9789100188603

papyrus

irene vallejo

PAPYRUS

Om bokens födelse i den antika världen

Översättning Annakarin Thorburn

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-018860-3

Originalets titel: El infinito en un junco

Copyright © Irene Vallejo Moreu, 2019

Utgiven enligt avtal med Casanovas & Lynch Literary Agency

Översättning: Annakarin Thorburn

Omslag: Jenny Carrow, bearbetning av Ingrediensen AB

Tryck: ScandBook, EU 2023

Till mor, för din fasta och ömsinta hand

”De liknar teckningar, men i bokstäverna finns rösterna. Varje sida är en outtömlig ask av röster.”

Mia Couto, As Areias do Imperador

”Ett alfabets inaktiva tecken blir till levande innebörder i hjärnan. […] Läskunnighet tycks, i likhet med alla inlärda aktiviteter, förändra vår hjärnorganisation.”

Siri Hustvedt, Leva, tänka, titta

”Jag föreställer mig roat hur häpen den gamle Homeros skulle bli, vem han än var, om han såg sina epos på hyllorna hos en så otänkbar varelse som jag, mitt på en okänd kontinent.”

Marilynne Robinson, When I Was a Child I Read Books

”Att läsa är en förflyttning, en resa, att ge sig iväg för att finna sig själv. Trots att läsandet vanligtvis är en stillasittande syssla får det oss att återgå till vår nomadiska natur.”

Antonio Basanta, Leer contra la nada

”Boken är, framför allt, ett kärl där tiden vilar. Tack vare denna vidunderliga fälla har den mänskliga intelligensen och känsligheten lyckats besegra det förgängliga, flytande tillstånd som för livserfarenheten till glömskans tomhet.”

Emilio Lledó, Los libros y la libertad

i nnehåll

Förord

Grupper av mystiska män rider fram på vägarna i Grekland. Bönderna betraktar dem med misstro från sina åkrar och dörröppningar. De vet av erfarenhet att det bara är farliga människor som är på resande fot: soldater, legoknektar och slavsäljare. De rynkar pannan och muttrar tills de ser dem försvinna vid horisonten. De tycker inte om beväpnade främlingar.

Ryttarna rör sig framåt utan att bry sig om byborna. I flera månader har de kämpat sig över berg, tagit sig genom raviner, korsat dalar, vadat över floder, seglat mellan öar. Deras muskler och uthållighet har vuxit sedan de fick detta besynnerliga uppdrag. För att utföra det är de tvungna att resa genom våldsamma områden, i en värld där det så gott som alltid är krig. De är jägare som är ute efter ett mycket speciellt slags byte. Ett tystlåtet, slutet byte, som inte lämnar något spår efter sig.

Om dessa sändebud som väcker onda aningar skulle slå sig ner på en krog i någon hamn – dricka vin, äta grillad bläckfisk, samtala och bli berusade med främlingar (vilket de aldrig låter ske av försiktighet) –hade de kunnat berätta spännande historier från sin resa. De har färdats genom trakter där pesten härjat. De har ridit genom bygder som bränts ner, betraktat den varma askan som stridslystna upprorsmän lämnat efter sig och bevittnat legosoldaters förödelse och grymhet. Eftersom det ännu saknas kartor över stora områden har de gått vilse och rört sig i slumpmässig riktning i flera dagar, i stekande solsken eller storm. De har varit tvungna att dricka motbjudande vatten och drabbats av kraftig diarré. Så fort det regnat har vagnarna och mulåsnorna fastnat i leran; under rop och svordomar har de fått knuffa på dem tills de fallit

ner på knä och kysst marken. När de överraskats av mörkret långt ifrån något skydd, har de bara haft sina mantlar till skydd mot skorpionerna. De har fått så mycket löss att de blivit vansinniga, och ständigt varit rädda för rövare som härjar på vägarna. Under färder över vidsträckta ödsliga landskap har deras blod frusit till is gång på gång, av rädsla för rövarband som ljudlöst lagt sig i bakhåll i någon krök längs vägen för att kasta sig över dem och kallblodigt mörda dem, stjäla deras pengar och dumpa deras varma kroppar i buskarna.

