9789100113100

BARBARA VOORS ISLOSSNING

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Voors_Islossning.indd 3

07-05-16 10.32.51

Av Barbara Voors har tidigare utgivits: Mina döttrars systrar 2004 På annat förlag: Älskade du 1990 Akvarium 1991 Tillit till dig 1993 När elefanter dansar, reseberättelse 1994 Fredrikas fräkneunion, barnbok 1994 Syster min 1997 Sömnlös 2000 Smultronbett 2003 Mamman som tjatade så att hon dog, barnbok 2005 Flickorna som var vakna för länge, barnbok 2006 Pappan som rymde hemifrån, barnbok 2007

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011310-0 © Barbara Voors 2007 Formgivning Lotta Kühlhorn ScandBook AB, Falun 2007

Voors_Islossning.indd 4

07-05-16 10.32.51

ir is

Voors_Islossning.indd 5

07-05-16 10.32.51

Voors_Islossning.indd 6

07-05-16 10.32.51

På isen I

Det är så här jag ser det ske.

En far och dotter är på väg ut på isen en vacker senvinterdag.

Solen står ännu lågt men har börjat värma. Lätt bländade kliver de ner från den istäckta udden och ut på isen som glittrar i solen.

Den knakar till under deras fötter.

– Isen sjunger, pappa, säger dottern.

– Visst är det så.

– Och den lever. Isen är olika från dag till dag, från timme till

timme i vårsolen.

Han skrattar till.

– Var har du lärt dig det?

– I skolan förstås. Var lär du dig nya saker?

– Med dig förstås.

Mannen är inte klädd för en vinterpromenad. Hans tunna,

prydliga kängor suger upp vätan från smält snö. Han tvekar

lite, blickar ömsom utåt isen, ömsom inåt skog och land. Flick-

an är klädd för en ridtur, hon klatschar sig själv i baken med en ridpiska under förtjusta skratt. Hon klatschar även sin pappa.

Han skriker tillgjort smärtfyllt, hon jagar honom vidare ut på isen med piskan. Hon hinner ifatt och låser fast hans ben med

Voors_Islossning.indd 7

07-05-16 10.32.51

sina, armarna hårt om hans midja. De står så en stund.

– Du ser ledsen ut, pappa.

– Inte då.

Hon lägger sin hand mot hans kind, håller den där länge. Nick-

ar sedan uppmanande.

– Det har varit… mycket bara, säger han.

– Oro?

Nu skrattar han igen.

– Har jag sagt det?

– Nej, men jag märker sådant.

Hon är plötsligt äldre än sina nio och ett halvt år, suckar tungt.

Ser allvarligt upp mot ett flygplan som lämnar en vit tarm över

den klarblåa himlen, isrännan långt där ute, de snöinbäddade skärgårdsöarna utanför Stockholm, den infrusna skogen bakom

dem. Därefter glömmer hon allvaret och rider iväg med sig själv igen.

– Hoppla! Tänk, pappa, ropar hon, under all is kommer jag att

bada i sommar. Nej, i isen. Som nu: jag badar fast jag är torr!

Hon lägger sig och simmar i snöisen.

– Inte längre ut nu, gumman!

Hennes pappa hostar till, fryser och slår armarna upprepade

gånger om sig själv. En man kommer gående över isen, inte långt från honom. Flickan vinkar där hon ligger i snön.

– Känner vi honom? undrar hon.

– Nej. Du, börjar det inte snart?

Flickan reser sig upp och slår bort snön från kläderna. Håller

röken från munnen som i en bubbla in­nanför sina vantar.

– Jag sparar på luft, ser du? Häri.

Voors_Islossning.indd 8

07-05-16 10.32.51

Hon pekar, gör det igen. Ett nytt flygplan korsar det gamlas

spår och bildar ett X. Mannen börjar gå åt deras håll. Hennes pappa står stelfrusen medan mössan rullas mellan händerna.

– Pappa?

– Vad då?

– Varför ser du så konstig ut?

Voors_Islossning.indd 9

07-05-16 10.32.52

Efter Bretagne, juli 2004

Nuet är för mig en farlig plats. Det är därför all min längtan

riktas bakåt. Jag har blivit gammal i förtid: lever enbart för goda

minnen. För efter den 20:e mars 2003 började en ny tideräkning.

