9789100122348

Till D ”En filmstjärna är inte riktigt en mänsklig varelse.”

Marlene Dietrich

CHEETA mitt liv.indd 5

09-05-07 10.51.13

CHEETA mitt liv.indd 6

09-05-07 10.51.13

Innehåll

FÖRORD 9 DEL 1 17 1. Rex den otrolige 19 2. Tidiga hågkomster 27 3. Till sjöss 43 4. Amerika i sikte! 52 5. The big apple 62 6. Genombrottet 86 Del 2 107 1. Filmfrossa 109 2. Hollywoodnätter 125 3. Härliga tider 136 4. Mexikanska virvelvindar 162 5. Kul kille 195 6. Barnafötter 204 7. Familjedramer 214 9. Nya utmaningar 239

CHEETA mitt liv.indd 7

09-05-07 10.51.13

Del 3 279 1. Teaterbiten 281 2. Varva ner 297 3. Janes lag 309 Filmografi 327 Bildrättigheter 328 Personregister 331

CHEETA mitt liv.indd 8

09-05-07 10.51.13

Förord

Kära människor!

Det är en strålande dag i Palm Springs i Kalifornien. Och här ligger jag – en aktör, artist, afrikan, amerikan, apa och numera författare – och fläker ut mig i en solstol vid poolkanten och kikar i självbiografin jag skrivit. Om jag ska vara helt ärlig skummar jag igenom snarare än läser den, för hela grejen med att summera sitt livsverk i en självbiografi gör mig lite nervös. Den – vad säger man? – konkluderande aspekten av det hela. Jag har hälsan i behåll, alstrar för tillfället några av de bästa konstverken i min karriär och har inget akut skäl att frukta för mitt liv, men jag har alltför många gånger sett alltför många av mina framstående kolleger råka ut för samma sak: boken kommer ut och vips är de borta.

Eller som Johnny en gång sa till mig: ”Så fort de börjar kalla en ’odödlig’ börjar man oroa sig över döden.”

Jag vill minnas att det var Sports Illustrated som just hade placerat Johnny bland världens ”femtio största odödliga idrottsmän”, eller något sånt. Det var en kväll i början av 80-talet och vi var i hans flotta villa med utsikt över Stilla havet på Playa Mimosa i Acapulco. Han hade fått problem med hälsan och folk gav honom den ena hedersutmärkelsen efter den andra för hans livsgärning – de kom över honom som sjukdomsdiagnoser. Och Johnny Weissmuller som var så osvikligt jovialisk och så ofelbart gladdes åt troféer, som blivit upptagen i så många ”Halls of fame” 9

CHEETA mitt liv.indd 9

09-05-07 10.51.13

och prytts med så många hedersbetygelser genom åren, till och med han hade svårt att glädja sig åt sin nyvunna ”odödlighet”.

Det var ju inte så att den var något slags garanti. Både han och jag var fullt medvetna om att ett antal ”odödliga” personer som vi en gång frotterat oss med nu var döda. ”När man kommit till en viss punkt i livet är alla de där priserna något man får för något som man inte längre kommer ihåg att man gjort”, sa han.

De senaste åren har jag börjat se liknande, vagt olycksbådande tecken i min egen omgivning. Jag är inte vidskeplig av mig, men på ”Walk of stars” på Palm Canyon Drive, precis här runt hörnet, har de redan satt upp en stjärna med mitt namn – mellan två killar jag aldrig hört talas om. En intensiv kampanj pågår dessutom för att ge mig en stjärna på den riktiga ”Walk of fame” på Hollywood Boulevard, och då säkerligen mitt emellan Johnny Weissmuller och Maureen O’Sullivan (den idylliska djungel­ familjen återförenad, och Boy äntligen ute ur bilden). Så vilken dag som helst kan en delegation från Sid Grauman’s Chinese Theater plinga på dörren med en skiva våtbetong och be mig om handavtryck. Men autograf antar jag att de får klara sig utan. (Jag är rätt säker på att Roy Rogers skrev Triggers namn åt honom, utöver hovavtrycken. Och jag tror att proceduren var densamma för Gene Autry och Champion, den andra berömda vilda västern-hästen. Jag skulle dock bli väldigt förvånad om Johnny kunde göra samma sak för mig om Grauman’s ville ha mina handavtryck. Nåja. Det här är inte direkt något som jag går omkring och tänker på.)