Rädslan är befogad. De har anförtrotts stora summor pengar av Egyptens farao för att utföra hans order på andra sidan havet. På denna tid, bara några årtionden efter Alexander den stores död, är det mycket riskfyllt – nästintill förenat med självmord – att resa med en stor förmögenhet. Trots att beväpnade rövare, smittsamma sjukdomar och förlisningar hotar att grusa ett så kostsamt uppdrag insisterar faraon på att skicka iväg agenter från Nilens land, låta dem korsa landgränser och färdas långa sträckor i alla riktningar. Han längtar passionerat, med ett plågsamt ivrigt habegär, efter de byten som hans hemliga jägare spårar åt honom, samtidigt som de går okända faror till mötes.

Bönderna kikar på dem från sina dörröppningar. Om legosoldaterna och rövarna fick veta vad dessa främmande ryttare är ute efter skulle de gapa av häpnad och misstro.

Böcker – de är på jakt efter böcker.

Det var den största hemligheten i det egyptiska hovet. Härskaren i Övre och Nedre Egypten, en av dåtidens mäktigaste män, skulle offra livet (andras liv, naturligtvis, som den kung han var) för att få tag på all världens böcker till sitt stora bibliotek i Alexandria. Han hade en dröm om ett fullkomligt, komplett bibliotek, en samling som innefattade alla verk av alla författare från tidernas begynnelse.

Jag fasar alltid för att skriva de första raderna i en ny bok. När jag har besökt alla bibliotek, när mina block är sprängfyllda av ivriga anteckningar, när jag inte längre kan komma på några rimliga – eller orimliga – svepskäl för att dra ut på det mer, då skjuter jag upp det några dagar till, under vilka jag får känna på hur det är att vara feg. Det känns som en omöjlig uppgift. Allt borde vara på plats – tonen, humorn, poesin,

rytmen, löftena. Kapitlen som ännu inte har skrivits borde redan kunna anas som längtande knoppar i den grogrund som de första valda orden utgör. Men, hur gör man? Jag tyngs av mina tvivel. Inför varje bok står jag återigen på ruta ett, lika nervös varje gång. Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev, som Marguerite Duras formulerade det, från infinitiv till konditionalis och sedan till konjunktiv, som om hon kände marken brista under sina fötter.

Egentligen skiljer det sig inte så mycket från allt annat vi ger oss i kast med utan att veta hur man gör: tala ett nytt språk, köra bil, bli förälder. Leva.

Efter tvivlets alla våndor, efter att ha bockat av alla undanflykter, konfronterar jag en varm eftermiddag i juli det tomma bladets ensamhet. Jag har bestämt mig för att inleda min text med bilden av gåtfulla jägare som smyger på sitt byte. Jag identifierar mig med dem, jag sympatiserar med deras tålamod, deras stoicism, deras bortspillda tid, det långsamma och berusande sökandet. I flera år har jag ägnat mig åt efterforskningar, sökt rätt på olika källor, läst och försökt få grepp om det historiska materialet. Den verkliga, dokumenterade historien, som jag gräver mig allt djupare ner i, är så häpnadsväckande att den tar sig in i mina drömmar och kräver – oavsett vad jag tänkt mig – formen av en berättelse. Jag lockas av att ta mig in under huden på bokjägarna som rör sig fram på vägarna i ett antikt, våldsamt och skakat Europa. Jag skulle kunna börja med att skildra deras resa. Det skulle kunna fungera, men hur ska jag lyckas skilja skelettet av fakta från fantasins muskler och blod?

Deras uppdrag låter lika fantastiskt som sökandet efter kung Salomos skatt och den försvunna förbundsarken, men enligt antika källor var det fullt seriösa planer, som de egyptiska härskarna med sitt storhetsvansinne låg bakom. Kanske var det bara just där och då, på 200-talet f.Kr., som det var möjligt att förverkliga drömmen om att samla alla existerande böcker i ett världsbibliotek. I dag låter det som en fascinerande, abstrakt novell av Borges – eller måhända hans erotiska dröm.

