9789100119393

December förra året Det var ett propert rödbrunt stenhus på Nionde gatan inte långt från där jag bodde, och jag hade gått förbi det många gånger förut utan att lägga märke till det. En stentrappa och ett varmt, trivsamt ljus i fönstren. På trottoaren gick en dam med hund, en bostonterrier med utstående ögon, svart. Damen log mot mig.

Jag undrade om hon på något sätt visste att jag var en människa i nöd.

De problem jag haft på sista tiden fick mig att tänka på en lärare från college, en israel som alltid skrattade åt amerikanernas naivitet och gärna sa: ”Enligt Freud är vi alla poeter i våra drömmar.” För honom var psykoanalys och drömtydning ett sätt för människor att omvandla sina privata små olyckor till stora, färgstarka myter. Det var ingenting jag hade för avsikt att göra när jag kom till din mottagning. Mitt problem var kanske ovanligt, men jag såg det mer som en fix idé än en allvarlig kris.

Jag hade ingen önskan att uppförstora mig själv och bli hjälten som ställer de rätta frågorna, löser alla gåtor och dödar draken i ett epos framfört på Manhattans gator. I själva verket kan jag helt ärligt säga att jag då inte hade något minne av de händelser jag nu kommer att beskriva – inget medvetet eller levande minne i alla fall. Det var saker jag varit med om som barn och som sedan förpassats till något arkiv tillsammans med fotbollsmatcherna, julklapparna och jordnötskexen jag brukat stjäla i köket på natten. Båda mina föräldrar var döda, jag hade inga syskon och många av de gamla banden var klippta, så min enda möjlighet till 9

kontakt med det förflutna var mitt eget minne. Desto märkligare då – och ett bevis på din skicklighet – att du upptäckte detta vid vårt allra första möte.

Lampan i trapphuset var trasig och det luktade unket. Det bådar inte gott, tänkte jag. Det var uppenbarligen ett bostadshus.

På väggen satt brevlådorna i rad och under trappan stod en mountainbike. Jag hittade lägenheten med namnskylten ”Dr H. Surman”. Jag knackade på och du öppnade, skakade hand med mig, log och visade in mig till ditt mottagningsrum, till en korgstol i ett trevligt rum med mycket dagsljus (men med diskreta skärmar för nedre halvan av fönstren), hängväxter, prydnadskuddar och en doft av kanel som kan ha varit något slags aromaterapi (varför inte, tänkte jag, jag ska väl få valuta för pengarna?). Du knäppte händerna och det välkomnande leendet förvandlades till en vänlig men affärsmässig min. Jag drog med händerna över armstöden och lade märke till några upphöjningar i flätverket. ”Jag undrar hur många ångestfyllda människor som har suttit och pillat nervöst på de här”, sa jag och tvingade fram ett skratt.

Du log som en sfinx. Nu var vi på klassisk terapimark: jag hade fällt en avslöjande kommentar och du hade väjt undan genom att vägra yppa någon information om dina andra patienter och skratta åt deras lidande tillsammans med mig. Ett-noll till dig. ”Du kan väl berätta varför du har kommit hit”, sa du.

Vilka trista typer vi patienter måste vara för dig. Som hundratals före mig hade jag kommit hit i övertygelsen om att det var de futtiga sorger och besvär som fört mig hit. Och som hundratals andra skulle jag snart inse att de fakta jag lade fram bildade ett mönster. Redan vid vårt första möte anade jag en underliggande logik i mina bekymmer, men bara helt vagt. Det var som ett lätt vibrato som senare skulle tillta i styrka och omfång och emellanåt bli så kraftigt att det hotade att uppsluka mig. Men jag var 10

en gröngöling den där första dagen; ett stadsbarn som skulle paddla kanot nedför Amazonfloden och som andades in den fuktiga luften och kände de första guppen i vägen under jeepen och tänkte: ”Det här är ju inte så farligt”, innan vi ens hade tagit ner kanoterna från biltaket.

Jag berättade för dig om min son. ”Jag kan inte hålla honom”, sa jag.

Jag berättade att det först inte hade verkat så konstigt, lite vanlig ängslan bara: att halvgalen av sömnlöshet flyga upp ur sängen klockan tre på natten för att se efter om barnet andas, en rädsla att jag på något sätt skulle ha sönder honom. Men, erkände jag, dagarna gick och blev till veckor, och jag stod fortfarande inte ut med att hålla honom eller knappt ens röra vid honom.

När jag för korta stunder var ensam med honom lät jag honom ligga i spjälsängen medan jag själv satt bredvid och andades in hans ljuvliga babydoft och kände mig helt skräckslagen, som om gravitationen när som helst skulle släppa taget om mig så att jag ramlade av jordens yta och föll rakt ut i rymden. ”Det låter lite extremt”, tillstod du.

I slutet av den första månaden hoppades jag att min passivitet helt enkelt tolkades som om jag var lite osäker som nybliven pappa. Skulle någon märka om jag stannade kvar längre än vanligt på jobbet, lämnade rummet när min fru kom bärande på honom, undvek min fru när hon ammade, lät bli att byta på honom, bada honom, röra vid honom? Jag försökte förklara mitt beteende med att jag var en gammaldags man med traditionella värderingar. Men jag förändrades även på andra sätt. Jag blev sur och vresig och plötslig misstänksam mot min fru. När jag hade spelat rollen som surrogatpappa i två månader började min svärmor komma med kommentarer. Först bakom min rygg, men så småningom helt öppet. Till en början försvarade min fru mig. Men allt extra arbete tröttade ut henne – och min skenbara likgiltighet tärde på henne. Pikar och kritiska kommentarer utvecklades till gräl, och grälen till regelrätt krig.

