9789100108953

MICHAEL COX

Mörkrets väg En bekännelse Översättning av Inger Johansson

albert bonniers förlag

Cox_morkret.indd 3

07-06-15 13.54.55

Blasoneringen på sid 164 är översatt av heraldikern Davor Zovko.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-010895-3 Copyright © 2006 by Michael Cox Engelska originalets titel: The Meaning of Night WS Bookwell, Finland 2007

Cox_morkret.indd 4

07-06-15 13.54.55

Till Dizzy. Fรถr allt.

Cox_morkret.indd 5

07-06-15 13.54.56

Cox_morkret.indd 6

07-06-15 13.54.56

Innehåll

Utgivarens förord..........................................................................9

Del ett

En främlings död. Oktober–november 1854............................17

Del två

Phoebus uppgång. 1819–1848....................................................89

INTERMEZZO 1849–1853 ...........................................187 Del tre

In bland skuggorna. Oktober 1853..........................................235

Del fyra

Sigillet bryts. Oktober–november 1853..................................333

Del fem

Nattens mening. 1853–1855.....................................................417 Postskriptum...............................................................................569 Bilaga. Förteckning över utgivna verk av P. Rainsford Daunt..........................................................................................577 Författarens tack........................................................................579

Cox_morkret.indd 7

07-06-15 13.54.56

Cox_morkret.indd 8

07-06-15 13.54.56

Utgivarens förord

Den bok som här för första gången ges ut i tryck tillhör 1800-talslitteraturens förlorade kuriositeter. Den är en sällsam blandning av stundtals skakande öppenhjärtig bekännelse, samvetslös brutalitet och oförblommerad sexualitet men äger också en stark skönlitterär prägel.

Och mycket riktigt förtecknas manuskriptet med namnet Duport i ett åtföljande dokument på Cambridge University Library med beteckningen »(Skönlitteratur?)«. Mycket av det faktamaterial – namn på personer och platser, händelser (bland dem det oprovocerade mordet på Lucas Trendle) – som jag har kunnat kontrollera kan verifieras, annat synes vara i bästa fall tvivelaktigt eller är förfalskat, förvrängt eller helt enkelt fabricerat. Verkliga personer gör entré i berättelsen och försvinner igen, andra förblir oidentifierade – eller oidentifierbara – eller figurerar måhända under täcknamn. Som författaren själv säger: »I denna tillvaro är gränserna ständigt flytande – mellan dag och natt, mellan glädje och sorg, mellan kärlek och hat, mellan liv och död.« Och, kunde han ha tillagt, mellan dikt och verklighet.

Vad författaren själv beträffar är och förblir hans identitet ett gäckande mysterium, trots hans iver att bekänna allt för eftervärlden. Det namn som anges här, Edward Charles Glyver, förekommer inte i den tidens kataloger över elever vid Eton College, och jag har heller inte kunnat spåra vare sig det eller någon av hans pseudonymer i någon annan källa, inte ens i Londonpostens adressregister för den aktuella perioden. Detta förvånar måhända inte den som tar del av bekännelserna, men likafullt är det egendomligt att en människa som på detta sätt blottar sin själ inte uppger sitt riktiga namn. Någon förklaring till detta märkliga faktum kan jag inte ge utan noterar det här i hopp om att eventuell vidare forskning skall kunna kasta ljus över frågan.

Cox_morkret.indd 9

07-06-15 13.54.56

Författarens antagonist Phoebus Daunt är däremot desto verk­ ligare. Huvuddragen i hans levnadshistoria kan beläggas i samtida källor. Sålunda återfinns han i både Etonkatalogen och i Venn & Venn, Alumni Cantabrigienses, samt är omnämnd i flera samtida memoarer – även om de historiska källorna saknar uppgifter om hans förmodade brottsbana. Hans litterära arbeten som numera (rättmätigt) fallit i glömska utgörs å andra sidan i huvudsak av svulstiga historiska och mytologiska hjältedikter samt några enstaka tunna volymer med poesi och poesiöversättningar som på sin tid åtnjöt en flyktig popularitet. Den nyfikne kan fortfarande finna dem (liksom den i texten omnämnda Catullusutgåvan utgiven av hans far) på specialistbibliotek och i antikvariatskataloger, och måhända kan de ännu utgöra stoff åt någon flitig doktorand i ämnet.

