9789100118334

1

När jag Anna Brant var femton år gammal bodde jag i Lund och hade funnit en lösning på ondskans problem.

Redan tidigt hade jag känt oro för att bli tjuv eller mördare. Känslan var vag men fanns där, den fanns mitt ibland alla andra oklara förnimmelser. Jag bodde då så nära domkyrkan att jag kunde höra klockringningen vid niotiden varje kväll och jag levde nästan från början i föreställningen att en människa som ville måla en tavla som var riktigt bra inte samtidigt kunde hinna planera för onda gärningar och långt mindre få tid i sitt liv att utföra dem. Vilka onda gärningar? Jag ska senare förklara.

Alltså, vill man göra det onda? Nej. Vill man utföra hemska, onda gärningar? Nej. Man måste försöka undvika alla sådana. En person som gick omkring och grubblade på sitt måleri hela dagarna skulle ha alldeles för lite tid för att också hinna utöva det onda – så ansåg jag. Vad jag menade med »det onda« var oklart men så var det för mej med allt annat också. I alla fall, en gång för inte så länge sedan stannade jag på gatan utanför en liten butik någonstans i Stockholm, jag hade gått vilse och tappat bort mej. Där stod jag framför ett skyltfönster som var alldeles nypolerat och sa till min spegelbild: »Att jag blev konstnär för att undvika det onda är alldeles sant.«

9

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 9

2009-06-02 15:18:35

Vid den tidpunkten då jag stod framför skyltfönstret var nog detta fortfarande det enda jag säkert visste om mej själv. Allt annat, till exempel var de stora känslorna inne i mej kom ifrån och vad de handlade om och hurdan jag var för övrigt, det hade jag aldrig fått någon klar uppfattning om men jag hade sent omsider börjat leka med tanken att be några jag kände att komma och lyssna på mej, då skulle jag utreda allt. Jag Anna Brant insåg att jag hade haft upplevelser som gjorde att jag behövde berätta om mitt liv, jag lekte med tanken att några jag kände skulle komma, det kanske skulle vara mina kusiner som är duktiga men ytterst fattiga konstnärer … alla är vi konstnärer som måste leta efter annan försörjning. Ville jag att de skulle hjälpa mej att också se in i framtiden, för jag hade ju hört att de kanske kunde det? Jag tänker alltid rationellt och mitt svar är nej.

Dessutom ville jag helt enkelt inte veta på vilket sätt jag skulle dö. Jag föreställde mej bara att kusinerna skulle råka komma förbi och att vi skulle sätta oss ner i den vindstilla trädgården en stund och samtala och sedan, om jag märkte att de gärna lyssnade på mej, skulle jag ta fram ett allvar som var djupare än någon sorg jag någonsin vågat visa, jag drömde om att jag skulle klara det genom att någonstans hitta en punkt där jag kunde börja. Först skulle de kanske tro att allt jag hade att säja skulle handla om olika händelser i min barndom men så var det inte alls, jag skulle bara leta upp något tidigt minne för att ha någonstans att börja, jag skulle välja en punkt var som helst, till exempel om min farmors kläder som jag tänkte på häromdagen, jag skulle sätta fingret just där och säja, ganska högtidligt, ganska lågt Ack lyssna – om min farmors kläder vill jag tala och om hennes ångest vill jag också tala … och om jag sedan såg att de lyssnade med uppmärksamhet skulle jag börja om igen med ännu lägre röst: 10

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 10

2009-06-02 15:18:35

Jag var en gång ett litet stulet barn i min farmors knä.

Inget vet jag men allt tänker jag på, jag tänker på min farmors kläder, att hon bar ett förkläde över klänningen och någon gång när hon knöt förklädet om livet såg hon kanske framför sej min barnlösa mamma – ja, kanske bar min farmor sitt förkläde för att vid behov kunna kasta det över mej och gömma mej. Ty ingen visste riktigt vad som skulle kunna hända … risken var att min barnlösa mamma så långt långt borta däruppe i Stockholm hade lyckats få ihop pengar till järnvägsbiljetten och skulle komma till oss och knacka så försiktigt på ytterdörren. Hon var min mamma men barnlös för farmor hade inte återlämnat hennes enda barn.