11

Till slut förklarade hon, med tårarna strömmande nedför kinderna, att hon inte längre kunde ta mig i försvar och bedöma mig utifrån vårt fyraåriga äktenskap och den närhet och ömhet jag visat henne under graviditeten. Så kallt som jag uppträdde nu hade hon börjat tro att hon aldrig riktigt hade känt mig; hon var desillusionerad, våndades över vår sons framtid, och sin egen.

Mitt beteende var oförklarligt och oförlåtligt. Hur skulle hon kunna fortsätta vara gift med en man som inte brydde sig om sitt eget barn? Hon ville att jag skulle ge henne en förklaring, eller söka hjälp. Vilket det än blev hade jag två alternativ – att förändras eller ge mig av. Och för Guds skull, tänk på vår son, sa hon, i en så ömklig ton att jag bekände för henne att jag var som förlamad i barnets närvaro. Ibland skakade jag bara, andra gånger föll jag i trans för en halvtimme, en timme. Inte bara för att jag var ängslig på föräldrars vis, nej, det var en allt igenom drabbande känsla av vanmakt, chock och förvirring. Det var hemskt för mig också. Jag försäkrade henne att jag älskade henne och vår son över allt annat. Men känslan som kom över mig var inget jag kunde styra över. Jag hade väntat på att den skulle gå över. Men det gjorde den aldrig.

Min fru blev lättad när hon fick bekräftat att det inte var hon som var galen. Vi lovade varandra att vi skulle försöka reda ut saken. Och här satt jag nu. ”Har du haft liknande ångestattacker tidigare?” frågade du mig.

Nej, aldrig, svarade jag.

Du frågade ut mig om mitt jobb, min utbildning, min sjukdomshistoria och min fysiska hälsa. Jag besvarade alla dina frågor. ”Okej”, sa du och rynkade pannan.

Du gick igenom vad jag hade berättat. Jag intygade att du hade fattat rätt. Sedan blev det tyst en stund, ett tomrum som jag nervöst skyndade mig att fylla. ”Det här är faktiskt inte första gången jag är hos en terapeut, 12

när jag tänker efter”, sa jag och såg mig omkring.

Om du hade varit en hund hade jag fått se dig lyfta ena örat. ”Jaså?” ”Nej”, svarade jag. ”Jag gick hos en när jag var liten.” ”Hur gammal var du då?” ”Jag var elva.” ”Var det en bra upplevelse?” ”Ja, jag antar det. Det kändes bättre efteråt.” ”Bra. Jag tycker om att höra om folk som har positiva erfarenheter av psykoterapi. Det gör det lättare nästa gång. Inte för att själva arbetet blir lättare.” ”Naturligtvis inte.” ”Får jag fråga varför du gick i terapi den gången?” ”Jag var … deprimerad.”

Du lade huvudet på sned. Du har bra intuition. ”Det låter som om du är osäker.” ”Jag antar”, sa jag dröjande, ”att jag använde ordet ’deprimerad’ eftersom det inbegriper så många olika saker.” Sedan skrattade jag. ”Om jag säger så här. Du skulle inte tro mig om jag berättade som det var.” ”Du har inga höga tankar om mig.” ”Det har inte med dig att göra.”

Du väntade. ”Öh”, sa jag. ”Det handlade om … mystiska saker.” ”Hur då mystiska? Nu blir jag nyfiken.” ”Det är svårt att förklara.” ”Okej.”

Bom. Där satt den. Jag var inte säker på om din replik var en signal om att jag skulle gå vidare till någonting annat, eller om du väntade på att jag skulle vidareutveckla. Dina terapeutmanér gjorde mig nervös. ”Okej”, började jag. ”Det är så få människor som är religiösa nu för tiden. Särskilt i stan. Folk vill helst inte prata om religion eller övernaturliga saker, eller ens gå med på att sådana saker 13

skulle kunna existera – utom på TV. Man får bara iskallt förakt till svar, man blir stämplad som en lantis från bibelbältet – jag är från Virginia. Och du, ärligt talat … ja, du är en utbildad expert på det mänskliga psyket. Jag vill inte att det jag tror på ska betraktas som undersökningsmaterial eller metaforer, jag vill inte att du ska sticka hål på det som en ballong med din professionella skepticism. Du har säkert jobbat på mentalsjukhus åtminstone någon gång under din karriär, och behandlat galningar som svamlat om Gud och änglar och demoner, och jag vill inte ha något recept på Haldol”, gick jag på. ”Ta inte illa upp.” ”Så alla psykiatrer är judiska intellektuella ateister från Upper West Side som pekar finger åt kristenheten?” ”Det var inte så jag menade.” ”Det är helt okej”, svarade du. ”Du behöver inte prata om något som du inte vill prata om.” Sedan log du och fortsatte: ”Men det kan jag tala om för dig med en gång, bara genom att titta på dig, att någon Haldol kommer inte att behövas.”

Jag höjde på ögonbrynen. ”Ska vi slå vad?”

För ett kort ögonblick blev det spänt mellan oss. ”Kan vi inte hålla oss till nutiden?” föreslog jag. ”Absolut”, sa du och lät lättad.