Texten är en mer eller mindre ordagrann återgivning av det handskrivna originalmanuskript som förvaras i Cambridge University Library. Det kom genom en anonym donation i bibliotekets ägo 1948 tillsammans med andra dokument och böcker med anknytning till släkten Duport i Evenwood i Northamptonshire. Manuskriptet är utfört med mestadels klar och tydlig driven handstil på linjerat papper i folioformat och bundet i mörkrött marokängband (hos R. Riviere, Great Queen Street) med det Duportska vapnet präglat i guld på främre pärmen. Trots ett antal avsnitt där författarens handstil sviktar, uppenbarligen under psykisk press eller kanske till följd av hans opiumbruk, förekommer det relativt få överstrykningar, til�lägg eller andra ändringar. Utöver författarens berättelse återfinns en lång rad inskjutna dokument och passager skrivna med andra handstilar.

Jag har i texten infogat korrigeringar av stavning, interpunktion med mera, och eftersom manuskriptet saknar titel har jag vederbörligen använt ett uttryck av just P. Rainsford Daunt som författaren citerar.

Jag har också lagt till rubriker på de fem delarna samt på de fem kapitlen i det avsnitt som är betitlat Intermezzo.

De stundtals gåtfulla latinska benämningarna på de fyrtiosju avsnitten eller kapitlen har jag behållit (eftersom de ter sig som något karakteristiskt för författaren) men i de flesta fall försett dem med översättningar. På manuskriptets första blad står ett antal citat ur Owen 10

Cox_morkret.indd 10

07-06-15 13.54.56

Felthams Resolves, bland vilka jag har h채mtat rubrikerna till var och en av de fem delarna. Ett f책tal redaktionella anm채rkningar anges inom hakparentes.

J. J. Antrobus Professor i postautentisk viktoriansk litteratur University of Cambridge

Cox_morkret.indd 11

07-06-15 13.54.56

Cox_morkret.indd 12

07-06-15 13.54.56

Hans ord är halare än smör, men hans hjärta vill strid. Hans tal är lenare än olja och ändå ett blottat svärd.

Ps 55:22 Blott tron skiljer sanningen från lögnen för den som får en historia berättad för sig.

Owen Feltham, Resolves or, Excogitations. A Second Centurie (1628), iv (»Of Lies and Untruths«) Ty Döden är nattens mening; den eviga skugga i vilken allt liv måste falla, allt hopp ebba ut.

P. Rainsford Daunt, »From the Persian«, Rosa Mundi; and Other Poems (1854)

Cox_morkret.indd 13

07-06-15 13.54.56

Cox_morkret.indd 14

07-06-15 13.54.56

Till min okände läsare Fråga inte som Pilatus. Ty jag har icke sökt sanningen utan meningen.

E. G.

Cox_morkret.indd 15

07-06-15 13.54.56

Cox_morkret.indd 16

07-06-15 13.54.56

Del ett

En främlings död Oktober–november 1854

En obehärskad människa är som en härva trassligt silke.

Owen Feltham, Resolves (1623), ii »Of Resolution«

Cox_morkret.indd 17

07-06-15 13.54.57

Cox_morkret.indd 18

07-06-15 13.54.57

1 Exordium

Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn’s** och intog en ostronsupé.

Det hade varit förvånansvärt, ja nästan skrattretande enkelt. Jag hade följt efter honom på avstånd efter att ha fått syn på honom på Threadneedle-street. Jag kan inte säga varför jag bestämde att det skulle bli han och inte någon av de andra som min spanande blick hade fallit på den kvällen. I en timme eller mer hade jag hade gått omkring i grannskapet i ett enda syfte: att finna någon att döda. Så fick jag syn på honom framför ingången till Bank of England, mitt i en klunga fotgängare som stod och väntade på att gat­soparen skulle bli färdig. Det var en man som på något vis skilde sig från alla de andra identiskt klädda kontoristerna och affärsmännen som strömmade ut från byggnaden. Han betraktade den myllrande människomassan som om han stod och funderade på någonting. För ett ögonblick trodde jag att han skulle vända på klacken och gå in igen, men i stället drog han på sig handskarna, vände ryggen mot korsningen och började gå med raska steg. Några sekunder senare började jag följa efter honom.

Vi gick västerut i den råa oktoberkylan medan dimman tätnade.

Efter att ha gått ner för Ludgate-hill och över till Fleet-street fortsatte vi en bit vidare. Så småningom steg han in på en smal gård med höga fönsterlösa väggar, knappt mer än en gång, som ledde ut till Strand.

Jag kastade ett öga upp på den urblekta skylten – Cain-court, stod det – och dröjde sedan på stegen för att förvissa mig om att det inte var någon inne på gården.

[Inledning på avhandling eller anförande. Red:s anm.]

[Fisk- och skaldjurskrog på Haymarket 40. Red:s anm.]