I året finns dagen; i dagen finns året. Hur man än vänder på talet finns isen däri.

Före och efter. Det är samma männi­ska – jag, Iris Halvarsson,

snart fyrtio år – och ändå är de två väsensskilda. Jag tror att det är likadant för Anneli som fortsätter skicka insändare i min dotter

Elins namn, »så att de förstår att hon fortfarande är här«. Kanske likaså för Annelis mamma, även om jag bara kan ana var hennes tideräkning börjar och slutar. Bara den som älskar sörjer.

Bretagne. Jag har varit här förut, till och med levt här. Jag står

stadigt på gammal havsbotten. Inte så märkligt som det låter: det gör alla här. Tio timmar tidigare och havet hade omslutit mig,

inte ens ett hårstrå hade stuckit upp mot himlen. Enbart vatten och jag, tanken gör mig lätt illamående.

Här har jag bott, i byn som ligger runt hörnet från klippan där

borta. Ett annat liv, ett annat jag. Det är tolv år sedan jag lämnade Bretagne. Men vädret är lika föränderligt: tunga gråa moln som rör sig oroligt över himlen, blåsten, därefter oväntad värme och

så ett snabbt solregn. Tidvattnet förändrar havet, men även land­ 10

Voors_Islossning.indd 10

07-05-16 10.32.52

skapet, flera gånger per dygn. Jag går nu på fast mark som så sent som i morse inte var synlig. Långt där ute ser jag havets matt-

frans, vågor som stryker mot den gamla havsbotten in­nan vattnet vänder inåt igen. Ute vid mattfransen står musselpålarna – träpålar med nät surrade runtom varunder musslorna sitter – som

rensas av fiskare som kör ut med sina silverfärgade amfibiebilar på eftermiddagarna.

Det blåser igen, jag fryser. Hur kunde jag leva här i fyra år?

Tanken, som per automatik: om jag bara inte hade lämnat Paul och Rosalie då. Sorgen blottlägger det viktiga i livet.

Jag tittar på klockan, inte riktigt dags än.

– Tror du att det är en bra idé? sa Paul när jag ringde och frå-

gade om jag fick komma hit.

Han hejdade sig, folk gör det efter isen, och sa att jag givetvis

var välkommen. Och vad tyckte Rosalie?

– Hon är stor nu, gör som hon vill, tillade han tveksamt.

Jag går över den övergivna havsbotten mot land, mellan kra-

sande musselskal och kvarglömda småfiskar. En häst galopperar

förbi, barn jagar krabbor med gröna spadar. Jag går in i en liten fiskehamn. Inget vatten runtom mig längre – illamåendet släpper

taget. Jag kliver in i hamnens enda restaurant, även här luktar det

hav och salt. Paul och jag har varit här tidigare. Fredrik och jag också, vi gömde oss här i förälskelsens mest brännande fas (för

fler än oss): händerna under bordet, envisa försök till sansat samtal och så blickar som talade om det motsatta.

– Madame?

– Ett glas vitt vin, tack.

– Bord för en?

11

Voors_Islossning.indd 11

07-05-16 10.32.52

Det är med lättnad jag svarar kvin­nan bakom bardisken: – Nej, vi blir två.

Det är också med lättnad jag inser att jag inte ljuger.

Varför återvända? Det fanns svar, in­nan jag åkte hit. En fix-

ering vid denna plats, denne Paul och hans dotter Rosalie som jag

en gång kallade min familj. Men jag tycks inte längre säker på vad den fixeringen bestod av.

Jag sätter glasets kalla yta mot min vindblåsta kind. En gång

var jag en kvinna som av lättja och tristess lekte med tanken på parallella liv. Det här var ett sådant liv: promenaderna utmed

kustremsan i blåsten, landskapet som fick mig att känna mig stor

och liten på samma gång, Rosalies hand i min (hur den passade precis), Pauls kyssar i nacken. Där fanns flera, jag nämner bara

ett. Kanske ville jag tillbaka bara för att se att det var verkligt.

Att det finns männi­skor som fortsätter att röra sig, utan att jag kan röra vid dem.

