt emellan detta uttryckssätt. Tillsammans kan vi skapa ett större uttryck och fler möjligheter.

Sammanhållningen och möjligheterna till trots, är nordisk film något som sällan distribueras mellan länder, och filmerna lockar endast i sällsynta fall storpublik. Tommy Gustafsson är professor i filmvetenskap på Linnéuniversitetet och har forskat i svensk och nordisk filmhistoria.

Hela Kalmarunionen satt i en källare på ett hotell i Prag, drack gin och tonic och pratade om livets sårbarhet.

CHARLOTTE SIELING, MANUSFÖRFATTARE OCH REGISSÖR.

— Nordisk film- och tv-fond har som ett av kraven för att få stöd, att ska filmen distribueras i minst två nordiska länder. Mellan 2011 – 2015 importerade Sverige nästan 300 nordiska filmer, men de visas oftast på Folkets Bio eller mindre konstfilmsbiografer med liten publik och försvinner i periferin, säger Gustafsson.

Det är sedan länge bevisat att film är ett utmärkt verktyg för att lära sig språk, ändå så är det delvis just språkfrågan som spelar in i bortfallet. Teoretiskt sett skulle vi kunna lära oss de nordiska språken och utveckla språkförståelsen genom att titta på nordisk film, men med tiden har förståelsen och den naturliga kopplingen tappats bort.

— Det finns en föreställning om att människor inte vill se film på språk man inte behärskar. Till exempel danska filmen Druk (En runda till på svenska), gjorde succé i Danmark med 800 000 visningar. I Sverige har filmen bara setts av ett par hundra tusen. Trots att den reser har den problem med att snappa upp publik, berättar Tommy Gustafsson.

Foto: SF Studios

Men filmerna textas ju till svenska i Sverige?

— Förutom språket så handlar det också om att publiken går på bio för att de vill se sin favoritskådis, favoritregissör eller en film baserad på en bok de gillar, men numera upplevs historierna för lokala och som publik känner man inte igen skådespelare på det sätt man brukade göra. För 50 – 60 år sedan kände man till regissörer från andra nordiska länder. De här väggarna är högre idag. För att ändra på detta behöver nordisk film uppmärksammas mer i media. De behöver draghjälp för att komma in i distributionsnäten.

Som en positiv utveckling nämner Gustafsson streamingtjänster som Netflix och HBO, som numera köper upp väldigt mycket nordiskt. Människor kan för första gången få tillgång till dessa filmer och tv-serier, en möjlighet som inte fanns förut.

Tommy Gustafsson. Foto: Privat

Positivt är också filmen om den storslagna Drottning Margareta, som har mottagits med femstjärniga recensioner och redan setts av över 300 000 biobesökare i Danmark. Folk har också valt att se filmen fler än en gång, berättar regissör Sieling.

— Jag hoppas att jag underhåller publiken och att den historiska grunden ska lära dem något, att det finns ett budskap om fred och gemenskap som behövs i vår nutid. Jag hoppas också att jag gjort en film som kan tala till folk, inte ett museum. Drottning Margareta var en så storslagen kvinna, som lyckades skapa fred i stället för krig. Hon satte spår som är allt för lite beskrivna i historieböckerna idag.

Från Sielings perspektiv mår den nordiska filmen bra, och hon betonar att de nordiska länderna är starka och stolta filmländer. Inspelningen av Drottning Margareta var en annorlunda upplevelse, som skedde i Prag mitt under nedstängningarna på grund av pandemin, vilket gjorde att produktionen inte kunde resa hem mellan inspelningarna.

— Hela Kalmarunionen satt i en källare på ett hotell i Prag, drack gin och tonic och pratade om livets sårbarhet. De var både sams och osams, och det var en stor kärleksförklaring som pågick mellan skådespelarna. Midsommar firades nere i källaren och alla diskuterade de olika ländernas hantering av pandemin. Det var en levande upplevelse, minns Sieling.