**

19

Cox_morkret.indd 19

07-06-15 13.54.57

Mitt intet ont anande offer traskade på, men innan han hade kommit fram till trappan längst bort hade jag ljudlöst hunnit ifatt honom och kört knivbladet djupt in i halsen på honom.

Jag hade väntat mig att han omedelbart skulle falla framlänges av kraften i hugget, men underligt nog sjönk han med en djup suck ner på knä, armarna föll ner utefter sidorna, käppen slog i marken med ett klapprande, och så blev han stående i flera sekunder som i hänryckt tillbedjan inför ett helgonaltare.

När jag drog ut kniven igen tog jag ett litet steg framåt. Först då lade jag märke till att det som syntes av håret under hatten var distinkt rött, liksom de välansade polisongerna. Innan han sakta segnade ner på sidan såg han på mig ett kort ögonblick, ja inte bara såg på mig utan log – det svär jag på – även om jag nu efteråt faktiskt tror att det var en följd av någon krampryckning som utlöstes när knivbladet avlägsnades.

Han låg där i ett smalt gulblekt ljusstråk från gaslampan högst upp i trappan ut från gården, i en sakta växande mörk blodpöl som på ett sällsamt vis stack av mot hårets och polisongernas morotsfärg. Han var utan tvivel död.

Jag blev stående ett ögonblick och såg mig om. Ett ljud, kanhända stod det någon i ett av gårdens mörka gömslen? Hade jag blivit iakttagen? Nej, allt var stilla. Jag drog på mig handskarna igen och släppte ner kniven genom ett markgaller, gick snabbt nedför den svagt upplysta trappan ut på Strand och uppslukades av det anonyma folk­ havet.

Jag visste nu att jag var i stånd till det, men det skänkte mig ingen tillfredsställelse. Den arme saten hade inte gjort mig något förnär. Han hade helt enkelt inte haft turen på sin sida, och inte hårfärgen heller – nu såg jag att den på ett ödesdigert sätt hade skilt ut honom. Den kvällen hade han olyckligtvis korsat min väg på Threadneedle-street och därmed aningslöst kommit att falla offer för min oåterkalleliga avsikt att ta livet av någon, men hade det inte blivit han skulle det ha blivit någon annan.

Fram till det ögonblick då jag stötte kniven i honom hade jag inte hyst någon tveklös visshet om att jag var kapabel till en sådan förfärlig handling, och det var absolut nödvändigt att få klarhet i saken. Ty 20

Cox_morkret.indd 20

07-06-15 13.54.57

likvideringen av den rödhårige var att likna vid ett försök eller ett experiment med vilket jag skulle bevisa för mig själv att jag faktiskt kunde beröva en annan människa livet och undgå följderna. Nästa gång jag lyfte handen i vrede måste det ske med samma flinka, osvikliga beslutsamhet, men den gången skulle den rikta knivbladet inte mot en främling utan mot den man jag kallar min fiende.

Och jag fick inte misslyckas. »Snartänkt« var det första omdöme jag hörde om mig själv.

Det var min käre gamle lärare Tom Grexby som yttrade det till min mor. De stod under den åldriga kastanjen som skuggade gången fram till vårt hus. Jag satt gömd ovanför dem där de inte såg mig, tryggt hopkrupen i en grenklyka som jag kallade min utkik. Därifrån kunde jag se ut över klippstupet, bort över havet medan jag satt i timmar och drömde om att en dag få segla i väg och upptäcka vad som fanns bortom horisontens vida båge.

Den här dagen – som var varm, vindstilla och tyst – såg jag min mor gå nedför gången mot grinden med ett litet spetskantat parasoll mot axeln. Tom kom pustande uppför backen från kyrkan just som hon nådde grinden. Han hade tagit sig an mig en kort tid dessförinnan, och jag trodde att min mor hade sett honom genom fönstret och nu kommit ut för att förhöra sig om mina framsteg. »Han är en synnerligen snartänkt ung man«, hörde jag honom svara.

Senare frågade jag henne vad snartänkt betydde. »Det betyder att du kan få saker och ting ur händerna«, svarade hon och jag var belåten med att det tycktes vara en egenskap som vuxenvärlden gillade. »Var pappa snartänkt?« frågade jag.

Det svarade hon inte på utan sade åt mig att springa ut och leka, eftersom hon måste återgå till sitt arbete.