Dörren öppnas och kvin­nan bakom disken nickar igenkännan-

de mot Paul. Han är inte sig lik. Jovisst: igenkänningsbar, men bredare, tyngre, numera runt fyrtiofem år. Men det är när han ser på mig som jag vet var den stora förändringen ligger.

– Men lilla Iris, säger han, med det märkliga uttal han alltid

haft när han säger mitt namn.

– Ska du bara stå där? säger jag, ett skratt jag inte känner igen.

Han kliver fram mellan borden, jag sträcker fram kinden för

honom att kyssa. Det känns handfallet. Bara tillfälligt här, försöker jag, snart tillbaka i minnena igen.

– Du ser…, han tittar på mitt glas och ger kvin­nan en nick-

ning, bra ut.

12

Voors_Islossning.indd 12

07-05-16 10.32.52

Det kräver ansträngning. Jag fångar min spegelbild i bar­spegeln,

försöker se mig själv med Pauls ögon. Det finns något förskrämt över mig. En sådan man måste tala lågt och lugnande till, inga

skarpa ljud eller barnskrik. Blicken: som hos ett bländat djur.

Kort, blont hår som inte vet åt vilket håll det kan ligga rätt. Ögonen som tycks stå ut lite grann från resten av ansiktet, en aning

blanka. Halsen lång, »svanhalsen« som Fredrik brukade säga. Ett

smycke i halsgropen i form av en blomma, en födelsedagspresent från Elin.

Paul tar min hand. Även det kräver ansträngning.

– Min fru vet inte att du är här, säger han.

– Jag förstår, jag vet inte ens varför jag säger så. Och Rosalie?

– Hon vet. Att du är här.

– Hur gammal är hon nu igen?

– Snart tjugo.

Han ler brett, som föräldrar gör när de pratar om sina barn.

Men även där måste han hejda sig.

– Lilla Iris, är allt han kan säga igen.

Jag ids inte ens protestera mot »lilla«. Jag är så van vid såda-

na här samtal att jag inte besväras av tystnaden. Den spruckna sucken, hålet i tiden – när vi alla tänker på isen. Någon drar efter andan, inte är det jag, och så går tiden igen.

– Rosalie kommer inte, säger han och släpper min hand.

– Jag är kvar här ett tag.

– Jag tror inte att hon kommer ändå.

Utanför fönstret kör en silvrig amfibiebil förbi. Saltvattnet rin-

ner utmed fordonet. Längst bak sitter ungdomarna med lårhöga gummistövlar – nästan som halva byxor – och röker medan de

13

Voors_Islossning.indd 13

07-05-16 10.32.52

svänger med benen. Triumf och trötthet blandat, för unga för vanans resignation.

– Minns du när vi följde med ut och tömde musselpålarna,

Paul?

– Ja, Rosalies stövelbyxor räckte henne upp till bröstet!

Han ler mot mig. Fortfarande en vacker man, tolv år senare.

Under flera år vaknade jag bredvid honom, en hand över hans

skäggstubb medan solen lös in och han vände sig mot mig. Rosa-

lie sovande mellan oss. En sådan ung och oerfaren styvmor. Jag

älskade dem, det gjorde jag. Men inte mer än att jag kunde överge dem.

– Vad vill du? säger Paul.

Mitt hesa skratt igen.

– Var ska jag börja? Be om förlåtelse, försoning kanske?

– Jag vet inte hur en sådan skulle se ut.

– Nej, säger jag.

– Rosalie var ju bara åtta år. Visst var hon ledsen, men vad finns

där att prata om?

Jag mumlar.

– Förlåt? säger han.

– Jag ville se att ni var verkliga.

– Vi finns, Iris. Vi är här.

Han rättar sig.

– Jag är här, men…

En häst och vagn drar förbi utanför, vi rycker båda till. Hästen,

som har svarta skygglappar, ryggar och vägrar gå vidare. Mannen i vagnen bakom skriker men hästen står envist kvar. Några barn applåderar, ingen vet åt vad.

14

Voors_Islossning.indd 14

07-05-16 10.32.52

– Kan jag få träffa Rosalie och… förklara?

– Skulle det spela någon roll nu? Du hade väl dina skäl, Iris.

Paul dricker snabbt ur sitt glas, den överdrivna hänsynen för-

svunnen.