Vi återföll i god ton och avrundade samtalet. De femtio minuterna hade gått fort. Men jag kände mig distraherad, som om en extra kanal hade öppnats, och en ström av minnen började dra i mig. Trots vår lilla kontrovers, eller kanske på grund av den, sträckte jag fram handen och sa att jag gärna fortsatte att träffas.

Jag gillade dig. Du var smart. När jag var på väg ut hejdade du mig. ”Du sa att du tycker om att skriva dagbok”, sa du. Det var bara något jag hade nämnt i förbigående. ”Ja.” ”Du kanske kan skriva något åt mig. Åt oss, till våra samtal.” ”Okej.”

14

”Eftersom jag håller med dig om att vi gör bäst i att koncentrera oss på nutiden, kanske det förflutna är något du kan börja med på egen hand. Skriv ner det du kommer att tänka på. Här, jag ska till och med ge dig en anteckningsbok, så att du kan börja med en gång …” Du drog ner ett par spiralbundna block från en hylla. ”Det är samma sort som jag använder. Skriv om den förra gången du var hos en terapeut – då när du var elva år. Du behöver inte visa det för mig om du inte vill. Okej?”

Jag tog emot böckerna. ”Visst.” Rösten var hes. ”Vill du ha en penna också?” ”Jag tror jag klarar mig.” ”Bra.” Du höll upp dörren och log än en gång. ”Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med dig.”

Utanför, på trappan, var ljuset förändrat. Dagsljuset försvinner så tidigt på vintern. Gatan låg försänkt i en dyster blå skymning. När jag gick in till terapeuten borde jag ha förstått att jag skulle komma ut på samma gata igen som om den vore en annan planet. Jag hejdade mig för ett ögonblick. En kvinna i svart kappa och tjusiga skor kom klapprande emot mig. Hon bar på en stor, bylsig kasse, och när hon gick förbi stötte hon emot mig så att jag måste gripa tag i det smidda järnräcket för att inte tappa balansen. Jag öppnade munnen för att säga någonting, men i samma ögonblick insåg jag att jag inte kunde se hennes ansikte, bara en suddig fläck där ansiktet borde ha varit, och jag stod gapande kvar med mitt oförskämda Se dig för kvar inne i munnen. Gatan blev tyst, som den ibland kan bli i New York.

Jag sjönk ner på trappan med dina anteckningsböcker i handen och började minnas vidriga ting.

15

anteckningsbok 1

Intellektuell De var tre stycken. Har namnen någon betydelse? Toby, Byrd och Dean. De stod uppradade framför mig i backen. Jag hade ryggen mot den branta sluttningen och en NFL-lunchbox i ena handen, och i den andra – ett valthorn. ”Din pappa dog av en könssjukdom, det vet alla”, retades Dean. ”Han knullade säkert en hora där borta.” ”Nej, ett får”, tillade Byrd. ”Eller en get.” ”Såklart – han fick getkuk”, flinade Dean. ”Det är när kuken blir blå. Och det kommer var ur den.” ”Sedan ramlar den av”, skrattade Byrd. ”Din pappa dog utan kuk, eller hur?” fortsatte Dean. ”Det var så ni visste.”

I den här åldern var jag ett olyckligt typexempel: knubbig av överdrivet kakätande och obefintliga motionsvanor, allti­genom slarvig och ovårdad och innehavare av ett par stålbågade mormorsglasögon med dålig passform som fick mitt blonda hår att stå ut i tofsar vid öronen. Men valthornet sa allt. Det var tungt och klumpigt och låg i en svart väska som liknade en jättesnigel. Tre gånger i veckan släpade jag det med mig till skolan för att repetera med orkestern. De andra tre pojkarna var också med i orkestern, men de hade tuffare instrument. Byrd spelade trumpet, Toby virveltrumma och Dean trombon. Att spela i orkestern var ett sätt att visa att man inte tillhörde lantisarna – de fattiga, infödda stackarna som talade en nasal dialekt och som också gick på Julius Patchett Middle School, men som sällan 16

intresserade sig för sådana saker som orkestrar. De här killarna borde ha varit mina bundsförvanter. Deras fäder hade känt min far. Men deras fäder tillhörde en lokal välbärgad medelklass av fastighetsmäklare, byggherrar och arkitekter – män som var i färd med att förvandla Preston till ett snofsigt centrum för hästnäringen. Inga excentriska professorer med knäppa idéer om vackra melodiska instrument. Jag var elva år gammal, och min far hade varit död i tre månader.

Fram till den här eftermiddagen skulle jag ha kallat Toby Van der Valk min bäste vän, även om det hade varit en överdrift. Toby var lika knubbig som jag. Med sitt vitblonda hår, sina äppelkinder, en mage som göddes av en överbeskyddande mor (han var enda barnet) och en tendens att snubbla var Toby inom räckhåll för mig, och jag gillade honom. Förra sommaren hade Toby och jag varit oskiljaktiga på ett dagläger i pyssel och knåp på Early College. Men när skolan startade igen – och jag på grund av goda provresultat och en kampanj för särskilt begåvade elever fick hoppa direkt från femman till sjuan och börja i hans klass – fick denna vänskap mellan två tjockisar underordnas Tobys tidigare förpliktelser. Han måste rätta sig efter den glamoröse, golfspelande Byrd och den grymme Dean och hade dessutom sitt eget rykte som gängets clown och underhållare att tänka på.