Som barn blev jag ofta – vänligt men bestämt – tillsagd av min mor att »springa ut och leka« och fick följaktligen roa mig själv många långa stunder. Om somrarna satt jag och drömde uppe i kastanjen eller utforskade stranden nedanför klippbranten i sällskap med vår jungfru Beth. Om vintrarna satt jag på fönsterbänken i mitt rum 21

Cox_morkret.indd 21

07-06-15 13.54.57

insvept i en gammal skotsk sjal och drömde över Wanleys Den lilla världens under, Gullivers resor och Kristens resa (till vilken jag hyste en omåttlig kärlek och hänförelse), under det att jag då och då blickade ut över det dystra havet och undrade hur långt bortom horisonten och åt vilket håll Houyhnhnmernas land låg eller staden Fördärv, och om jag skulle kunna segla dit med postångaren från Weymouth och få se det med egna ögon. Varför staden Fördärv tedde sig så lockande begriper jag inte, för jag var djupt skakad av Kristens föraning om att staden en dag skulle drabbas av eld från himlen, och ofta föreställde jag mig att vår lilla by skulle drabbas av samma öde. Lika lite begrep jag varför jag under hela min barndom förföljdes av Kristens ord till Evangelist: »Jag är dömd till att först dö och sedan komma i domen; och jag känner, att jag varken är villig till det första eller skicklig för det senare.« Hur förbryllande orden än var uttryckte de en förfärande sanning och jag läste dem som någon ockult besvärjelse för mig själv i min grenklyka eller i sängen eller under strövtågen på den blåsiga stranden nedanför klippbranten.

Jag drömde också om en annan lika fantastisk och oåtkomlig plats, en som dock besynnerligt nog lika tydligt som en kvardröjande smak på tungan framstod som något jag hade upplevt och lagt på minnet. Jag stod framför en stor byggnad, på en gång fästning och slott, en som efter vad jag trodde var hemvist för någon urgammal stam och pryddes av utsirade spiror, krenelerade hörntorn och förunderliga grå torn med kupolliknande tak som svävade högt ovanför – så högt att de tycktes nå ända upp till himlavalvet. Och i drömmarna var det alltid sommar – fulländad, evig sommar – och där fanns vita fåglar och mörka fiskdammar kringgärdade av höga murar. Denna förtrollade plats hade inget namn och inget geografiskt läge, vare sig i verkligheten eller i fantasin.

Jag hade inte läst någon beskrivning av den och inte hört berättas om den. Vem som bodde där – om det nu var en kung eller en kalif – visste jag inte. Och ändå var jag övertygad om att den existerade någonstans på jorden och att jag en dag skulle få se den med egna ögon.

[Nathaniel Wanley (1634–1680). Verket utgavs första gången 1678. Dess underrubrik lyder: »En allmän historia om människan i sex band. I vilken det med tusentals exempel visas vad människan har varit från äldsta tid till våra dagar … Hämtade ur verk författade av framstående historiker, filosofer, läkare, filologer och andra.« Red:s anm.]

22

Cox_morkret.indd 22

07-06-15 13.54.57

Min mor arbetade ständigt, ty hennes litterära alster var vår enda inkomstkälla eftersom min far hade dött innan jag föddes. När jag tänker på henne ser jag alltid för mitt inre öga hennes gråsprängda mörka korkskruvslockar som har letat sig ut ur hättan och fallit fram över kinden där hon sitter vid det stora skrivbordet framför salongsfönstret. Så kunde hon sitta i timmar, ibland långt in på natten, och skriva som en besatt. Så fort den vajande papperstraven var färdig och avsänd till förläggaren tog hon genast itu med en ny. Hennes böcker (av vilka den första var Edith, eller Den siste av släkten Fitzalan som kom 1826) har numera fallit i glömska och det vore illojalt mot hennes minne om jag sade att det var med rätta, men på sin tid åtnjöt de en viss popularitet. I varje fall fann de tillräckligt många läsare för att mr Colburn skulle fortsätta att ge ut hennes verk (i de flesta fall anonymt men ibland under pseudonymen »En dam från västliga trakter«) år ut och år in fram till hennes död.

Men hur länge och hur hårt hon än måste arbeta tog hon alltid paus för att sitta hos mig innan jag somnade. Hon satt där på sängkanten med ett trött leende i sitt ljuva älvlika ansikte och hörde på när jag högtidligt läste upp några älsklingsavsnitt ur min kära Tusen och en natt.** Eller också berättade hon små sagor som hon hittade på eller minnen från hennes egen barndom i sydvästra England som jag tyckte särskilt mycket om att höra. Vackra sommarkvällar kunde vi hand i hand vandra ut på klippbranten och se solen gå ner, varefter vi stod kvar tysta och lyssnade på fiskmåsarnas ensliga skrin och vågornas svaga brus nedanför, medan vi blickade ut över det gyllene vattnet mot den fjärran gåtfulla horisonten. »Där borta ligger Frankrike, Eddie«, minns jag att hon sade en gång. »Det är ett stort och vackert land.« »Bor det Houyhnhnmer där, mamma?« undrade jag.