Så det är min förhoppning, kära läsare, att ni ser den här boken som ett trevligt återseende snarare än ett farväl. Framför allt är jag rädd för att det senare vore alltför förhastat.

Den första titel jag hade i åtanke var Min historia, så långt – som ett slags besvärjelse mot att det här skulle vara ett sista uttalande. Tyvärr hade titeln redan använts av Donny Osmond och en hel drös med idrottshjältar och övergreppsoffer. Så jag beslöt 10

CHEETA mitt liv.indd 10

09-05-07 10.51.13

att Mitt liv, så långt kunde gå lika bra – men den titeln hade Jane Fonda lagt beslag på. Och med tanke på hur Jane Fondas liv har sett ut framstår det väl närmast som ett hot. Så jag tänkte att vad tusan, jag får väl kort och gott kalla boken Mitt liv. Enkelt, klassiskt, anspråkslöst – och, skulle det visa sig, redan använt massor av gånger. Liksom Min historia. Liksom även Min självbiografi.

Irriterande nog har Charlie Chaplin använt den titeln, så den kom verkligen inte på fråga. Den groteskt överskattade Chaplin är den ytligaste av stumfilmens clowner och det är illa nog att folk fått för sig att mitt arbete är influerat av honom. (Motion Picture Herald, mars 1942: ”Schimpansen Cheta [sic!] är välinstruerad och bidrar till några rejäla skratt med upptåg som för tankarna till Chaplin.”) Även Historien om mitt liv visade sig vara taget.

Likaså Mitt livs historia och I mitt liv. Och Mina liv. Och Mina liv och kärlekar. När jag gjorde ett trevande försök att byta spår insåg jag att detsamma gällde Mitt liv som skådespelare, Ett liv som skådespelare, Mitt liv på vita duken, Ett liv på vita duken, Mitt liv som konstnär, Mitt liv i filmbranschen (otroligt nog hade den där förbaskade Chaplin kapat åt sig den titeln också).

I ett visst mått av desperation tänkte jag att det kunde vara ett vågat grepp att börja titeln med Amerikansk… eller Hollywood… innan det visade sig att allt börjar med Amerikansk… eller Hollywood… Och Cheeta talar ut kom till mig som en uppenbarelse medan jag slumrade till i just den här solstolen, liksom insikten att en annan stor clown redan hade snott åt sig titeln – Harpo Marx.

Jag la om kursen och började fiska efter något som bättre beskrev innehållet: Ett underbart liv tycktes närmast perfekt under de fem minuter jag levde i tron att titeln var min egen.

Samma sak med Överlevaren, En överlevares historia, En överlevares memoarer och den titel som jag tyckte om allra mest – Från tragedi till triumf. Men det visade sig finnas hela bibliotek med böcker som heter Från tragedi till triumf. Dock noterade jag 11

CHEETA mitt liv.indd 11

09-05-07 10.51.13

att det inte finns en enda bok som heter Från triumf till tragedi.

Det verkar som om människans liv ständigt bara har rört sig i den ena riktningen, åtminstone att döma av självbiografierna.

Det var meningen att dessa ord skulle vara de första i min litterära karriär. Och de människor som fann själva tanken att jag skulle skriva en självbiografi löjeväckande hade fått vatten på sin kvarn om de sett hur jag kämpade mig igenom de där sömnlösa eftermiddagarna, inkapabel att få ur mig en enda bokstav. Kanske hade de rätt – att skådespelare borde hålla sig till skådespeleri. Min respekt för författare sköt med ens i höjden – denna yrkesgrupp som jag under hela karriären sett på med tyst förakt varje gång Tarzan, Jane eller jag försetts med ännu ett psykologiskt inkonsekvent manus.