Under det stora alexandrinska projektets tid fanns inget som kunde liknas vid en internationell bokmarknad. Böcker kunde köpas i städer med ett långt kulturellt förflutet, men inte i det unga Alexandria.

Enligt skrifterna utnyttjade kungarna sin maktfullkomlighet för att utöka sina privata samlingar. Det de inte kunde köpa beslagtog de. Om det var nödvändigt att skära halsen av några människor eller förstöra skördar för att få tag på en eftertraktad bok var det mindre bekymmer som de inte lät stå i vägen för landets ära.

Svindleri var naturligtvis en del av deras repertoar för att lyckas få tag i det de ville ha. Efter att Aischylos, Sofokles och Euripides pjäser haft premiär på teaterfestivaler begärde kung Ptolemaios III originalversionerna av verken, som fanns bevarade i Aten. Kungens ambassadörer fick låna de värdefulla rullarna för att låta sina noggranna skrivare kopiera dem. Myndigheterna i Aten begärde den ofantliga summan av femton talenter silver i pant, vilket motsvarar flera miljoner dollar i dag. Egyptierna betalade, tackade allra ödmjukast, lovade högtidligt att lämna tillbaka rullarna inom loppet av, låt oss säga, tolv månvarv, hotade sig själva med hemska förbannelser om böckerna inte återlämnades i intakt skick – och därefter behöll de dem naturligtvis, utan att bekymra sig om depositionen. Makthavarna i Aten var tvungna att acceptera att de hade blivit lurade. Aten, som varit en stolt huvudstad under Perikles tid, hade förvandlats till en liten småstad i ett rike som inte kunde mäta sig med Egyptens välde – varifrån handeln med spannmål styrdes, den tidens olja.

I Alexandria fanns Egyptens viktigaste hamn och staden var landets nya, levande centrum. En ekonomisk makt av den storleken har alltid obekymrat kunnat spela efter egna regler. Alla fartyg, oavsett ursprung, som gjorde uppehåll i bibliotekets huvudstad blev omedelbart genomsökta. Tulltjänstemännen beslagtog alla skrifter de kunde hitta ombord, såg till att de kopierades på nya papyrusrullar, lämnade tillbaka kopiorna och behöll originalen. Dessa böcker som samlades in i hamnen förvarades sedan på bibliotekets hyllor med en kort notering om ursprunget (”från fartygen”).

När man står över alla andra i världen är ingen begäran för stor. Det sades att Ptolemaios II skickade sändebud till världens alla kungar och ledare. I ett förseglat brev bad han dem om det lilla besväret att skicka rikets alla verk till hans samling – av poeter och prosaförfattare, talare och filosofer, läkare och siare, historiker och alla andra.

Dessutom – och här har vi min ingång till historien – ut på den kända världens farliga vägar och hav skickade kungarna agenter med fullproppade pungar och order om att köpa så många böcker de kunde och söka rätt på de äldsta kopiorna där de befann sig. Lystnaden efter böcker, och summorna som betalades för dem, lockade till sig bedragare. Dessa försökte sälja rullar med värdefulla texter de förfalskat –de fick papyrusen att se åldrad ut, de satte ihop flera verk i ett för att öka dess omfång och hittade på alla möjliga fantasifulla knep. Någon skarptänkt person med sinne för humor roade sig med att skickligt skriva bluffverk för att reta Ptolemaios-kungarnas habegär. Titlarna var humoristiska och skulle lätt kunna marknadsföras i dag, till exempel ”Det Thukydides inte sade”. Om vi byter ut Thukydides mot Kafka eller Joyce kan vi föreställa oss den nyfikenhet som bedragaren väckte på biblioteket, med författarens påhittade memoarer och skamliga hemligheter under armen.

Trots aningar om bedrägeri var bibliotekets inköpare rädda att missa någon bok som kunde vara värdefull och därmed riskera att förarga faraon. Kungen granskade rullarna i sin samling lika stolt som han betraktade militärens parader. Han frågade Demetrios från Faleron, som ansvarade för ordningen på biblioteket, hur många böcker han hade. Och Demetrios rapporterade om den aktuella siffran: ”Det finns fler än tvåhundratusen, min kung. Jag gör allt jag kan för att så snart som möjligt komplettera med det som saknas och komma upp i femhundratusen.” Det hejdlösa begäret efter böcker i Alexandria övergick snart i passionerad galenskap.