Hon skrattade till.

[Henry Colburn (d. 1855) var grundare och utgivare av Literary Gazette. Red:s anm.]

[Det var den franske orientalisten Antoine Galland (1646–1715) som gjorde den första översättningen till ett västerländskt språk av Tusen och en natt. Den utgavs i tolv band med titeln Les mille et une nuits 1704–1717. Den rönte stor framgång och följdes av flera översättningar till andra europeiska språk. Den första översättningen till engelska av verket blev känd som »The Grub Street version«. Den var anonym och utkom 1706–1708. Det är uppenbarligen denna som berättaren syftar på. Den är både bristfällig och tråkig men kom att inspirera generationer av engelska läsare, bland andra de romantiska poeterna. Red:s anm.]

**

23

Cox_morkret.indd 23

07-06-15 13.54.58

»Nej, min vän. Bara människor som du och jag.« »Har du varit i Frankrike?« frågade jag sedan. »Ja, en gång«, blev svaret. Så suckade hon. »Och jag reser aldrig dit igen.« När jag såg upp på henne märkte jag till min häpnad att hon grät. Det hade jag aldrig sett henne göra. Men så klappade hon i händerna, sade att det var dags att gå och lägga sig och föste mig hemåt. När vi hade kommit in och fram till trappan kysste hon mig och sade att jag alltid skulle vara hennes snällaste gosse. Så vände hon ryggen till och lät mig stå där på nedersta trappsteget och se på medan hon gick tillbaka in i salongen, satte sig vid skrivbordet och doppade pennan i bläcket igen.

Minnet av den kvällen väcktes till liv igen många år senare och har varit starkt alltsedan dess. Jag tänkte på det nu medan jag satt på Quinn’s och sakta puffade på min cigarr. Jag funderade på hur egendomligt tingen hängde samman, på de fina men oförstörbara trådar av orsak och verkan som förenade – ja, verkligen förenade – min mor och hennes strävsamma, mångåriga skrivande med den rödhårige som nu låg död bara några hundra meter bort på Cain-court.

När jag gick ner mot floden var jag som berusad av tanken att jag hade undgått upptäckt. Men när jag sedan betalade min halfpenny till mannen vid vändkorset på Waterloo Bridge märkte jag att mina händer darrade och att jag trots att jag hade druckit på Quinn’s var torr som fnöske i munnen. Under en flämtande gaslykta stödde jag mig ett ögonblick mot parapeten och kände mig plötsligt yr. Dimman låg tung nere över det svarta vattnet som kluckade och slog mot pelarna till de väldiga, ekande brovalven och sjöng en närmast sorgesam sång. Fram ur de svepande dimsjoken trädde plötsligt en finlemmad ung kvinna med ett spädbarn i famnen. Hon blev stående en stund och stirrade oavvänt ner i mörkret. Jag såg tydligt en ren och skär förtvivlan i hennes ansikte och anade genast att hon hade i sinnet att hoppa från bron, men när jag steg fram till henne såg hon med vilda ögon på mig, tryckte barnet intill sig och sprang sin väg. Kvar stod jag och såg hennes arma skuggestalt åter förtona i dimman. Ett liv var räddat, hoppades jag, [Waterloo Bridge var känd som »Suckarnas bro« eftersom många hade tagit sitt liv genom att hoppa därifrån. Red:s anm.]

24

Cox_morkret.indd 24

07-06-15 13.54.58

om så bara för en kort tid; men kanske ändå något att väga mot det illdåd jag hade begått tidigare samma kväll.

Läsaren måste förstå att jag inte är mördare av naturen utan bara tillfälligt och av nödvändighet – en rättfärdigad syndare. Något ytterligare mordexperiment behövdes inte. Jag hade bevisat det jag hade haft för avsikt att bevisa: att jag hade viljestyrkan att genomföra det.

Den oskyldige rödhårige främlingen hade fullgjort sin uppgift och jag var nu rustad för det som väntade.

Jag gick över bron till Surreysidan och tillbaka igen. Just som jag passerade vändkorset fick jag en plötslig ingivelse att gå tillbaka samma väg som jag hade gått på Strand i stället för att återvända till min bostad. Vid foten av trappan upp till Cain-court där jag hade tagit mig ner för mindre än två timmar sedan stod en folkskara. Jag frågade en blomsterförsäljerska vad som låg bakom uppståndelsen. »Mord, herrn«, svarade hon. »En stackars herre har fått sätta livet till på det gräsligaste vis. Någon skar nästan halsen av honom, sägs det.« »Du store tid!« sade jag och försökte se djupt skakad ut. »Vad är det för en värld vi lever i! Har polisen gripit någon?« På den punkten var kvinnan osäker. En kinesisk sjöman hade setts lämna gården springande strax innan kroppen hade upptäckts. Andra påstod att en kvinna med en blodig yxa i handen hade påträffats ståen­ de som i trans några kvarter därifrån och förts bort av polisen.