Jag, den nye killen med död pappa och dålig andedräkt, hade inte mycket att tillföra hans status. Han tolererade mig nådigt, men jag lyckades inte vinna hans lojalitet och drabbades därför ideligen av – fram tills nu – mindre svek. ”Titta på honom, nu lipar han snart.” ”Min pappa dog inte av någon könssjukdom”, sa jag med gråten i halsen. ”Varför säger alla det då?” undrade Byrd med ett elakt flin.

Byrd var lång och kraftig, deltog i golfklubbens tävlingar tillsammans med sin far och var i mitt tycke ganska dum. Till och med som mobbare var han obegåvad. Han log som om alltihop var ett skämt som vi skulle ha glömt om en timme.

17

”Vad dog han av då?” frågade Dean. ”Han kom hem och fick syn på dig.” ”Bluäääh”, sa Byrd och låtsaskräktes.

Dean skrattade. ”Åh, herregud vad min son är ful, bluäääh.” ”Ni är fullt ut lika fula som jag”, sa jag. ”Fullt ut.” ”Värst vad man kan vara intellektuell”, sa Dean med iskallt förakt. ”In-tel-lek-tuell”, sjöng Byrd.

Det var deras sång om mig. En gång på gympan hade jag joggat tillsammans med Dean och Byrd. När man joggar sakta, som vi gör nu, omsätter kroppen fett. När man springer fortare omsätter man muskler och kroppen bygger upp styrkan.

De hade utväxlat hånfulla blickar. Jag hade hört min mor säga det där. Hon hade antagligen läst det i någon tidning. Jag hade ingen tanke på att det jag gjorde och sa på något sätt skulle vara egendomligt – det var så man pratade hemma hos mig.

Jag visste inte hur de andra killarna pratade med sina föräldrar, men när min far levde kunde mina föräldrar ha hetsiga gräl om motreformationen vid matbordet. Ibland grälade de på tyska.

Min far lärde mig ordens latinska, grekiska och fornengelska ursprung vid huvudrätten och förhörde mig på helgonkalendern över desserten.

Mina föräldrar hade träffats på forskarutbildningen på Columbia University. Trots att det inte var ovanligt att stöta på folk som hade doktorerat i collegestaden Preston, där Early College och Fort Virginia utgjorde stadens ekonomiska och kulturella centrum, anade jag att mina föräldrar tog bildning och vetenskap på större allvar än de flesta. Hemma hos mina kompisar – till och med hos dem vars föräldrar också var professorer – stod alltid TV:n på, eller så spelade pappan fotboll i trädgården, eller så campade de eller spelade tennis eller arbetade i trädgården.

Inte mina föräldrar. Min mor hade sitt kontor och min far sitt 18

arbetsrum, och huset var för det mesta andlöst tyst. Min far proklamerade slutet på varje arbetsdag genom att plötsligt sätta på Mahler på högsta volym, och därefter följde skramlet av kastruller i köket när min mor tog itu med middagen. Inte ett ord växlades mellan dem. Det var min plikt att komma hem från skolan varje dag och sitta i mitt rum och läsa. Jag ritade också, med blyertspenna på min fars maskinskrivningspapper. Jag ritade utstuderade Rube Goldberg-manicker eller så kopierade jag scener ur Asterix eller de manieristiska reproduktioner min far hade hängt upp på väggarna – Holofernes halshuggning eller en detalj av Michelangelos Yttersta domen. Jag minns hur jag återskapade vecken i aposteln Bartolomeos flådda skinn och min mor imponerades av hur jag hade använt skuggor för att accentuera skrynklorna.

Så vi var kanske excentriska. Min mor var upptagen av sitt skrivande och brydde sig inte så mycket om hushållet. Vårt kök var fullt av smulor. Det låg dammråttor vid varje golvlist, smutsiga handdukar hängde över kanten på den flätade tvättkorgen som hade dumpats i hallen på övervåningen och ett svart smutslager täckte fönstren i entrén. En oartig kompis sa en gång rakt ut: ”Ditt hus luktar illa.” Det var ett labyrintliknande hus byggt på 1870-talet med rum åt alla håll och kanter – alkover, vindskammare och verandor – med flera lager vit färg på väggar och dörrar, pelare i huvudentrén och dussintals orientaliska mattor, färgskimrande kreationer i orange, blått, rött och vitt som låg och samlade mögel och damm. Väggarna pryddes till hälften av min fars reproduktioner och till hälften av fotografier som min mor hade satt upp – svartvita detaljer av Bauhausbyggnader och Diane Arbus-liknande bilder av påtända, stelt stirrande människor i sjaskiga städer. Det var ett hus som var varken eller, som befann sig mitt emellan övre medelklasslyx och snusk och förfall. Medan min far levde hade han haft tankarna på annat håll och glömt att lära mig vikten av att duscha regelbundet och borsta tänderna på morgnarna, saker som framstod som mer 19

betydelsefulla nu när jag hade fördrivits från lustgården och i förtid förpassats till sjunde klass, knuffats in i ringen med Dean Pranz och hans gelikar.