Att skriva var svårt! Det verkade som om det helt enkelt funnits för många människoliv och att orden inte längre räckte till för att beskriva dem. Orden hade börjat sina på grund av alla dessa liv som förbrukat dem, och alltid var det samma liv som beskrevs – i en stadig rörelse bort från tragedi fram till triumf. Vem i hela världen skulle vara intresserad av en memoar till? tänkte jag. Som till råga på allt bestod av ytterligare en före detta filmstjärnas hågkomster? Hur förmätet var det inte av en celebritet av mitt slag att tro att mina urlakade gamla krigsminnen från Hollywood skulle vara intressanta för någon annan än mig själv!

När botten var nådd kom en kär gammal vän till undsättning – den avgjort oefterhärmliga Katharine Hepburn. Kate hade inte haft några liknande bekymmer när hennes biografi skulle betitlas. Vad handlade boken om? Mig, slog Kate fast. ”En bok som helt och hållet handlar om mig, som är skriven av mig – den ska naturligtvis heta Jag.” Nu är ju Kate från Connecticut och har en naturlig känsla för vad som tillkommer henne, så hon kan kliva fram och ta vad hon vill ha utan att skämmas det minsta, men för mig var det svårt att svälja att hon för alltid hade sugit åt sig titeln Jag. Vi andra då? Nåja – nog kunde ytterligare någon 12

CHEETA mitt liv.indd 12

09-05-07 10.51.14

kalla sin bok Jag utöver Kate Hepburn – eller ”Katarina den storordiga”, som hon något oförtjänt kallades under perioden då vi stod varandra som närmast. Så efter nästan en månads arbete hade jag en början. Jag. Jag hade dessutom en fulländad vision av omslaget (som förlaget sjabblar bort över min döda kropp): Jag, sen mitt namn i ett annat typsnitt, och så den där fantastiska bilden som… ja, ni har ju redan sett det med egna ögon. Från vänster till höger – Barrymore, Gilbert, Bogie, Bacall med glassarna, jag, Garbo som gör kaninöron bakom huvudet på mig och jag tror att det är Ethel Mermans drink som jag just vispat omkull. Titta så ung jag ser ut!

Jag var oerhört glad över det här genombrottet. Vem var det som sa att schimpanser inte ska skriva sina memoarer? Samtidigt insåg jag att jag borde öka takten, för ett ord varannan vecka var i långsammaste laget om jag ville hålla projektet inom rimliga tidsramar. Och med nästa två ord – min tillägnan – gjorde jag i alla fall en blygsam tempoökning, då de bara krävde tre veckors hårt tankearbete.

Jag tog en paus och återgick till måleriet – en serie nostalgiska djungellandskap som jag klämde ur mig utan större vånda. Jag behövde tid att fundera igenom vad jag ville. Varför skrev jag den här boken? Utåt sett var syftet det som min käre vän och sambo Don hade föreslagit, i samråd med den charmerande och alltjämt attraktiva (om än något tjurskalliga) engelska naturforskaren dr Jane Goodall. Det vill säga att använda mitt livs historia till att främja deras kampanj mot grymheterna mot schimpanser och andra djur som sker i den filmiska underhållningens namn. Jag är förstås mycket förtjust i Don och respekterar den kompetenta och intagande dr Goodall, och jag ska verkligen göra allt jag kan för att gynna No Reel Apes, som kampanjen så fyndigt har döpts till. Men det tycktes som om något i denna variant av konceptet skymde sikten för den historia jag verkligen ville berätta.

När jag återgick till skrivandet, som fortfarande stod och stam13

CHEETA mitt liv.indd 13

09-05-07 10.51.14

pade på ord nummer tre, så försökte jag gå vidare till tacksidan – den del som författare ofta refererar till som ”den svåraste sidan i boken”. Åtminstone gör skådespelare det. Och nu kom inspirationen: jag låg i mitt bildäck, där jag brukar tänka som bäst, och brottades med tacksidans kniviga små problem (vem som ska vara med och vem som måste lämnas utanför, hur man ska få varje tacksamhetsbetygelse att låta personlig och speciell, vem som ska komma först och, ännu viktigare, vem som ska komma sist) då det slog mig att det var meningslöst att försöka välja ut enskilda individer. Utan Hollywood, och utan mänskligheten i stort, skulle jag inte befinna mig här och skriva dessa rader. Utan er människor skulle jag vara en nolla, bokstavligen. Hela boken borde bestå av tacksidor!