Vilka var det som jag ville samla för att be dem lyssna på mej? Det är nu några år sedan jag först började fundera på detta, det var före invigningen av det nya seklet och mina kusiner som jag kände ganska väl var åldrade och gamla barn till nu för länge sedan avlidna personer, deras fäder hade tillhört samma syskonkrets som min mor.

De som jag tänkte mej skulle komma och lyssna – om dem visste jag ju att de alla var fattiga och att de bodde i usla bostäder men jag Anna Brant utrustade dem i min tanke med tröjor stickade med guldtråd. De skulle ha sina stora trasiga stråhattar på sej för vi skulle sitta ute i solen och det skulle vara lagom varmt och vindstilla. Jag föreställde mej att de skulle titta så betänksamt på mej.

Jag vet att jag numera liknar min mors äldre systrar, de nu sedan länge döda Gerdevina, Eleonora och Isabelle.

Jag liknar också den yngsta, Pauline. Dessa systrar var mycket olika inbördes, ändå lyckas det mej egendomligt nog att samtidigt likna alla … men min röst låter annorlunda. Jag föreställde mej att jag skulle säja att jag hade något som jag behövde berätta och att mina kusiner skulle 11

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 11

2009-06-02 15:18:35

förstå att det var viktigt. Skulle de vara nyfikna? Ja, fast de skulle nog undra över hur jag själv upplevde det hela … jag anade att jag ibland talade på ett så koncentrerat sätt att de hellre skulle önska att jag varit berusad och upprymd.

När jag berättat allt ville jag veta hur de uppfattade mej men jag skulle vara beredd på att blygheten kunde göra deras röster sträva, nästan arga.

Flera kamrater från min ungdom ville jag också ha där, jag hade förstått att många undrade hur det kom sej att jag inte utvecklats som de väntat sej. De hade alltid velat ha mej sådan som jag var då vi var unga, »så spännande«, och jag hade förstått att nu var de besvikna. De hade velat leva lugnt och samtidigt följa mej, sin obehärskade vän, på ett lagom men roat avstånd.

En dag satt de där, mina kusiner. Det kom andra dagar, andra åhörare men kusinerna var ständigt där, så mycket de kunde, de kom och de gick och de kom igen och jag berättade med låg röst. Säkert kunde jag ha börjat med nästan vad som helst, olika episoder tog olika vägar men till slut skulle jag nog komma fram till det viktiga. Jag var upprörd, intensiv, olycklig och lycklig på samma gång, ville börja med min farmor för någonstans måste man ändå börja. Jag berättade att förödmjukad, det blev min farmor en gång i min närvaro, jag var liten men det sved i alla fall.

Genast åhörarna hade slagit sej ner i trädgården märkte jag emellertid att jag gett mej på något svårt. Jag hade tänkt börja med en redogörelse för när begreppet ångest genom min farmor först steg in i mitt liv. Mina kusiner, de satt framför mej, skulle de bry sej om min farmor? De hade sin egen som var deras gemensamma, henne hade de tillsammans, henne delade de på. Hon hade varit ganska obekant för dem och henne hade de inte alls brytt sej om.

Så varför min, tänkte jag … men det var ju i alla fall en 12

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 12

2009-06-02 15:18:35

människa, hon fanns inte längre men hade funnits, det var ett öde, ett enskilt öde.

Det är en särskild dag som jag minns, sa jag. Farmor och jag hade satt på oss ytterkläderna och gått ett litet stycke söderut, vi skulle till Diakonissornas väldiga tegelborg som låg i den del av min barndoms stad som kallades Nöden.

Jag berättar om detta för det var dagen då min farmor blev förväxlad, det var dagen då hon blev tagen för fattig, behandlad som fattig, och jag var med, jag stod vid hennes sida fast liten och lärde mej då åtskilligt om livet.

Medan jag talade betraktade jag dem som lyssnade, försökte följa det jag berättade om i deras ansikten. Jag och mina kusiner var konstnärer men vi måste ju försörja oss, vi hade andra jobb. Vi hade haft förhoppningar men de hade inte infriats. Vad gällde mej så hade ytterligare något inträffat som gjorde att jag behövde redogöra för mitt liv.