Jag är född i ett land och en tidsepok där böcker är lättillgängliga föremål. I mitt hem finns de överallt. Under intensiva arbetsperioder när jag lånar mängder av böcker på olika bibliotek (som får uthärda mina plundringståg) brukar jag bygga torn av dem här och var på golv och stolar. Böcker ligger uppslagna, uppochnervända – som sadeltak på jakt efter hus att skydda. För att undvika att min tvåårige son skrynklar ihop bladen staplar jag dem nuförtiden ovanpå soffans ryggstöd, och när jag sjunker ner för att ta en paus känner jag deras hörn i nacken. Med tanke på de höga bostadshyrorna blir mina skrymmande böcker

kostsamma gäster. Men jag tänker att de – alltifrån stora fotoböcker till gamla limmade pocketböcker som sluter sig som musslor – gör hemmet trivsammare.

Historien om de insatser, resor och uppoffringar som krävdes för att fylla hyllorna i alexandrinska biblioteket lockar med sin exotism. Den innehåller fascinerande händelser och äventyr, precis som de fantastiska seglingarna till Indien i jakten på kryddor. I dag är böcker så vanliga, de har inget skimmer av teknisk nyhet över sig och allt fler siar om deras försvinnande. Då och då läser jag bedrövat tidningsartiklar i vilka man förutspår bokens utplåning, att den ska ersättas av elektroniska apparater och utkonkurreras av oändliga underhållningsmöjligheter.

De största pessimisterna menar att vi närmar oss slutet av en tidsepok, att vi står inför en apokalyps med nedlagda bokaffärer och bibliotek utan besökare. De tycks föreställa sig att böcker snart kommer att ställas ut på etnologiska museer, intill förhistoriska spjutspetsar. Med dessa scenarier i huvudet låter jag blicken svepa över mina oändliga rader av böcker och vinylskivor och undrar om en kär gammal värld snart kommer att försvinna.

Kan det verkligen vara så?

Boken har klarat tidens prövningar, den har visat sig vara en långdistanslöpare. Varje gång vi vaknat ur drömmar om revolutioner eller mardrömmar som inneburit mänskliga katastrofer, har boken funnits kvar. För att citera Umberto Eco: boken är som skeden, hammaren, hjulet, saxen – väl uppfunna kan de inte bli bättre.

Naturligtvis är teknik hänförande och har en kraft som kan störta gamla kungadömen. Ändå går saker och ting lätt förlorade – foton, filer, tidigare arbeten, minnen – eftersom tekniska produkter åldras och snabbt blir förlegade. Först var det låtarna på ett kassettband, sedan inspelade filmer på vhs. Vi lägger frustrerande mycket tid på att samla på det som tekniken envisas med att göra passé. När dvd-skivan kom sades det att man äntligen hade löst våra arkiveringsproblem för alltid, men så kom nya skivor i mindre format som krävde att man köpte nya apparater. Det är rätt märkligt att vi fortfarande kan läsa ett manuskript som tålmodigt kopierades för mer än tio århundraden sedan, men inte se ett videoband eller öppna en diskett som bara är några år

gamla, om vi inte har sparat alla datorer och apparater som med tiden bytts ut och skapat ett museum för passerade förfallodatum i våra hem. Vi ska inte glömma att boken har varit vår bundsförvant genom många århundraden, i ett krig som inte finns med i historieböckerna. Kampen för att bevara våra värdefulla skapelser: orden, som inte är mer än luft; historierna som vi hittar på för att skapa mening i kaoset och för att överleva i det; den sanna, falska och alltid provisoriska kunskapen som vi skrapar fram på vår okunskaps hårda klippvägg. Det var därför jag bestämde mig för att dyka ner i denna forskning. Till att börja med hade jag frågor, mängder av frågor: När kom de första böckerna? Hur lyder den hemliga historien bakom det hårda arbetet med att mångfaldiga dem – eller att förgöra dem? Vad har gått förlorat på vägen, och vad har man lyckats rädda? Varför har vissa av böckerna blivit klassiker? Hur stor förlust har tidens tand, eldens klor och vattnets gift orsakat? Vilka böcker har bränts i vredesmod, och vilka böcker har kopierats med stor entusiasm? Samma?

