Kåseri Christel Kvant

Det ska bli hopp om livet!

Sällan har väl sköna maj varit mera välkommen än efter månader och år av skrämmande hot från krig och sjukdom. Kan man få hoppas på lite vårvindar friska, som blåser bort det onda? Kan man låta sig svepas in i den milda, nyutsprungna grönskan och känna att det finns hopp om livet? Det går lättare när narcisserna skjuter upp som spjut ur jorden och slår ut och sprider ljuva dofter över trädgården.

Jag har haft privilegiet att arbeta med trädgård i nästan hela mitt vuxna liv. Det har skänkt mycket glädje. Och även förundran. Inte minst är jag förundrad över mig själv. Hur är det möjligt att det har tagit så lång tid för mig att upptäcka de mest grundläggande och självklara fakta? Sådant som minsta humla skulle kunnat tala om för mig, om vi bara haft ett gemensamt språk?

JAG HADE HUNNIT FYLLA sextio den gången jag satt och drack kaffe i trädgården och tittade ut över mina dahlior. Och plötsligt blev varse hur bin och humlor flög förbi de dekorativa pompondahliornas tätt fyllda bollar. Medan en biskopsdahlia, med enkla blommor och stor knallgul ståndarknapp, fick täta och långvariga besök av insekter som lämnade dem tyngda av gult pollen.

Aha – det finns alltså pollen i enkla dahlior, men inte i dem som är tätt packade med kronblad! Det har ju varit uppenbart hela tiden – men inte hade jag reflekterat över det!

Nu blev det genomgång av alla blommorna – med kritisk humleblick. Hortensians vackra, vita bollar – ja, de bestod ju av enbart sterila skyltblommor, där de fertila, pollenbärande blommorna, som naturligt skulle finnas där, var bortförädlade! De fyllda rosorna – inte plats för något pollen där inte!

Nu fick enkla rosor göra sällskap med enkla dahlior, det blev tydligt för den uppmärksamma (och det hade jag blivit, för att uttrycka det milt) att det blivit mera surr och trivsel i min lilla insektsvärld.

Det gick att göra skillnad, och jag kan tala om att det kändes väldigt bra.

Och nu är det likadant igen.

EN LITEN FJÄRIL SATT OCH SÖG med sin snabel på en gurkörtsblomma. Jag lyckades identifiera den med hjälp av de hopfällda vingarnas prickmönster: mindre blåvinge. Och nu var det dags för nästa pollett att ramla ner:

Mindre blåvinge kan visst vara nöjd med att få suga nektar ur gurkört och alla möjliga andra blommor. Men för att den ska kunna föröka sig behövs det en värdväxt, en enda: getväppling. Det är nämligen så, att våra insekter är beroende av inhemska värdväxter. Sådana vi aldrig släppt in i våra trädgårdar, och om de kommit ändå har vi tänkt att de var ogräs och rensat bort dem. Jag såg mig nu om i min trädgård med kritisk fjärilsblick och insåg att jag var omgiven av nästan enbart växter som kom från andra delar av världen. Jag visste inte ens vad getväppling var, men nu vet jag: en söt, gul, vild ärtväxt. Det är bara den som duger för den lilla blåvingen att lägga äggen på, för det är just den växten som denna blåvingelarv kan livnära sig på, medan den påbörjar sin förvandling till fjäril.

Så denna vår har jag ett projekt. En utmaning som känns som rena äventyret: det ska planteras getväppling, det ska spanas efter fjärilslarver, det ska även sås mera gurkört för de färdiga fjärilarna som, om makterna står mig bi, ska fladdra över trädgården när våren blir till högsommar.

Det ska bli hopp om livet. ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård. Anthyllis vulneraria – Getväppling.