Kusinerna, jag såg dem då och då komma i samlad tropp på vägen utanför trädgården, förmodligen anlade jag då en så komiskt bönfallande min att de genast öppnade grinden och trädde in. De var prydligt klädda men man visste hur de hade det. I min fantasi klädde jag dem i knälånga sammets­rockar broderade med silvertråd och med rött lysande foder. Varje gång de gick visste jag att det kunde ta lång tid innan de kom tillbaka om de nu någonsin skulle dyka upp igen. De vilade den stund de satt hos mej, sedan måste de iväg, måste kila än hit än dit för att skaffa medel för att överleva.

En dag när jag inte alls väntat att de skulle komma trädde de in genom grinden och slog sej ner i lugn och ro, tittade uppmärksamt på mej … de verkade så glada och vädret var så fint. Den dagen började jag berätta om det stora strömavbrottet. Den elektriska strömmen hade vid ett tillfälle försvunnit och något hade inträffat. Jag minns vad 13

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 13

2009-06-02 15:18:35

som hände vid ett strömavbrott, sa jag, livet blev efteråt dunkelt och svårgenomskådligt. Det hade varit en sådan lugn morgon, en morgon då man planerar vad man ska göra och inte tror att något särskilt ska hända under dagen.

På kvällen efter arbetet tog jag fram strykjärnet och satte stickkontakten i vägguttaget. Medan strykjärnet blev hett hämtade jag in en blus som hängt ute för att torka, ni hör, sa jag, allting var så enkelt, elektriciteten, vattnet och avloppet fungerade, och allt annat också. När jag var klar med blusen gick jag det ärende jag skulle göra, jag skulle leta upp en liten gata, jag tror inte ni har hört talas om den, kom så in i ett hus där jag aldrig tidigare varit, tog hissen upp, gick ut i en korridor. Det avlöpte bra men strax därefter inträdde den stora strömlösheten, jag måste känna mej för med händerna, ena strumpan var nära att fastna, det fanns en spik där. Jag sa till dem som lyssnade att ni kommer att säja att jag har drömt, men detta är verkligt – jag redogör noggrant för allt så att det inte ska uppstå något tvivel om att det jag säjer är sant. Förklaring ska jag ge er senare, så gott jag kan, sa jag och fortsatte: Det var underligt att vara någonstans utan Johannes, jag famlade i mörkret, upptäckte att jag råkade befinna mej på en plats där det var täta draperier och bakom dem ett skåp vars dörr plötsligt öppnades. Innan jag började undersöka skåpet lyssnade jag på min andhämtning, tömde sedan en sten ur skon som om det var viktigare än allt annat, kunde knyta mina skosnören trots att det var mörkt. Det var nu nästan natt, jag kände med handen att en sidenduk täckte skåpet, jag befann mej framför ett dokumentskåp som plötsligt hade öppnats när strömmen försvann – inte så märkvärdigt, man vet ju att det finns portar och dörrar som öppnas när kodorden är de rätta. Det här skåpet var låst med en ovanlig teknik, det var gammalt och försett med ett av de första elektriska låsen, det var ett kassaskåp som påminde om min farfars fast 14

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 14

2009-06-02 15:18:35

detta var modernare. Nu stod skåpet vidöppet, jag hittade stearinljus och tändstickor i en låda bredvid. Just så – vid strömavbrottet öppnades skåpet, skåpet var inte längre låst och jag fick en natt på mej att läsa.

Genom ett litet fönster kom nu också ljus, det kom från en gammaldags gatlykta med darrande sken. Nere på botten av skåpet fanns olika dokument och bland dem ett manuskript med onumrerade blad. Trots den ovana situationen var jag vid ett sådant lugnt och milt lynne. Satt där på en pall som jag dragit fram, bläddrade och läste. Och så, plötsligt, insåg jag det oerhörda: Någon som inte kände mej hade försökt beskriva min tillvaro. Ni förstår hur det var … ljuslågan darrade var gång jag under läsningen flämtade till.