Dean Pranz var son till en av stadens fastighetsmäklare. Han var stor och stark, en duktig basketspelare – juniorlagets bäste målskytt och som sådan ofta omtalad i lokalpressen – med vildvuxet svart hår, utstående, nästan grodliknande ögon och ständigt lika tjurig uppsyn. Men han var inte dum. Han kunde vara rolig och småslug och påhittig, han hade ett dussin ”magiska” trick på repertoaren – ”död mans hand”, ”den brutna armen” och ”zombieögonen”, bland annat – och han var en skicklig imitatör. Men för det mesta gick han omkring med en sådan butter och uttråkad min att man hade kunnat tro att han ständigt gick på hostmedicin. När jag först träffade Dean i skolan och blev vän med honom hittade han på fåniga smeknamn åt mig, fjantade sig och höll på, och just när jag var på väg att börja skratta, när jag släppte loss och tillät mig att flamsa och skoja som kompisar gör, kunde jag vända mig om och få se Dean stå där med mörk och dyster uppsyn och nicka sakta och fördömande åt mig, som om jag just hade bekräftat hans värsta misstankar. Vad de misstankarna bestod i vet jag inte. Jag kunde inte spela basket.

Jag pratade som mina föräldrar. Jag luktade illa och hade dålig andedräkt. Jag hade blivit kompis med Toby Van der Valk som tillhörde hans gäng, men för Dean var jag ett irritationsmoment, och nu ville han bli av med mig. Så mycket kunde jag utläsa av hans blick.

Och nu var han bara några centimeter från mitt ansikte.

De andra pojkarna hade backat undan för att släppa fram Dean. Hans vanliga surmulna uppsyn hade ersatts av någonting helt annat: han lyste, han var levande och njöt av föreställningen och sin plats i centrum. ”Jag hatar dig”, viskade han.

Vi stod så nära varandra att jag kunde känna lukten av honom.

Den kvalmiga doften av otvättad pojkhud, lukten av manches20

ter och armhålor och smuts. När jag stirrade in i Deans ögon vaknade plötsligt ett hett och oförsonligt hat inom mig. Med vad som kändes som ett stridsrop, men antagligen lät mer som ett gällt pip, svingade jag högerarmen med det stora klumpiga valthornet bakåt och måttade ett slag mot Dean. Dean tog ett skutt bakåt. Valthornet drog mig med sig; jag kunde inte få stopp på det. Med en tung duns landade jag på trottoaren – och det gjorde nästan lika ont som de förtjusta skrattsalvorna som följde.

Till Tobys försvar ska sägas att han frågade mig om jag var okej, innan han följde efter Dean och Byrd nedför backen. ”Du måste erkänna att det var rätt kul”, sa han när han böjde sig ner över mig. ”Låt honom vara”, var det sista jag hörde av Dean. ”Han vill bara ha uppmärksamhet.”

Föreställningen var över; hans röst var lika uttråkad som vanligt igen. * * * Jag öppnade ytterdörren och hörde radion svagt nedifrån källaren. Jag behövde inte titta på min mors portfölj och jackan som låg slängd över en stol för att inse att hon inte hade några lektioner idag utan satt i källaren och skrev. Plötsligt omfattades även mamma av min vrede. De hatar mig, tänkte jag, och hon märker det inte ens. Jag rusade in på mitt rum och smällde igen dörren. Jag lutade ryggen mot den. Hörde hon det? undrade jag för mig själv. Hörde min mor dörren smälla igen, förstod hon att jag är arg och tänker hon komma upp och se efter vad det är? Jag stod kvar och lyssnade, men det var tyst. Jag sjönk ihop.

Naturligtvis hörde hon mig inte. Jag gick fram till byrån. Längst in under strumporna låg pennkniven som min far hade gett mig. En sådan här borde alla pojkar ha. Jag fällde upp det långa knivbladet. Jag stötte kniven i träet i bokhyllan. Några böcker 21

ramlade ner på golvet. Det där hörde hon inte heller, tänkte jag.

Jag började hugga i böckerna. De första två skar jag bara sönder pärmarna på. Men sedan föll min blick på en tjock, inbunden biblioteksbok. Det var inte lätt att få kniven igenom pärmen.

Jag fick lyfta kniven över huvudet för att få tillräcklig kraft.

Kniven sjönk in i boksidorna, fem, sex centimeter. Jag tryckte ner den ända till det röda plasthandtaget. Detta upprepade jag många gånger.

Jag hörde någon knacka på ytterdörren och tittade upp. Jag undrade hur länge jag hade hållit på. Boken var helt söndertrasad.

Nu knackade det igen, högre den här gången. Eftersom min mor inte hörde något skulle jag bli tvungen att gå och öppna.

Jag stoppade in boken under madrassen, men bladet på min schweiziska armékniv hade blivit böjt strax ovanför handtaget och gick inte att fälla in. Jag lade tillbaka kniven i byrålådan.

Sedan sprang jag nedför trappan.

Någon stod redan i hallen. ”Dörren var öppen”, sa han. ”Så jag gick in.”

Det var Tom Harris.