Detta var den bok jag ville skriva. Strunt samma att ämnet var en smula mörkt, eller att minnena var plågsamma, eller att det varit tufft många gånger. Strunt samma hur horribelt och ohyfsat somliga hade betett sig, som Esther Williams, Errol Flynn, ”Red” Skelton, ”Duke” Wayne, Maureen O’Sullivan och Brenda Joyce. Det jag skrev skulle ändå vara befriat från bitterhet, ingen skulle hängas ut och jag skulle inte ge igen. Jag skulle skildra ett sällsynt lyckligt liv, och försöka leta efter det goda i alla dessa storslagna personer som det varit ett privilegium att lära känna.

Boken skulle skrivas med tacksamhet för och kärlek till hela er art och för allt som ni gjort för djuren och för mig. Ett tackkort.

En bok fylld av kärlek.

Och när jag väl hade fattat detta beslut märkte jag hur allting bara forsade ur mig. Ni är anledningen till att jag skrivit den här boken. Alla ni, och Johnny, och så förstås den läxa jag lärt mig efter sjuttio år i branschen: att om man låter sin stjärna dala en enda gång är man så gott som död.

En salut för mänskligheten!

Cheeta, Palm Springs 2008

CHEETA mitt liv.indd 14

09-05-07 10.51.14

CHEETA mitt liv.indd 15

09-05-07 10.51.14

CHEETA mitt liv.indd 16

09-05-07 10.51.14

DEL 1

CHEETA mitt liv.indd 17

09-05-07 10.51.14

CHEETA mitt liv.indd 18

09-05-07 10.51.14

1. REX DEN OTROLIGE

Under min allra sista dag som filmskådespelare befann jag mig i toppen av ett apträd i England, där jag hamnat för att avgöra ett vad mellan den briljante komikern Rex Harrison och hans fru, skådespelerskan Rachel Roberts. Det här kommer ju att se snyggt ut i dödsrunorna, minns jag att jag tänkte. Trillade ner från ett träd. Året var 1966 och vi hade en ledig dag under inspelningen av filmen som var tänkt att bli min återkomst till rampljuset – Fox katastrofala megaflopp Doktor Dolittle, med Richard Attenborough och Rex i rollbesättningen. Vi var på en herrgård i den förtjusande lilla byn Castle Combe i grevskapet Wiltshire och hade just satt i oss en ordentligt tilltagen lunch.

Rex var övertygad om att jag inte skulle klara av att klättra i trädet, vilket däremot Rachel trodde att jag skulle. Det hade dock inte varit lätt att komma överens om vadets kriterier.

Exakt hur skulle jag bevisa att jag bemästrade denna kryptiska växtsort? ”Ni borde låta den börja från toppen, då får den motivation att klättra ner”, sa lady Combe och bad tjänstefolket hämta en stege. Hon gladde sig över hur lyckad bjudningen blivit. ”Det här var minsann spännande. Har man alltid så här kul med filmfolk som ni?” ”Sådär ja, Cheeta”, sa Rachel och höll ett cigarettpaket intill ansiktet på mig. ”Ser du det här Players-paketet? Det kommer 19

CHEETA mitt liv.indd 19

09-05-07 10.51.14

att ligga och vänta på dig här nere. Är det uppfattat? Smaskiga cigaretter. Svik mig inte nu.” ”Älskling, jag fick just en lysande idé”, sa Rex. ”Varför inte bara glömma det där med pengarna? Om apan grejar det kan du få ligga med Burton – om han går med på det, vill säga – och om den inte gör det så får jag ta ut skilsmässa och du måste lova att inte ta livet av dig.” ”Börjar du få kalla fötter, Rex?” ”Au contraire, min sköna. Vi säger tvåtusen då.” ”Kära nån”, sa lady Combe. ”Är nåt på tok?” ”Ja, din källare är förskräcklig”, sa Rex. Rex och jag hade haft våra dispyter under inspelningen, men inte värre än vad man kunde förvänta sig av två stjärnor som drog ett manus åt var sitt håll. Rex var inte alls den fega sadist som Rachel ofta beskrev honom som. Någonstans under den sarkastiska yta han lagt sig till med för att maskera sina svag­ heter var han en god och mycket speciell människa. Jag var dock ganska upprörd över att han hade satt sig på tvären varje gång jag kommit med ett spontant infall, och den där evinnerliga låten om att tala med djuren hade redan tagit en vecka att spela in.