– Ska vi gå? säger jag.

Han reser sig och drar ut min stol. Vi kliver ut i något som

faktiskt påminner om sommar, molnen har rört sig snabbt utåt havs och lämnat en klarblå himmel bakom. Värmen får oss att

hejda oss på trappan. Paul pekar mot sin bil med nyckeln, larmar

av varifrån vi står. Ett lustigt litet ljud: klick, klick. Bilen blinkar till mot oss.

– Hur länge sedan nu? frågar han.

– Ett år, tre månader och femton dagar.

Jag trevar efter bilderna på Fredrik och Elin i handväskan. Han

backar instinktivt. Bilderna talar inte till honom, som de gör till mig.

– Man vet fortfarande inte hur…?

Jag skakar på huvudet. Även dem kan jag – meningar som inte

går att avsluta.

– Vi kan ses igen om du vill?

– Jag reser runt lite, nickar jag. Men det går bra.

En kort kyss, han springer mot bilen. Det hade han inte be-

hövt.

Klipporna är höga runtom mig. Där uppe går de milslånga pro-

menadslingorna. Åt ena hållet bråddjup, vassa klippor och hav, åt det and­ra enbuskar som trycks mot jorden för att undkomma blåsten. Jag skulle kunna stå där uppe och balansera. Bara en

stund, för att känna suget. Men jag har ett löfte: jag ska ringa 15

Voors_Islossning.indd 15

07-05-16 10.32.53

Anneli. Jag kan se hur hon lägger sig tillrätta i sängen där hemma i Stockholm, med sina och Elins gosedjur uppbyggda som mjuka berg runt hennes huvud, medan hon väntar på samtalet.

– Mamma, kommer hon att säga, jag vill prata i sängen. Med

choklad, tack.

Sofie kommer att bära in den varma koppen på brickan med de

små elefanterna, ställa den bredvid telefonen.

– En till, säger Anneli säkert. För Elin också.

Hennes mamma kommer inte att protestera: det är en av Sofies

många talanger. Där står snart en kopp till, på brickan med grisar denna gång.

Jag har samtal att ringa, där finns någon som väntar. Jag undvi-

ker kustremsan och tar den korta bilvägen tillbaka till byn. Regnet igen. Jag drar den gula regnrocken hårt om kroppen, den jag trodde skulle vara onödig.

Minnena hakar i varand­ra, som länkar i en kedja. Vissa tycker

jag om och and­ra inte. Som när jag sa till Sofie, det skaver, särskilt

hur jag lät när jag sa det:

– Jag önskar att jag hade levt mer medan jag hade ett liv.

Hennes svar, det kom genast:

– Vem känner du som gör det?

Före och efter. Alla liv har sin tideräkning och det här är min.

16

Voors_Islossning.indd 16

07-05-16 10.32.53

Före Bretagne 1988–1992

Mitt namn är Iris, jag är tjugotre år gammal. Framtiden ligger

framför mig, säger de. Ja, var skulle den annars ligga? kan jag undra. Frågan är väl bara hur den kommer att te sig.

Jag minns min förs­ta vinter i Sverige. Att jag genast tänkte: nej,

jag har ingen framtid här, inte i ett snötäckt land där männi­skor

fryser nio månader om året. För kylan gör något med männi­skor.

Vi hukar och vänder bort våra ansikten från ännu en bitande vind

som väcker ofrivilliga grimaser. Hur ska man orka le och möta

männi­skor, när man halvt fryser ihjäl samtidigt? Is, snö och vinter är något som fortfarande kan skrämma mig. Kanske beror det på min uppväxt i Tanzania, som elvaåring återvände jag till ett ­Sverige jag inte mindes mycket av. Jag var gammal nog för att

ogilla mitt nya hemland, och lillgammal nog för att beklaga förlusten öppet. Det gav mig få vänner.

Mina minnen från Tanzania liknade inte de bilder som de nya

klasskamraterna hade. Jag såg bilarna som gungade fram på hå-

liga vägar, likt fartyg, solen som låg som ett stekt ägg i skymningen, eldarna som tändes i gryningen utmed vägarna, de ständiga

mötena där ingen behövde vända bort blicken från iskalla vindar.