Alla kallade honom Tom Harris, som om de båda namnen satt ihop. Jag hörde aldrig någon kalla honom enbart Tom när de pratade om honom i tredje person, inte ens mina föräldrar. När min far levde åt Tom Harris middag hos oss varje vecka. Han hade varit min fars bäste vän. De hade delat rum på Calhoun College, en liten men ryktbar högskola för män på toppen av Wilder’s Mountain i South Carolina. Min far var en relativt kultiverad person från Greenville (en av stadens två esteter, hade han sagt till mig, i spetsig ton), men Tom Harris kom från en bergsstad i närheten av Calhoun, en stad som hette Hogback – en sådan som inte ens finns på kartan, hade min far sagt, där folk fortfarande äter jord – och innan han började på Calhoun hade han aldrig lämnat Wilder’s Mountain. Tjänstemannen på intagningskontoret hade personligen 22

tagit sig till Tom Harris hem för att ta reda på om de betyg och uppsatser han hade i sin hand verkligen kunde komma från en skolpojke i Hogback, och när han kom fram hittade han en trång och smutsig stuga som faktiskt innehöll nästan varenda bok från stadens bibliotek. (Tom Harris hade insett att han var den ende som lånade dem, berättade min far, så han bestämde sig för att behålla dem.) Tom Harris anlände till Calhoun med en enda resväska, klädd i ett par byxor som var för små för hans en och nittio långa kroppshydda, och en väl tilltagen flanellskjorta, som stank, enligt min far. Trots att han numera var professor, hade doktorerat vid Harvard och publicerat mängder av monografier, syntes berget fortfarande i honom. Ansiktet var skrovligt, kinderna insjunkna och håret fett och trassligt som om det hade klippts och kammats av tre arga frisörer på samma gång. Han gick i slafsiga kläder som aldrig passade ihop: ett par senapsfärgade slacks som hängde löst mellan benen och en smutsbrun tröja. Jag tänkte på Tom Harris som ett ironiskt gammalt träd. Han stod alltid med tyngden på ena benet och lutade sig så långt åt sidan att man förväntade sig att det skulle börja knarra i honom. Han skrattade sällan, men mungiporna drogs ofta ner i ett undertryckt leende. Min mor brukade säga att han behövde en fru som kunde snygga till honom, och på det svarade alltid min far att Tom Harris måste snygga till sig själv först, för det fanns ingen kvinna som stod ut med den lukten.

Men nu var det några månader sedan Tom Harris senast hade hälsat på oss och suttit vid vårt middagsbord och grälat på sitt godmodiga vis och lovordat maten och låtsats stjäla min efterrätt. Min mor sa att han saknade min far. Men jag kände ett egendomligt agg mot honom i det ögonblicket, när jag såg honom stå där i hallen. Det var första gången han kom till oss sedan begravningen.

Jag stod bara och stirrade. ”Jag hörde musik från källaren, så jag gick in”, förklarade han 23

när han såg mitt ansiktsuttryck. Sedan försökte han sig på ett skämt: ”Men nu när du är här kanske jag ska gå ut och knacka igen?” Han tog ett teatraliskt steg mot dörren. ”Det behövs inte.”

Han gav mig en retsam liten nick. ”Det var mycket vänligt.” ”Vad gör du här?” ”Jag är bjuden på kvällsmat”, sa han. ”Vad lagar du?” ”Jag lagar ingenting.” ”Gör du inte! Jaså minsann. Då blir vi väl tvungna att äta det som din mor kan tänkas koka ihop. Blä”, sa han och gjorde en grimas.

I vanliga fall skulle jag ha fnissat åt det. ”Vad bryr du dig om det?” sa jag och blängde på honom. ”Du äter ju ändå gratis.” ”Nej, nej, jag ska betala för mig, jag insisterar.” När han inte fick någon reaktion på det heller gav han upp. ”Jag går ner”, sa han. Han slängde rocken på en stol, öppnade källardörren och släppte ut en kaskad av Vivaldi. * * * ”Tom, berätta den där historien nu då!”

Min mor stod och rörde med en träsked i en kastrull med tomatsås. Det ångade från en stor aluminiumgryta med spagetti.

Jag glodde ilsket på Tom Harris över köksbordet; han hade hållit låda i en halvtimme. ”Ja visst, ja”, sa han. ”Det var i helgen, som Gary Bannister … känner du honom? Asiatiska språk …” ”Naturligtvis.” ”Gary övertalade mig att följa med honom på ett pingstmöte.” ”Tom! Du skämtar!” Intresset lyste igenom i mammas röst, men hennes ansiktsuttryck – som bara syntes från spisen, och från min plats – var vaksamt.

24

”Du vet, det sitter jämt anslag om sådana där väckelsemöten på väg 11. Gary är från Boston. Han trodde att de skulle kunna se på honom att han är norrifrån, så han släpade med mig som beskydd. Men det hade han inte behövt – de väntar sig besökare och har till och med särskilda bänkar för dem. Predikanten stod och gastade i en mikrofon, församlingen sjöng till elgitarrer och sedan var det dags för tungomålstalandet.” ”Mamma, får jag röra i spagettin?” sa jag och klampade fram till spisen med en utstuderat uttråkad uppsyn. ”Församlingsmedlemmarna steg fram och folk började svimma och falla i trans”, fortsatte Tom Harris medan han sträckte ut sina långa ben och lade händerna bakom nacken. ”Vanliga människor i jeans och gympaskor. Som låg på knä och rullade med ögonen och talade i tungor – vilket för övrigt låter precis som småbarnsjoller. Gary var överförtjust. Sedan, helt plötsligt”, sa Tom Harris och gjorde en konstpaus innan han fortsatte. ”Gary griper tag i min arm. Jag ser på honom, och han är vit som ett lakan. ’Nu går vi’, säger han – och så rusar han ut!”