Jag skakade bedrövat på huvudet och gick vidare.

Självfallet passade det mig utmärkt att okunniga ryktesspridare redan hade spunnit nät kring sanningen och fördunklat och förfalskat den. För min del fick den kinesiske sjömannen eller kvinnan med den blodiga yxan, om de nu existerade, gärna dingla i galgen och döden dö för mitt brott. Jag var rustad mot alla misstankar. Inte en människa hade sett mig gå in på den mörka, folktomma gården eller komma ut därifrån. Det hade jag nogsamt sett till. Kniven hade varit av vanlig typ, snattad enkom för detta syfte på ett hotell på Borough Highstreet på andra sidan floden där jag aldrig förut hade satt min fot och aldrig mer skulle visa mig. Mitt namnlösa offer hade varit fullständigt okänt för mig. Ingenting utom Ödet band oss samman. Mina kläder var tydligen omärkta av hans blod, och natten – missdådarens sanna vän och medbrottsling – hade höljt allt i sin mantel.

25

Cox_morkret.indd 25

07-06-15 13.54.58

När jag var framme vid Chancery-lane slog kyrkklockorna elva.

Alltjämt ovillig att gå hem till mitt ensliga läger tog jag av norrut till Blithe Lodge, Saint John’s Wood, i avsikt att göra miss Isabella Gallini, i kärt minne bevarad, den äran.

Ah, Bella! Bellissima Bella! Hon tog emot mig som hon brukade i dörren till sin respektabla villa, kupade de långfingrade, ringprydda händerna om mitt ansikte, viskade: »Eddie, älskade Eddie, så underbart«, och kysste mig lätt på båda kinderna. »Är allt lugnt?« frågade jag. »Fullkomligt. Den siste gick för en timme sedan, Charlie sover och mrs D har inte kommit hem än. Vi har hela huset för oss själva.« Uppe i sovrummet lade jag mig på hennes säng och såg på medan hon klädde av sig, som jag hade gjort så många gånger förut. Jag kände varje tum av hennes kropp, varje varmt och hemligt gömsle. Och likafullt var det som vore det första gången när det sista plagget föll till golvet och hon stod där stolt framför mig i all sin orörda glans. »Säg det«, sade hon.

Jag rynkade pannan och låtsades oförstående. »Säg vad då?« »Det vet du mycket väl, din retsticka. Säg det.« Hon kom emot mig och håret var nu upplöst och flöt ut över axlarna och ner över ryggen. När hon kom fram till sängen fattade hon mig åter om kinderna och lät det mörka hårsvallet välla ner över mig. »O mitt Amerika«, deklamerade jag teatraliskt, »mitt New-Found land!« »Oh, Eddie«, kuttrade hon förtjust, »jag blir så upptänd när du säger så där! Är jag verkligen ditt Amerika?« »Mitt Amerika och mycket mer än så. Du är min värld.« Varvid hon beslutsamt kastade sig över mig och kysste mig så hårt att jag nästan tappade andan.

Det etablissemang där Bella var förgrundsgestalten var åtskilligt mycket mer än ett ordinärt glädjehus, ja det utmärkte sig till den grad att det av cognoscenti helt enkelt kallades Akademin, och den bestämda artikeln markerade att det skilde sig från alla konkurrerande etablis

[Ur John Donne, »Elegie XIX: To his Mistris Going to Bed«. Red:s anm.]

26

Cox_morkret.indd 26

07-06-15 13.54.58

semang och stolt framhöll att både dess inhysingar och de tjänster de erbjöd var av yppersta märke. Stället drevs som en exklusiv klubb – en köttslighetens Boodle’s eller White’s of the flesh – och tillgodosåg de amorösa behoven hos de kräsnaste bland de välbeställda. Liksom sina motsvarigheter på Saint James’s hade den stränga regler för medlemskap och uppförande. Ingen fick tillträde till detta utvalda kotteri utan en entydig rekommendation av en medlem och en påföljande omröstning. Det hände att folk blev utröstade, och om en rekommendation i något avseende visade sig inte hålla måttet visades både den sökande och förslagsställaren på dörren eller någonting ännu värre.