Kanhända var jag lite ringrostig – jag hade ju inte gjort film på nästan tjugo år – men Rex hade haft invändningar varenda gång jag försökt liva upp låten med att göra en frivolt eller stå på händerna. Så jag var rätt sugen på att klättra upp i det där trädet.

Dessutom var jag sugen på cigaretterna. Och hur som helst hade jag inte tänkt låta mig luras av ett träd.

Fransmännen kallar trädet ”en apas förtvivlan”. På avstånd såg det ludet och inbjudande ut, pälsbeklätt som en piprensare – eller som Rex artärer – men så fort jag grep tag i det märkte jag att det bestod av vidriga, taggiga, trekantiga löv, som snarare påminde om fjäll. Tyvärr hade Rachel redan sett till att stegen avlägsnats, så jag kunde inte göra annat än att klamra mig fast i trädkronan med ena handen, banka mig själv i huvudet med 20

CHEETA mitt liv.indd 20

09-05-07 10.51.14

den andra och med otvetydiga vrål kommunicera att Rex kunde få sina pengar. ”Sluta tramsa nu, Cheeta!” sa Rachel. ”Den behöver bara lite tid att anpassa sig”, försäkrade hon den lilla publiken. Och jag försökte försiktigt krångla mig nerför det där tortyrinstrumentet, men det var verkligen omöjligt. Fransmännen hade rätt.

Det engelska namnet på trädet – monkey puzzle – hade förlett mig att tro att det här bara skulle vara en liten tankenöt för att fördriva tiden, ett söndagskryss för schimpanser. Men så brutalt misshandlad som jag blev av den där växten påminde det mer om korsfästelse än om korsord. Engelsmännen och deras förbannade understatements. ”Jag tror bestämt att du är skyldig mig tvåtusen pund”, sa Rex. ”Ropa inte hej, älskling, som du alltid gör… Den har bara varit däruppe i en minut.”

Herregud, inte mer? ”Larva dig inte, fyllkärring. Den sitter fast däruppe.” ”Ingen idé att du försöker dra dig ur, lilla du”, hörde jag Rachel säga. ”Jag hade inte räknat med att den skulle börja klättra ner med en gång, så nu ska du ta det lilla lugna.” ”Men Rachel, snälla, det är ju uppenbart att stackarn lider”, sköt en annan röst in. Så skönt att höra – det var Richard. ”Ni borde skämmas båda två. Lady Combe, kan vi snälla, snälla, snälla se till att ställa tillbaka stegen? Det här är ju hemskt!” ”Om du rör stegen, lady vadfandunuheter”, sa Rex, ”så kan jag lova dig att det blir ett jävla liv. Ingen rör stegen! Mina sorgliga spillror till hustru försöker bevisa nåt. Richard, du drar åt helvete och slutar lipa.” ”Tack, älskling”, sa Rachel. ”Det var så lite, älskling”, sa Rex. Det var inte särskilt kul att umgås med Rex och Rachel. Jag har aldrig gillat engelsmän över huvud taget – deras taggtrådsdiktion, 21

CHEETA mitt liv.indd 21

09-05-07 10.51.14

totala brist på humor och outhärdligt pedantiska stavning. Men jag klamrade mig fast, tjattrande i panik och vajande tjugofem meter upp i luften.