Jag körde ner en sked i det grumliga vattnet, förbittrad av självömkan. Var det ingen som tänkte fråga mig hur jag hade haft det idag? ”Jag följde efter honom ut på parkeringen”, fortsatte vår gäst. ”Tom, såg du den där kvinnan som satt bredvid oss? frågade han. Det hade jag gjort – det var en mörkhårig kvinna, ganska vacker. Hon talade en kantonesisk dialekt som jag råkar kunna, sa Gary. Och hon förbannade Guds namn gång på gång.” ”Va?” utropade min mor. ”Hur skulle en kvinna från Preston kunna kinesiska? Och även om hon kunde det … varför skulle hon förbanna Gud i kyrkan?” ”Däri ligger själva poängen i min historia, kära du”, förkunnade Tom Harris. Han gjorde en paus. ”Det var en demon.”

Träskeden som hade roterat medurs i såskastrullen blev stilla för ett ögonblick. ”Jaså, minsann”, sa min mor.

25

Sådana här tillkännagivanden hade en gång varit flitigt förekommande i vårt hus. Med min mor och mig som publik, ofta vid middagsbordet i skenet av levande ljus, hade min far och Tom Harris försökt överträffa varandra med berättelser om religiösa mysterier. Den brittiske biskopen som under medeltiden hade huggit ner en dunge som var helig för druiderna och byggt ett kapell av träden för att utnyttja kraften i dem för kyrkans räkning. Hemmafrun i Tennessee som 1960 mirakulöst nog hade varit på två ställen samtidigt, stått hemma i köket och diskat och på samma gång utfodrat fattiga vid ett soppkök i andra änden av staden. Min mors ifrågasättande – Hur kunde de bevisa det? eller ett retfullt Kom igen!, Tom Harris med glittrande ögon, min far uppslukad av sina diatriber, oförmögen att hejda sig.

Kvällen var inte över förrän han slutligen tystnade och stirrade ner i bordet, utmattad och glansögd av vinet. Ämnet var alltid kyrkan, dess lära, historia och ritualer, och det låg alltid kritik i botten – nittonhundratalet har kulturmässigt urvattnats av marxismen, och av TV! Historierna gjorde min mor fundersam och kanske lite ensam; jag för min del lyssnade storögt till dem. ”Självklart!” sa Tom Harris som svar på min mors kommentar. ”Personer som dessa, med en dragning åt det extatiska, vill inget hellre än att överlämna sig själva åt en annan makt. Men det är det som är problemet”, sa han. ”Har man väl öppnat dörren vet man aldrig vad som kommer in.” ”Spagettin är klar”, avbröt jag. ”Du måste smaka på den”, sa min mor. ”Smaka på den?”

Hon sträckte sig fram och grep tag i träskeden. ”Nej, jag vill göra det”, protesterade jag och ryckte åt mig den igen. ”Låt mig”, sa min mor, men det var för sent. Jag hade dragit hennes arm mot den heta grytkanten. Hon skrek till.

På en sekund kom Tom Harris på fötter och lindade armarna 26

runt min mor, vallade henne mot vasken, satte på kallvattnet och placerade varsamt hennes underarm under strålen.

Snart satt vi runt bordet. Tom Harris lite vid sidan av med de böjda knäna spretande som ett par fjärilsvingar. ”Det är någonting som bekymrar unge herr George idag”, deklarerade han. ”Vad då, vad är det?” sa min mor snabbt. ”Vi får ta och fråga honom”, sa han. ”Han är mycket hemlighetsfull.”

Min mor vände sig mot mig. ”Är det något som är fel, George?” ”Nej”, sa jag och stirrade ner på min tablett. Men min mors mjuka, undrande röst fick all smärta och frustration från incidenten med Dean att vakna på nytt. ”Killarna i skolan hatar mig”, fick jag fram med halvkvävd röst.

Min mor sträckte ut armarna för att krama mig, och sedan lirkade hon ur mig hela historien, allt medan Tom Harris betraktade oss med sin falkögda blick. Jag ignorerade honom. ”Den där Dean”, sa hon argt. ”Varför måste han göra så där?

Om han inte tycker om dig kunde han väl bara låta dig vara ifred?” ”Och sedan kommer jag hem och får se honom här”, sa jag. ”Nej, hör du, George”, sa min mor, och hennes ton förändrades från medlidsam till varnande. ”Tom Harris är vår gäst.

Det spelar ingen roll om du har haft en dålig dag, kan du inte uppföra dig ordentligt så får du äta i ditt rum.” ”OKEJ DÅ!” skrek jag och sprang upp. * * * Jag satt på det översta trappsteget och lyssnade. Det ekade i vårt hus, på grund av takhöjden och trägolven.

27

”Hur har du det där ute i din ensamhet?” frågade min mor. ”Det måste kännas ödsligt.” ”Vinden viner och trapporna knarrar”, skämtade Tom Harris. ”Men jag har ju mina grannar som sällskap, bonden Mutispaw och hans charmerande får.” Han skrockade. ”Hur har du det då?”

Mamma gav ifrån sig en djup, sorgsen suck. ”Åh, Tom. Det är tungt.” Hon suckade igen. ”Det skulle ha varit så mycket bättre om jag bara hade fått prata med honom en sista gång.

Han var så verbal …” ”Jag känner likadant”, sa han allvarligt. ”Hur länge sedan är det nu?” ”Tre månader. Tretton veckor”, sa min mor. ”Vi har faktiskt varit ifrån varandra nästan så här länge förut, när någon av oss har varit på en forskningsresa. Ibland går jag runt och pysslar i huset och tänker att nu kommer han hem när som helst. Sedan kommer jag på mig själv.” ”Det kanske är du som inte borde vara ensam.”