Mrs Kitty Daley, för medlemmarna känd som mrs D, var entrepre­ neuse för detta frejdade och högst lönsamma cypriotiska** tillhåll. Hon bemödade sig om att upprätthålla höga krav på anständighet: inga svordomar fick förekomma, gudlöshet och dryckenskap tolererades inte, och all missaktning och malträtering av de unga damerna själva bestraffades mycket strängt. Den som gjorde sig skyldig till sådant portförbjöds omedelbart och utsattes för offentlig skandalisering och dessutom uppsöktes han av mr Herbert Braithwaite, förutvarande pugilist av stor betydenhet, som på sitt eget högst effektiva sätt fick delinkventerna att förstå det förgripliga i vad de hade gjort.

Signor Prospero Gallini, Bellas far, var en utblottad ädling av italiensk släkt som hade råkat i svårigheter och 1830 flytt från sina fordringsägare i hemlandet, tagit sig till England och där etablerat sig som fäktmästare i London. Han var nu änkling och landsflyktig men fast besluten att skänka sin enda dotter varje fördel som hans begränsade tillgångar medgav, med påföljd att hon kunde tala ett flertal europeiska språk flytande, spelade piano utomordentligt väl, hade en förtjusande sångröst och kort sagt var lika bildad som hon var vacker.

Jag hade under en kort tid i början av min vistelse i London hyst in mig hos signor Gallini och hans förföriska dotter. Efter hans död upprätthöll jag tillfälliga men vänskapliga relationer med Bella och kände att det var min plikt att på ett broderligt sätt vaka över henne [Boodle’s var en halvpolitisk herrklubb som låg på Saint James’s Street 28. En annan berömd klubb, White’s, som ursprungligen hette White’s Chocolate House och grundades någon gång i slutet av 1600-talet, låg på Saint James’s Street 37 och 38. Red:s anm.] ** [Adjektivet cypriotisk betyder utsvävande och liderlig. Det anspelar på ön Cypern som är berömd för sin Afroditekult. Red:s anm.]

27

Cox_morkret.indd 27

07-06-15 13.54.58

som tack för den vänlighet hennes far hade visat mig. Signor Gallini hade inte efterlämnat mycket och det blev nödvändigt för Bella att flytta från det lilla hus i Camberwell, där fadern hade slagit sig ner, och ta anställning som sällskap till den dam i Saint John’s Wood som vi redan har stiftat bekantskap med. Bella hade svarat på en plats­ annons, vilket var mrs D:s sätt att rekrytera nya förmågor till sitt stall av kultiverade kvinnor. Ytterst få av de sökande fann nåd inför mrs D:s skarpa ögon, men Bella vann omedelbart ägarinnans hjärta och blev inte det ringaste chockerad när anställningens rätta natur av­slöjades för henne. Hon inledde sin bana som den yngsta medborgaren i Akademins lilla stat men steg raskt i graderna. Hon var enastående vacker, begåvad, diskret, och så tillmötesgående som någon gentleman kunde önska sig. Om någon någonsin haft en kallelse till detta yrke så var det Bella Gallini.

Vår sporadiska brevväxling fortsatte några år efter det att hon hade flyttat in i Blithe Lodge. Med några månaders mellanrum skickade jag ett kort meddelande och förhörde mig om hur hon hade det och huruvida det var någonting hon behövde, varpå hon svarade att allt gick henne väl, att hennes matmor var vänligheten själv och att hon inte saknade något. Så en vacker dag i början av 1853 råkade jag befinna mig i närheten av Saint John’s Wood och tänkte att jag skulle hälsa på henne för att med egna ögon förvissa mig om att allt var väl, liksom (måste jag bekänna) för att stilla min nyfikenhet och se om hon fortfarande var lika vacker som jag mindes henne.

Jag fördes in i en elegant salong som vittnade om såväl smak som förmögenhet. Dörren öppnades, men det var inte Bella som steg in.

Två fnittrande unga damer kom farande in i rummet utan tanke på att en besökare väntade där inne. När de fick se mig hejdade de sig, synade mig uppifrån och ner och såg sedan på varandra. Tillsammans utgjorde de ett charmerande par, den ena blond, den andra mörk, och båda hade något omisskännligt över sig. Jag hade sett det hundratals gånger, om än inte ofta i så överdådig inramning som denna.

De bad om tillgift (vilket var överflödigt, jag skulle ha förlåtit dem varje frihet de hade tagit sig) och tänkte just gå ut igen när ännu en gestalt visade sig i dörren.