Allt hade börjat en vecka tidigare då vi gett oss på Rex ändlösa låt, som jag antar att han redan hade tappat tron på vid det här laget. Gång på gång avbröt han Talk to the animals med våldsamma, djurrelaterade verbala angrepp. Han hade ett förfärligt sjå med den tupétuggande geten, papegojan som envisades med att skrika ”bryt” och den allmänna kompetensbristen hos de oerfarna engelska djuren, och efter ett tag började han låta det gå ut över mig: ”Jag bryr mig inte om de förbannade ankorna och fåren”, sa han efter att vi återigen avbrutit tagningarna för dagen, ”men jag stör mig enormt på den där apan som försöker bräcka mig hela tiden.”

Det här var inte kul att höra. Jag hade haft tur som fått jobbet efter två decennier vid teatern, och det var viktigt för mig att hålla min motspelare på gott humör. Jag tog emot Rachels halvt om halvt erbjudna cigarett och drog ett av mina gamla paradnummer: att nonchalant blåsa ut röken i mungipan. Men jag lyckades inte blidka Rex. ”Och nu knycker den dina cigg också”, sa han, ”eller gjorde du det där med flit? Är det redan så sent på eftermiddagen?” ”Vilken absolut oemotståndlig charmör du är, raring”, sa Rachel. ”Jag tänkte precis på hur lik dig den var. Fast den har ju förstås allt sitt eget hår kvar. Och jag antar att den fortfarande kan få upp den.”

Från den stunden kallade Rachel mig för lill-Rex (”Ååh, titta! Lill-Rex luktar på sin egen avföring!”) och hon började nu redovisa hur överlägsen honom jag var vad intellekt, charm, personlighet, talang, virilitet och lukt anbelangar. Detta var förstås vad den allmänt föraktade, impotenta, alkoholiserade, elaka, fåfänga, bräckliga, stroppiga och stinkande – men bakom sitt skyddande lager av spydigheter trots allt mycket ömma och 22

CHEETA mitt liv.indd 22

09-05-07 10.51.14

osäkra – människovarelsen Rex minst av allt behövde höra.

Under tiden pendlade han mellan sina tämligen hotfulla fantasier om att tvångskonversera exotiska varelser i obskyra ämnen och att utöva rent och skärt djurplågeri. ”Om den där motbjudande lilla träckhögen till get rör min peruk en gång till så sliter jag halsen av den”, kunde han säga på sitt oefterhärmligt vresiga vis, för att i nästa stund ta på sig sin ”trevliga” min igen och spinna vidare på sina hopplösa planer att hålla en multianimal salong.

Då skulle jag plädera för Platon för ett plankton, frankt konversera om sex med en elefant, om dialektisk materialism med en mikroorganism och konsultera en panthera om Picasso var relevant. och så vidare och så vidare. Den här låten tog verkligen aldrig slut… Å, jag vill kackla med kackerlackor på kackasiska, eller förhöra en fruktfladdermus om Freud.

Jag vill snacka med en snäcka på snäckokloakiska, dra kloka haranger för orangutanger som en nåjd.

Det här låter som en vacker tanke, men den grundas i ett missförstånd. Det finns inget som behöver sägas. Det finns ingen anledning för mänskligheten att klä sin kärlek till djuren i ord, ingen anledning till vidare förklaringar eller ursäkter. Vi förstår varandra alldeles utmärkt. Dessutom frammanar Rex idéer det mardrömslika scenariot att djur skulle tvingas delta i ”sofistikerade” diskussioner likt dem som Chaplin brukade hålla i Beverly Hills, där en osalig fauna skulle grillas på sina åsikter om Eugene O’Neills senaste pjäs etc. Och stackars fladdermus, tänkte jag.

Om Rex kom in på Freud skulle han bli tvungen att stanna hela 23

CHEETA mitt liv.indd 23

09-05-07 10.51.14

natten. Han skulle bli tvungen att lyssna på hur egendomligt det var att så många av Rex flickvänner antingen tagit livet av sig eller försökt göra det. Jag såg framför mig hur Rex for genom världens kvarvarande skogar och beklagade sig för oförsiktiga gnuer vid vattenhålen. Exempelvis om hur han inte kunde förmå sig själv att ringa efter en ambulans när älskarinnan Carole Landis tog livet av sig med tabletter, eftersom han ville hålla affären hemlig.