Det lät märkligt för att komma från Tom Harris – kunde det vara så att han uppvaktade min mor? ”Jag försöker inte romantisera”, sa hon med skärpa i rösten. ”Ibland blir jag bara … rasande. Varför skulle han göra en sådan sak? Han riskerade inte sitt liv. Han riskerade vårt!” Hon suckade. ”Jag borde ha gått på honom mer. Ställt fler frågor.”

Hon kved till. ”Det är det värsta av allt. Allt man önskar att man hade gjort annorlunda.” ”Paul ville göra gott”, sa Tom Harris. ”Han hade sina skäl till att försöka bevisa vad han gick för. Han kunde ju inte längre publicera sig.” ”Han kom aldrig över den där boken”, sa min mor.

Jag hade hört talas om den där boken. På sista tiden hade det inte pratats så mycket om den i vårt hus, men jag hade vaga minnen av häftiga gräl. Min far hade skrikit i vardagsrummet på kvällarna när jag gått och lagt mig och min mor hade gråtit, 28

eller så låg min far katatonisk på soffan medan min mor medkännande strök honom över ryggen. Den där boken hade jag bara fått förklarad för mig en enda gång, och som det så ofta brukar vara i den åldern hade jag genast köpt förklaringen och aldrig frågat igen. En bok som din far hade arbetat på under en lång tid publicerades, och det var en del människor som inte tyckte om den. Tyckte du om den? frågade jag min mor. Din far är briljant, svarade min mor. Då är de elaka, sa jag. Det tycker din far också, sa min mor och nickade. ”Jag saknar honom varje dag, Tom”, sa min mor med en suck. ”Men han var svår att leva med.”

Blodet bultade i mina öron. Hur kunde hon säga så? * * * Jag klädde av mig, gick in i duschen och vred på varmvattnet så att det brusade och luften fylldes av ånga. Bilder av min far flimrade förbi i minnet. Stryk, raseriutbrott, min mor gråtande ibland, ibland jag. Men sedan hörde jag de där orden som fick mig att ta små valplika skutt: Kom så tar vi en promenad. Vi gick runt hörnet och uppför Hill Avenue på våren, förbi blommande kornell och längs med gräsmattor det nyss regnat på, med doften av jord, gräs och ny, frisk luft som blåst ner från bergen – Blue Ridge Mountains, som min far var den förste att upplysa mig om (ett av tusentals fakta) – i våra näsborrar.

Han undervisade mig i historia medan vi trampade fram genom Slopers Creek Park på hösten, genom stråk av gröna, klotrunda citrusmullbär som fallit ner från de kala grenarna. På vintern vandrade vi förbi Revolution Hall, det gamla läroverket som ödelagts i en brand på 1780-talet och av vilket bara återstod en skorsten och några trasiga murar som reste sig mot himlen. Vi pulsade upp och ner för sluttningarna i snön, och till rytmen av våra steg talade min far … om barockkyrkor, om hur Bysans erövrades av turkarna, om den verkliga, thomistiska innebörden 29

av transsubstantiationen – alla dessa ”överdrivet sofistikerade” saker som min mor invände mot och grälade med honom om (i diskussioner som jag tjuvlyssnade på från översta trappsteget), då hon sa att de gjorde mig udda i jämförelse med andra barn i min åldersgrupp och fick mig att känna mig osäker. Men det var dessa samtal som ingav mig en känsla – om än bara för stunden, medan han stegade fram med långa kliv och jag småsprang vid hans sida och tittade upp på hans allvarliga, mörka ansikte – av att jag, mer än alla andra, mer än hans nära vänner som Tom Harris eller alla de studenter som svansade efter honom, var hans utvalde lärjunge, hans favorit.

Badrummet fylldes av ånga. Dropparna rann nedför den genomskinliga glasdörren och fick mig att tänka på regn på en vindruta. Kaklet glänste vitt och rent. Det var i denna sterila, trygga kokong som jag, när jag vände mig om för att tvåla in magen, såg det för första gången.

Hur borde en människa reagera när hon ser ett främmande ansikte stirra på henne i duschen?

Jag kunde ha skrikit, som om det hade varit på film. Men även om själva skrikandet kan tyckas instinktivt är det faktiskt en logisk handling: när en människa konfronteras med en inkräktare gör hon klokt i att skrika eftersom hon då tillkallar hjälp.

Men vad händer om dörren aldrig har öppnats och stängts, inte minsta prassel har hörts, om det inte finns några tecken på fysisk närvaro?

Jag visste att det jag såg var omöjligt. Så här i efterhand skulle jag kunna säga att min hjärna spårade ur. Golvet krängde till under mig när mina sinnen fick slagsida, jag mådde illa och darrade trots att jag stod i den varma duschen. Jag kände hur jag började vackla. Jag vände mig om och tog stöd mot det kalla kaklet. Jag slöt ögonen och tänkte: ”När du vänder dig om igen är det borta.” Jag öppnade ögonen. Ansiktet stirrade fortfarande på mig.

Jag fick luft i lungorna igen. Jag skrek, och sedan föll jag.

30

När jag slog upp ögonen såg jag Tom Harris i dörröppningen.

Han stod där lång och barsk och lät blicken svepa över badrummet. Sedan fick han syn på mig och rusade fram till duschen där jag låg. Han föll på knä framför mig. Min mor kom in, och hon höll handen över munnen. Sedan svimmade jag.

31