Känslan av exil var stark, trots att jag var svenska i mitt eget

hemland. Möjligheterna till nya möten gjorde jag små. I dag-

17

Voors_Islossning.indd 17

07-05-16 10.32.53

drömmarna återvände jag alltid i triumf till Tanzania: mitt hus

fanns kvar, barnen jag lekt med hade inte heller vuxit upp och

våra lekar tog vid där vi hade slutat. Men vad drömmarna inte kunde rädda mig från var insikten om att barndomslandet hade försvunnit.

Mina föräldrar var hårt arbetande och alls inte illusionslösa bi-

ståndsarbetare. Man fanns till för and­ra, det lärde jag mig tidigt.

Tacksamhet var ett ord som ofta förekom, oberoende likaså. De

gjorde vad de tyckte var riktigt: lämnade sitt enda barn i fred. Där

fanns en dödfödd bror som sörjdes i tysthet. På årsdagen ett tänt ljus och mamma med migrän. Därefter vardag igen. ­ Ibland en

naggande känsla: Varför finns de till för alla and­ra, men inte för mig? Men så såg jag min mammas trötthet efter besöken i byarna, och tacksamheten tog över igen.

De önskade sig mer anpassning från sin dotters sida, i stället

fick de visa en lätt irritation över oförmågan.

– Men jag har ju anpassat mig en gång, klagade jag inför dem.

Till Tanzania.

Så småningom fick jag ändå min förs­ta vän i Sverige, två. Pojk-

vän till och med. Förorten till Stockholm förvandlades om inte till ett riktigt hem, så i alla fall till något mer än en rastplats. Men

önskan att fly fanns kvar. Hemlängtan, hemlös, hemfrid. Kunde en männi­ska vara ett hem? frågade jag mig. En plats möjligen?

Ständigt en fot i en värld, den and­ra prövande i en annan. Där fanns alltid ett land bortom det vi såg, en annan plats som jag skulle kunna älska, ett liv som kunde bli mitt en dag. Under hela uppväxten: sällan nu och här, ofta sedan och där.

Vänner har jag alltsedan dess haft svårt att få och än svårare

18

Voors_Islossning.indd 18

07-05-16 10.32.53

att behålla. En besvärande oförmåga: Vad ska man med dem till?

Dagdrömmandet och flyktbehovet satte gränser för intimiteten.

Samt mitt envisa tjat om det bortvända ansiktet under mötena i kylan.

Jag gick ut skolan och började på en socionomutbildning i syfte

att bli en kyrkans socialarbetare: diakon. Bakom beslutet låg en

diffus men envis önskan att hjälpa samt en barnatro från Tanzania. Det var en tro baserad på praktik mer än teori. Det var vad

man gjorde som räknades, det lärde jag mig tidigt, inte så mycket vad man sa.

– Praktisk medkänsla, kunde jag svara om någon ställde frågor

om mitt yrkesval.

Jag viss­te att jag hade det i mig. Vad som där­emot gjorde mig

osäker var min lätta rädsla när jag stod inför männi­skors starka känslor. Jag var inte van att hantera dem och tacksamhet var där ingen hjälp, tvärtom. Det skulle gå över, intalade jag mig.

Men tiden in­nan jag skulle vigas till diakon, avge löftena, kom

längtan efter flykt tillbaka. Den besvärande bristen på mognad

kliade hos mig. Hur skulle jag som ung kvinna kunna möta en nyskild femtioåring i själavårdande samtal? Och var flykten

egentligen inte alls ett tecken på feghet, utan kanske tvärtom på ansvar? Mellan dessa båda poler pendlade jag. Jag har inget minne av att jag bad någon om råd. Mina föräldrar var återigen på

en ny utlandsstationering, kontakten var sporadisk men lättsam.

Fanns där starka känslor mellan oss var de i alla fall inget man nämnde.

Så medan mina studiekamrater förberedde sig för diakon­

vigning, satt jag i stället i min tredjehandslägenhet och bläddrade

19

Voors_Islossning.indd 19

07-05-16 10.32.53

i platsannonserna för utlandet. »Au pair sökes till tvåbarnsfamilj i Bretagne. Trevligt hus, bra lön, inga långa dagar.« Där fanns solen, det viss­te jag. Där fanns även ett hem, om än inte mitt eget.

