Resan I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit. Han hade vägrat i månader, men Alexander von Humboldt hade förblivit hårdnackad, ända tills professorn i ett svagt ögonblick och i förhoppning om att det ändå inte skulle bli av slutligen gav med sig. Och nu gömde sig professor Gauss i sängen. När Minna uppmanade honom att stiga upp, resvagnen väntade och vägen var lång, klamrade han sig fast vid kudden och försökte genom att blunda få sin fru att försvinna. När han öppnade ögonen igen och Minna stod kvar kallade han henne besvärlig, inskränkt och sin ålderdoms olycka. Då inte heller det hjälpte svepte han undan täcket och satte ner fötterna på golvet. Bister och nödtorftigt tvättad gick han nedför trappan. I vardagsrummet väntade hans son Eugen med packad resväska. När Gauss såg honom fick han ett raseriutbrott: Han slog sönder en kruka som stod på fönsterbrädet, stampade i golvet och slog vilt omkring sig. Han lugnade sig inte ens när Eugen och Minna från varsin sida lade händerna på hans axlar och bedyrade att man skulle måna om hans välbefinnande och att han snart skulle vara hemma igen, det hela skulle gå över lika fort som en otäck dröm. Först när hans urgamla mor, störd av bullret, kom fram ur sitt rum, nöp honom i kinden och frågade vart hennes tappre gosse hade tagit vägen, sansade han sig. Utan hjärtlighet tog
Kehlmann_Varldens matt.indd 5
07-06-25 14.04.52