Här befann jag mej, jag satt dold bakom fördragna draperier och läste tyst. Manuskriptet verkade ha blivit övergivet i all hast. Det var oavslutat. Mitt intryck var att det handlat om en slump att jag utvalts till att bli beskriven. Jag uppfångade några ord om min ständiga skräck att något skulle drabba barnen, en del andra, mindre viktiga omständigheter var också korrekt återgivna, vissa sakförhållanden stämde men det fanns felaktigheter, det stod till exempel att Johannes och jag på natten ofta hängde tvätt ute i trädgården. En sådan småsak – men detta gjorde vi bara en gång, vid ett enda bestämt tillfälle, det är jag alldeles säker på, jag minns det just emedan mörkret den natten vi stod där gjorde det omöjligt för oss att veta om de våta plaggen var vita eller grå. Jag såg på kusinerna och fortsatte: När jag bläddrade i manuskriptet som jag funnit där på vinden tyckte jag hela tiden att allt jag läste var skildrat utan insikt, sammanställt som det var av en för mej fullständigt obekant person. Jag suckade, jag måste sucka så att stearinljuset fladdrade.

Länge hade jag märkt att någon studerade mej på avstånd 15

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 15

2009-06-02 15:18:35

– det fanns någon som drog sej undan och försvann så fort jag vände mej om, så var det ofta men tidigare var ingenting bekräftat. Någon hade studerat mej – och hur ska man se på detta att någon lagt ner kraft på just den saken? Ja, man får väl inte misstycka, sett i stort måste människor ha något att fylla sina liv med. Jag var upprörd av en annan anledning. Hela livet hade jag längtat efter någon som kunde se vad som var äkta inne i mej. Under perioder hade jag gått runt och velat fråga alla men nästan aldrig vågat för när jag någon gång gjorde det märkte jag att folk blev generade, folk log men sa inget som kunde ge mej klarhet på denna viktiga punkt. Så var läget när jag på grund av strömavbrottet plötsligt råkat hitta denna beskrivning av mej själv. Blev jag glad? Nej. Jag vill påstå att jag hade anledning att bli besviken – den bild som där gavs av mej var så ofullständig, jag ville åstadkomma en egen version.

Långt innan natten var slut kom tankar som dessa men jag undrade: Hur ska jag börja, hur ska jag begynna? Redan den första meningen beredde mej svårigheter, säkert för att den första meningen är svårast att finna fram till. Intryck och minnen snurrade runt inne i mej, olika scener som jag alldeles glömt kom upp. Bland dem en scen med mej i min farmor Milenas famn, det var den gången då hennes ångest var så stor. Och så detta, att jag låg där hos henne och höll mej stilla fast jag precis som hon saknade kännedom om såna svåra ord som ångest.

Ett ögonblick tittade jag på mina åhörare i trädgården, de log lite och jag fortsatte: Jag satt alltså framför skåpet och reste mej så hastigt upp att jag blev yr och fick ta tag i en dörrpost. Nu gällde det för mej där jag stod i dunklet i ett främmande hus att bildligt talat – här skrattade jag lite – ta ett steg åt sidan, ställa mej på tå och försöka överblicka livet, förstå vad som inverkat. Gerdevina sträng, nästan hård, framträdde då genast. Ni minns vår släkting 16

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 16

2009-06-02 15:18:35

Gerdevina – alltid ville hon få oss att tro att vi var utvalda, utsedda till att vara godhetens företrädare. En klanderfri tillvaro var naturligtvis mitt mål men när jag tänker efter begär jag ändå inte att jag skulle ha kunnat leva felfritt.

Alltid utgick jag från att ingen kände mej sådan jag var och kanske var det mitt eget fel eftersom jag under senare år alltid dolt min gråt de dagar den kom. Jag hade klart för mej att ingen människa kan leva utan att en del saker blir fel … ta bara detta att ha barn och uppfostra dem, hur illa kan inte det gå? Ja, och så kan konstnärskap naturligtvis slå slint och annat också.