Den här berättelsen är ett försök att följa med på bokjägarnas äventyr. Att på något sätt vara deras osannolika reskamrat, på spaning efter förlorade manuskript, okända historier och röster som håller på att tystna för gott. Kanske var dessa upptäckare bara hantlangare åt ett antal kungar med storhetsvansinne som var besatta av en bombastisk idé. Kanske förstod de inte vikten av sitt uppdrag utan tyckte att det var vansinnigt. Kanske muttrade de tyst om natten när de släckte brasan, trötta på att riskera livet för en dåres dröm. De hade säkert hellre velat ha ett uppdrag med större befordringsmöjligheter, som att slå ner ett uppror i Nubiens öken eller inspektera lasten på skutorna som kom på Nilen. Men genom att följa spåren av alla böcker, som vore de en utspridd skatt, skulle jag säga att de utan att vara medvetna om det lade grunden till vår värld.

Grekland drömmer om framtiden

Lustens och böckernas stad

Köpmannens hustru, ung och uttråkad, sover ensam. För tio månader sedan gav sig hennes make av från Medelhavsön Kos för att resa till Egypten och sedan dess har det inte kommit ett enda brev från Nilens land.

Hon är sjutton år, hon har ännu inte fött barn och avskyr monotonin i hemmets avskilda kvinnoavdelning, där hon väntar på att något ska hända. För att undvika skvaller lämnar hon inte huset. Det finns inte mycket att göra. Att köra med slavinnorna var underhållande till en början, men det räcker inte för att fylla dagarna. Därför uppskattar hon besök av andra kvinnor. Det spelar ingen roll vem som knackar på dörren, hon är i desperat behov av tidsfördriv. En slavinna meddelar att den gamla Gyllis har kommit. Köpmannens hustru väntar sig en stunds underhållning: hennes gamla amma Gyllis är grov i munnen och slänger ur sig obsceniteter på ett skrattretande sätt.

”Fem månader har gått […] och inte ens i drömmen har någon sett dig nalkas denna dörr.”

”Jag bor långt borta. […] Svag som en fluga har jag blivit.”

”Än har du krafter nog att kväsa andra”, säger köpmannens hustru.

”Ja, skämta du”, svarar Gyllis. ”Det hör er unga till.”

Med ett slugt leende och väl inlindat avslöjar den gamla till slut det hon har kommit för att berätta. En ung, stark och stilig man, som har vunnit i brottning i olympiska spelen två gånger, har lagt märke till köpmannens hustru och full av åtrå vill han bli hennes älskare.

”Du gör dig en riktig dubbelträff: du njuter själv och blir belönad över all förväntan […] Men hur är du beskaffad, du som sitter och värmer stolen här? Du åldras snart, utan att märka det, mitt stackars

barn, det faller aska på din ungdomsfägring. […] Ja, nu har Mandris varit i Egypten i tio månader, och ej en rad har du från honom fått. Han har dig glömt, han dricker ur ett annat kärl.”

För att övervinna flickans sista motstånd beskriver Gyllis ingående allt som Egypten, och i synnerhet Alexandria, har att erbjuda den fjärran och otacksamme maken: rikedom, tjusningen i ett klimat som alltid är varmt och sensuellt, idrott, skådespel och vise män, böcker, guld, vin, gossar och lika många vackra kvinnor som stjärnor på himlen.