Jag kunde placera mitt eget vuxenliv i en vänthall under tiden. De

and­ra fick stå för hemmet, jag kunde fylla på med viss trivsel och därefter få lämnas i fred med drömmarna. Jag reste.

Så är jag då här. Solen skiner verkligen över ett vackert landskap

där husen ligger utspridda på rofyllt avstånd från varand­ra. Vita stenhus med gråa stentak. Blåa fönsterluckor med vita spetsgar-

diner i fönstren. Stora lila och rosa hortensior lutar sig mot hus­ fasaderna. Mörka klippor ovanför sandgula stränder som glittrar i solen när tidvattnet drar sig tillbaka.

Inne i staden, där jag bor, är husen lite högre. Stora stenar in-

kilade i fasaden, vitkalkat runtom dem. Glassbarer, crêperier,

brasserier. En lång strandpromenad där folk åker rullskridskor,

flanerar och cyklar. Fransyskorna vänder sina kinder mot männen de möter, med elegans och nonchalans. Jag övar framför spegeln,

misslyckas ändå. Alla dessa franska ord på skyltarna, på gatorna,

i affärerna. Jag slår och slår i mitt ficklexikon. Fruits et légumes.

Patisserie. Salon de thé. Glaces. Articles de plage. Souvenirs. Cadeaux.

Jag går ständigt runt och mumlar, i mitt försök att erövra ett nytt språk.

Kvin­nan och mannen i familjen är välbärgade, behagliga och

lämnar mig i fred, såsom mina föräldrar brukade göra. Men jag

är inte längre någons barn; jag påminner mig om det. Jag hämtar och lämnar deras barn, fem och sju år, och lagar mat ­ibland. Jag har roligt med barnen och de verkar tycka om mig. Det förvånar 20

Voors_Islossning.indd 20

07-05-16 10.32.53

mig. Deras lekar pågår i en märklig blandning av då- och nutid.

Leken kan börja i konditionalis, gå över i imperfekt och lösas upp

i ett presens. »Om du skulle vara en hund och jag katt?« »Nej, vi

leker att vi hade en hund och jag var storasyster? Nu är jag hon.« Jag böjer mig fram mot dem, lyssnar, härmar och repeterar.

När jag lägger mig i min vitmålade säng om kvällarna och ser

ut över havet som vänder in igen, är det med en känsla av mättnad: Kan livet vara så här enkelt och avskalat? Få ägodelar och

jag känner mig ren och tömd, kontakten inåt intakt. Många saker

gör mig orolig, jag måste genast sätta igång och sortera. Mitt rum här: en bibel på nattduksbordet, få klädesplagg i garderoben, ett

tomt skrivbord. Barnen som talar i sömnen i rummet bredvid, den

vaga doften av fukt som först besvärade mig men nu tycks mig naturlig, kroppens trötthet efter en dag med lek och matlagning. Är detta hemma – om än tillfälligt?

Bara en invändning: den som en gång har börjat fly… Jag vet.

Och en sak till: min kropp, den tillhör mig inte längre. Det är

något i sättet jag trycker mig mot lakanen om nätterna som jag inte känner igen. Där finns ett luftrum kring min kropp som jag förut inte varit medveten om. Min hud tycks lätt elektrifierad, jag

rycker till var gång jag kommer åt någon av misstag. Brösten ömmar och känns mot blustyget, jag fingrar på saker, läpparna fuktas om och om igen.

Jag har haft pojkvänner, fullständigt asketisk är jag inte, men

sex är inget jag förut ägnat längre dagdrömmar åt. Obegripligt

varför. Nu kan jag inte tänka på annat än hud mot hud, den djupa sucken när någon äntligen är inuti mig och vänder. Det räcker så.

21

Voors_Islossning.indd 21

07-05-16 10.32.54

Jag leker med barnen. Jag lär mig franska. Jag går och handlar.

Pommes, bananes, tomates. Lätta fingertoppar mot låret. Glaces, fromages, omelettes. Mun mot mun. Jag är här, inte tu tal om saken!

För visst har jag barnen under uppsikt, det är bara det att jag ser annat också. Att jag är beredd.