Och hon var verkligen lika vacker som jag mindes henne, i varje 28

Cox_morkret.indd 28

07-06-15 13.54.58

detalj klädd enligt vad modet föreskrev, med håruppsättning och juveler, men hade behållit ett naturligt sätt att föra sig och utstrålade samma värme och öppenhet som vid mitt första besök hemma hos hennes far.

När hennes sköna väninnor hade gått sin väg spatserade vi i trädgården och samtalade som de gamla vänner vi var tills en tjänsteflicka kom ut och talade om att Bella hade en ny besökare. »Ni kommer väl tillbaka?« sade hon. »Det känns som om jag bara har talat om mig själv och jag skulle så gärna vilja höra mer om vad ni ägnar er åt och vad ni har för framtidsplaner.« Någon ytterligare fingervisning behövde jag inte utan sade att jag skulle komma tillbaka dagen därpå, om det passade.

Ingen av oss nämnde någonting om Blithe Lodges egentliga ändamål, det behövdes inte. Hon märkte på min uppsyn och mitt tonfall att jag inte var det minsta chockerad eller upprörd av det hon hade valt att bli, och jag för min del såg att hon – som hon så ofta hade intygat – hade allt hon behövde och att hennes uttalade förnöjsamhet med tillvaron inte var spelad.

När jag kom tillbaka dagen därpå blev jag presenterad för mrs D. Veckan därpå bevistade jag en soaré tillsammans med några av huvudstadens mest eminenta och välsituerade nöjeslystna herrar. Mina besök blev efter hand allt tätare och snart började de broderliga förmaningarna övergå i någonting intimare. Jag åtnjöt en speciell ynnest som innebar att jag inte ombads bidra till hushållsutgifterna. »Herrn är synnerligen välkommen hit när som helst«, sade mrs D vars gunst jag genast hade vunnit, »så länge inte Bella försummar sina yrkesplikter«.

Mrs D var änka och saknade nära anhöriga, varför det sedan länge var bestämt att Bella i sinom tid skulle överta styret av detta välmående lustans kungarike, eftersom mrs D höll av henne som en dotter. Av den anledningen kallade jag henne min lilla arvtagerska, och hon log belåtet när jag målade upp för henne de sorglösa dagar som väntade när den nu sextioettåriga mrs D ofrånkomligen hade fått sluta sina dagar och lämnat över ledningen till Bella. »Jag tänker inte gärna på det«, sade hon när vi efter incidenten på Cain-court låg hos varandra i mörkret och talade om mrs D:s förestående tillbakaträdande, »eftersom jag är så fäst vid Kitty och hon alltid har varit så god mot mig. Men jag kan förstås inte låta bli att 29

Cox_morkret.indd 29

07-06-15 13.54.59

glädja mig lite grand åt det som väntar, även om jag verkligen inte har förtjänat det.« Jag förebrådde henne stillsamt hennes reservationer och sade att det var dårskap – eller något ännu värre – att mena att vi inte förtjänar vår lycka, i synnerhet om vi har rätt till den. Hon kysste mig och drog mig intill sig, men plötsligt kände jag mig övergiven och ensam. Ty var inte också jag en arvtagare, och det till ett vida större rike än hennes?

Men mitt arv hade tagits ifrån mig och skulle aldrig kunna krävas åter.

Detta var svårt nog att bära, men till följd av en svekfull handling hade jag dessutom lidit en än större förlust och saknade allt hopp om att få gottgörelse. Att tala om brustet hjärta är banalt. Hjärtat brister inte, det fortsätter att slå, blodet fortsätter att pulsera till och med i svekets bittra efterdyningar. Men någonting är det som brister när man lider outsäglig smärta, ett tidigare samband med ljus och hopp och klara morgnar klipps av och kan aldrig återupprättas igen.

Jag längtade efter att få kasta av mig min slentrianmässiga bedräglighet och den leende, sorglösa mask jag bar för att dölja vreden som skummade och kokade inom mig. Men jag kunde inte yppa sanningen om mig själv för Bella och inte heller berätta varför jag den kvällen hade drivits att döda en främling på Cain-court, för om jag gjorde det skulle jag kanske mista henne också, och då skulle jag inte ha någonting kvar. Ty hon hade varit det enda ljuva inslaget i mitt liv och hade blivit sviken hon också, även om hon inte visste om det. En dag när allt detta var minnen blott skulle jag kanske även för henne bekänna det som jag i detta nu bekänner för dig, min okände läsare. Innan dess fick hon inte veta vem jag egentligen var och vad det var som hade tagits ifrån mig.

Men det finns en person som vet det jag inte kan berätta för Bella.

Snart kommer också han att få veta hur snartänkt jag är.

Cox_morkret.indd 30

07-06-15 13.54.59