Så lyder inledningen på en kort grekisk teaterpjäs skriven på 200-talet f.Kr. med en intensiv doft av vardagslivet. Mindre verk som detta sattes sannolikt inte upp annat än i en dramatiserad recitation. Humoristiska, ibland fräcka, öppnar pjäserna dörren till en förbjuden värld av piskade slavar och grymma herrar, kopplare, mödrar förtvivlade över sina tonårssöner och sexuellt otillfredsställda kvinnor. Gyllis är en av de första kopplerskorna i litteraturhistorien, en professionell sådan, som känner till yrkets hemligheter och som utan att tveka tar sikte på sina offers ömma punkt: den universella rädslan att åldras. Men trots sin cyniska manipulationsförmåga misslyckas hon denna gång. Dialogen slutar med flickans ömsinta förolämpningar – hon väljer att vara trogen sin frånvarande make, eller kanske att undvika de fasansfulla riskerna knutna till äktenskapsbrott. ”Vitt hår förmörkar visst förståndet, Gyllis”, säger köpmannens hustru till Gyllis och tröstar henne därefter genom att bjuda på en bägare vin.

Texten är intressant för sin humor och fräcka ton eftersom den avslöjar den bild som vanligt folk hade av dåtidens Alexandria: lustens och böckernas stad; sexualitetens och ordens huvudstad. 2

Legenden om Alexandria fortsatte att växa. Två sekler efter att dialogen mellan Gyllis och den prövade flickan skrivits, utspelade sig det som skulle bli en av de stora erotiska myterna genom tiderna i Alexandria: kärlekshistorien mellan Kleopatra och Marcus Antonius.

Rom, som på den tiden hade förvandlats till centrum för Medelhavets största rike, var ännu en labyrint av slingrande, mörka och leriga gator när Marcus Antonius för första gången steg i land i Alexandria. Plötsligt befann han sig i en hänförande stad vars palats, tempel, breda avenyer och monument utstrålade storhet. Romarna kände sig säkra på sin militära makt och betraktade sig som herrar över framtiden, men gentemot Alexandrias gyllene förflutna och dekadenta lyx hade de inte mycket att komma med. Med en blandning av upphetsning, stolthet och taktiska beräkningar skapade den mäktige generalen och Egyptens sista drottning en politisk och sexuell allians till de traditionella romarnas förfäran. Dessutom sades det att Marcus Antonius provocerande nog tänkte flytta romerska rikets huvudstad till Alexandria. Om paret hade vunnit sitt slutgiltiga slag hade kanske turisterna i dag strömmat till Egypten för att låta sig fotas i den eviga staden, med sitt Colosseum och sina forum.

Kleopatra representerar den karaktäristiska alexandrinska blandningen av kultur och sensualitet. Enligt Plutarchos var Kleopatra i själva verket inte särskilt vacker. Folk stannade inte upp på gatan för att betrakta henne. Däremot hade hon en stark dragningskraft med sin intelligens och vältalighet. Hennes röst hade en sådan ljuv klang att hon trollband sina åhörare. Och hennes tunga kunde anpassa sig till det språk hon ville, som ett musikinstrument med många strängar, fortsätter Plutarchos. Hon kunde tala med etiopier, hebréer, araber, syrier, meder och parther utan behov av tolk. Listig och välinformerad gick hon segrande ur flera slag i kampen om makten, såväl inom som utanför rikets gränser, även om hon till sist förlorade det avgörande slaget. Till hennes nackdel kvarlämnades bara fiendens beskrivningar av henne.

Även i denna stormiga historia spelar böcker en viktig roll. När Marcus Antonius trodde sig vara nära att styra världen ville han överraska Kleopatra med en storslagen present. Han visste att varken guld, juveler eller banketter skulle imponera på hans älskarinna, eftersom hon hade vant sig vid att slösa med dem så gott som dagligen. Det hände att hon under berusade småtimmar, i en provokativ gest, löste upp en förunderligt stor pärla i vinäger och drack upp den. Därför valde Marcus Antonius en gåva som Kleopatra inte skulle ringakta

med uttråkad min: framför hennes fötter överlämnades tvåhundratusen böcker till det stora biblioteket. I Alexandria gav böcker bränsle åt passionens eld.