Han heter Paul och är lillebror till mannen i familjen. Det är

en sorglig historia, berättar mannen, hur Paul blev övergiven av

sin hustru för ett år sedan när deras dotter Rosalie var tre. Vilken

sorts mor överger sitt barn? Den här sorten uppenbarligen, tänker jag, men vad vet jag om moderskapet.

Rosalie, fyra år nu. Något förskrämt i blicken. Vill inte leka med

sina kusiner utan står som fastlåst mellan sin pappas byxben, allt

som syns är klänningsförklädets ficka. Mamma i Paris, pappa Paul återflyttad hit. Han har köpt en restaurant i byn, en ansträngd uppsluppenhet över att »börja om« som alls inte delas av dottern.

Jag sticker fram en klubba mellan Pauls byxben. Rosalie vågar

sig fram med en hand och tar den, ett nervöst skratt över modet.

– Tack. Ditt namn? Iris?

Det låter förskräckligt när Paul säger det. Barnen skrattar så

att de faller som käglor över köksgolvet. Han prövar igen, det går inte. Sedan härmar han barnen.

– Iris.

– Bravo! ropar de.

Vi ser på varand­ra och jag vill hemskt gärna titta bort. Fönst-

ret inne i vardagsrummet slås upp av vinden och jag springer in

för att stänga det. Regnet öser ner, hortensian slängs av och an i otakt. Jag sticker ut ansiktet och vänder det upp mot de små spikarna från himlen, tar emot dem med öppen mun.

22

Voors_Islossning.indd 22

07-05-16 10.32.54

Jag tar hand om disken. Paul och Rosalie ska bo här ett tag,

berättar kvin­nan i familjen, tills de kommer i ordning. Så bra, nickar jag och torkar det rena bordet några gånger för mycket.

Alla barn i säng. Vi släcker i huset och säger god natt. Regnet

smattrar mot taket, genom spetsgardinerna ser jag molnen som far fram i hög hastighet över himlen. Min kropp vrider sig.

Till slut smyger jag upp. Korridoren är mörk och jag trevar mig

fram med handen utmed de blommiga tapeterna. Precis när jag

ska rycka upp toalettdörren öppnas den inifrån. Jag ramlar rakt in

i badrummet och slår huvudet mot tvättstället: en blåsvart smärta. Någon håller om mig, trycker något blött mot pannan. Nej, det är redan blött i pannan. Järnsmak i munnen.

– Du ska inte ramla omkring så här, Iris, säger Paul.

– Säg efter mig, säger jag otydligt, läpparna hinner inte med i

smärtan. Iris.

Han försöker.

– Nej! Lyssna nu?

Men han lyssnar inte.

– Vi väcker barnen, säger han.

Han hjälper mig upp och vi går ut genom regnet till gäststugan

där Rosalie sover. Jag får ligga bredvid henne medan Paul får ihop det blivande ärret med kirurgtejp.

– Har sjuksyster lite whisky till en sårad?

Han häller upp ett glas till oss var och tvättar mitt ansikte rent.

Månen lyser in genom fönstret.

– Säg efter mig…

– Iris, säger han lydigt.

– Nej. »Får jag kyssa dig?« 23

Voors_Islossning.indd 23

07-05-16 10.32.54

Han skakar på huvudet. Små vita kristaller i hans ögon i det

nedsläckta rummet. Hans skratt är dämpat och hest, han skakar till där i mörkret. Sjuksystern lägger sig ner bredvid sin patient.

– Jag hade tackat ja, Paul.

– Och jag hade frågat själv. Så småningom.

Vi söker efter varand­ras händer, fingertopp mot fingertopp.

Rosalie rör sig lätt i sömnen och säger något ohörbart. Han smeker henne försiktigt över pannan. Åsynen av ett sovande barn, vad det gör med en. Ögonfransarna som vilar mot den tunna blåa huden under ögonen, överläppen som på mindre barn tycks skjuta

ut något över den undre, tunna fjun på kinderna, nästan som dun, och så armar och ben åt sidorna som på en spindel.

– Då vet du, viskar Paul och lägger täcket tätare om sin dotter.

Jag ser på Rosalie igen.

– Ja.

24

Voors_Islossning.indd 24

07-05-16 10.32.54