Sen skulle han hoppa på några stackars vårtsvin och skrika åt dem att de var avskräde, och att de inte var goda för ens hälften av hans förmögenhet eller begåvning.

Alltför sent såg jag igenom den lömska planen. Det var Rex som hade föreslagit att jag skulle följa med de övriga huvudrollsinnehavarna till Castle Combe Hall. Det var han som hade slagit den desperata andraserven till Rachel att ”om apan är så mycket smartare än jag, då borde den verkligen klara av att klättra i det där trädet…”

Eller var det jag som var paranoid? Fråga Carole Landis om jag var paranoid. Nej, det var en rejäl blåsning jag åkt på.

Jag hörde Richard snyfta tjugofem meter nedanför mig (”Det här är verkligen förskräckligt!”) och Rex som listigt hade gillrat fällan åt sin sinnesrubbade fru (”Är du nöjd nu, älskling? Tycker du att det är dags att vi tar ner den nu?”). Där jag vajade ovanför dem på grenarna som borrade sig in i mina händer och fötter såg jag ut över Wiltshires vackra landskap. Jag såg skuggor av låga, flatbottnade moln passera de regnsjuka vetefälten likt paranoida fantasier genom Veronica Lakes vodkadränkta hjärna. Jag såg hur de upplöstes i en grå massa och förvandlades till en svart rand vid horisonten (vilket påminde mig om en orm som råkade illa ut en gång i tiden). England – landet där schimpanser förknippades med te. Någonstans därute fanns Jane, om hon fortfarande levde.

Seg som gamla stövlar. Skrynklig kring ögonen, men välvårdad och fly förbannad på de stigande hyrorna. Kanske lady Combe var Jane? Och Boy, som också hade hamnat i England, han fanns 24

CHEETA mitt liv.indd 24

09-05-07 10.51.14

antagligen där någonstans på andra sidan fälten. En filmproducent på deltid med handen mellan låren på en statist som han presenterat för M:et i MG. Jag kände en gång en man som kunde tala med djur. Och ett enda ord räckte.

Hur som helst. Grenarna var tjockare närmare stammen, så jag försökte ta mig dit. Då stack jag mig i handen, tappade greppet, försökte återfå det men fick inte tag i någonting. Jag föll.

Hoppsan. Döden. Men jag hade ingenting här att göra ändå.

Man får höra så mycket skit på Discovery Channel nu för tiden om djur som gör comeback, men tro mig: det är ingen idé att försöka, man kommer aldrig tillbaka. Det var en bedrövlig film vi höll på med och min insats var inget vidare. Jag föll, och på vägen ner slogs jag av mitt tidigaste minne: Stroheim! Jag hade inte tänkt på honom på åratal!

Jag fortsatte störtdykningen genom trädets inre. Och även om det inte var fullt medvetet lyckades jag dämpa fallet med ett antal instinktiva grepp, som inte var riktigt lika smärtsamma i den höga farten. Det måste ha sett ganska imponerande ut när jag svingade mig blixtsnabbt med tre fyra tag genom grenarna och landade på fötter – precis intill mitt paket Players. Den häpna publiken i trädgården brast ut i den första ordentliga applåd jag hört på mycket länge. Och jag plockade förstås nonchalant fram en cigarett. Vad säger du nu då, Rex? Han såg ut som en kille som just förlorat tvåtusen quid (för att uttrycka mig lite brittiskt). Men en vekling, översittare och närapå mördare, en skitstövel, snåljåp, lögnare, jöns och buffel, det var han bara på ytan – och vem är inte det? Innerst inne var han en hygglig människa. Okej, Rex Harrison var ett totalt oförbätterligt arsel som försökte mörda mig – men man måste försöka förlåta människor, vad som än händer. Annars är man tillbaka i djungeln igen.

Rex, du är förlåten.

25

CHEETA mitt liv.indd 25

09-05-07 10.51.14

Jag blev knappast förvånad och ganska lättad när jag samma kväll fick reda på att de inte behövde mig längre. Rex hade sagt sitt. Och så var det inte mer med det.

CHEETA mitt liv.indd 26

09-05-07 10.51.14