Så återtog jag min redogörelse för vad som hände på vinden och sa: Jag funderade på att protestera genom att skriva kommentarer i marginalen. Fick jag röra detta främmande manus? Ja, fast jag gjorde bara en enda anteckning som jag snabbt strök över med grova streck. Som jag tidigare framhöll hade jag en gång varit ett litet stulet barn i min farmors knä men om detta stod så vitt jag kunde se inget i de papper som låg i dokumentskåpet. Detta är ju också en mycket privat och känslig historia och jag föreställer mej nu att inne i henne, inne i min farmor, fanns den gången en gammal skrynklig livmoder som skrek efter de barn som lämnat den men inte var det för den skull nödvändigt att hela världen skulle få kännedom om den sortens detaljer.

Sammanfattningsvis vill jag säja att det som hände natten under strömavbrottet var att jag fick klart för mej att jag var satt under beskrivning men omständigheterna var ju dunkla. Trots det kände jag mej stolt. Stoltheten kom sej av att jag inte kunde bortse från att jag åter var på ett egendomligt sätt utvald. Somliga utväljs slumpvis till att vinna högsta vinsten, andra råkar ut för sånt här – man kan av 17

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 17

2009-06-02 15:18:35

detta förstå att vem som helst plötsligt kan bli uttagen till vilka tokigheter som helst. Men är det så att man kan bli utvald att få sitt porträtt målat och bevarat under tusen år så kan man väl också bli utvald till att bli beskriven, tänkte jag där jag stod högst uppe i det främmande huset. Ni förstår, jag insåg att jag var som vem som helst, genomskinlig för alla utom för mej själv, ganska genomsnittlig dessutom och sedan födelsen utrustad med två sidor, en vacker och en ful. Som liten handlade jag i mjölkaffären längst ner på Trädgårdsgatan i Lund, där handlade jag till min farmor och farfar när de var sjuka, som vuxen hade jag som ni vet drivit ett av huvudstadens allra sista hembagerier där jag bakat matbröd men under senare år också pajer och pastejer för det lönade sej lite bättre – i bakgrunden hade jag som alla här haft mina konstnärsplaner.

Till dem som satt så lugnt på några bänkar framför mej i trädgården sa jag vidare att det som hänt mej i det främmande huset inte alls var så underligt och att jag var säker på att det överallt i världen fanns buntar av oordnade pappersark som vem som helst kunde överraskas av, det kunde kanske hända just när man råkat öppna en hemlig dörr.

Men medan jag sa detta for mina tankar långt iväg och jag föreställde mej att när jag väl hade börjat formulera mej så skulle det även av min hands arbete uppstå tätskrivna pappersbuntar, oordnade pappersbuntar och dessa skulle kanske någon okänd sedan i sin tur hitta på något dammigt vindskontor med spjäldörrar … och så tecknade jag med pekfingret i luften en sådan rektangulär, något skev vindsdörr … allt vet jag, tänkte jag tyst, som liten var jag ändå en gång ett litet stulet barn i min farmors knä.

Därmed var jag framme vid det viktiga, det som helt och hållet skulle komma att ändra min redogörelse. Först och främst vände jag mej nu till mina kusiner. Jag sa att om man går några steg förbi det kvarter där jag vid strömavbrottet 18

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 18

2009-06-02 15:18:35

fann det öppna kassaskåpet kommer man till en butik där ordet Romankonsult står skrivet med neonbokstäver ovanför dörren. Man kan inte se det på långt håll för skylten lyser inte längre, den går sen några år tillbaka inte att tända.

Det är synd för lokalen ligger på en mörk bakgata och det är rätt långt från mitt hembageri och någon gång då jag letat har jag inte hittat gatan. Jag satte nu upp en lapp på dörren till min rörelse och skrev att det var stängt för efter några dagars otåligt grubbel på själva starten till den redogörelse jag ville åstadkomma beslöt jag mej för att vända mej till en expert, jag gick till Romankonsulten. På vägen, förstår ni, tänkte jag förväntansfullt på den första meningen i min berättelse, hur den skulle glänsa och lysa. Jag gladde mej så, för jag föreställde mej första meningen som ett lok som skulle dra alla de meningar som kom efter.

19

Silkespappersmönstret_inlaga.indd 19

2009-06-02 15:18:35