Två döda 1900-talsförfattare har blivit våra guider till Alexandrias förvecklingar och ger myten om stadens patina. Konstantinos Kavafis var en gåtfull tjänsteman av grekiskt ursprung som arbetade för det brittiskstyrda ministeriet i Egypten för offentlig verksamhet, utan att någonsin befordras. På nätterna hängav han sig åt en kosmopolitisk värld av njutningar och internationell dekadens. Han kände Alexandrias labyrint av bordeller som sin egen ficka, den enda fristad han hade för sin ”förbjudna och av alla djupt föraktade” homosexualitet, som han själv beskrev det. Kavafis var en passionerad läsare av klassiker och skrev poesi nästan i hemlighet.

I hans mest kända dikter återuppstår verkliga och fiktiva personer från Ithaka, Troja, Aten och Bysantinska riket, medan han vågat och med viss ironi utforskar sin egen mognadsprocess i personligare dikter: ungdomsnostalgi, lustens skola och ångest över tidens gång. Men jag skulle säga att den tematiska uppdelningen är forcerad. Kavafis var lika engagerad i det han läste om antiken som i sina egna minnen. När han strövade omkring i Alexandria kände han den svunna staden pulsera under den verkliga staden. Även om alexandrinska biblioteket inte fanns kvar, vibrerade ännu dess ekon, viskningar och mummel i luften. Tack vare gengångarna blev de kalla gatorna, där de levande vandrade omkring i sin ensamhet och sitt mörker, beboeliga för Kavafis.

Personerna i Alexandriakvartetten, Justine, Darley och framför allt Balthazar, som säger sig ha känt Kavafis, minns honom som ”stadens gamle poet”. De fyra romanerna av Lawrence Durrell – en av dessa engelsmän som avskyr sitt lands puritanism och klimat – förstärker i sin tur den erotiska och litterära laddningen i myten om Alexandria. Durrell lärde känna staden under andra världskrigets turbulenta år, när Egypten var ockuperat av brittiska trupper och ett tillhåll för spionage, konspirationer och, som alltid, njutning. Ingen har med större detaljrikedom beskrivit Alexandrias färger och de fysiska förnimmelserna av staden. Den tryckande tystnaden och den höga sommarhimlen. De brännande dagarna. Havets lysande blå färg, pirarna, den gula stran-

den. Maryutsjön, som stundvis tycks disig som en hägring. Mellan hamnen och sjön: ett oräkneligt antal gator fulla av damm, tiggare och flugor. Palmer, lyxhotell, hasch, berusning. Den torra, elektriska luften. Citron- och violfärgade skymningar. Fem folkslag, fem språk, ett dussin religioner, fem fartyg som speglas i det flottiga vattnet. I Alexandria, skriver Durrell, vaknar kroppen och känner fängelsets galler.

Andra världskriget ödelade staden. I den sista romanen i serien beskriver Clea ett melankoliskt landskap. De trasiga stridsvagnarna på stranden som dinosaurieskelett, de stora kanonerna som fallna träd i en förstenad skog, de bortkomna beduinerna bland explosiva minor. Staden, som alltid varit depraverad, liknar nu en stor offentlig potta, sammanfattar hon. Lawrence Durrell återvände inte till Alexandria efter 1952. De tusenåriga judiska och grekiska samfunden flydde efter kriget från Suezkanalen. Det var slutet på en epok i Mellanöstern. Jag får höra från resenärer som besökt Alexandria att den kosmopolitiska och sensuella staden har emigrerat till böckernas värld.

Alexander den store: världen är inte stor nog

3

Det finns inte bara ett Alexandria. En radda städer med samma namn visar Alexander den stores färdväg från Turkiet till floden Indus. Med de olika språken förändras uttalet, men ännu kan den fjärran melodin höras. Alexandretta, med det turkiska namnet Iskenderun. Alexandria Carmania, numera Kerman, i Iran. Alexandria i Margiana, i dag Merv, i Turkmenistan. Alexandria Eschate, vilket skulle kunna översättas som ”Alexandria i världens ände”, i dag Chudzjand i Tadzjikistan. Alexandria Bukefalos, staden som grundades till minne av den häst som Alexander den store haft sedan han var liten, och senare fick namnet Jhelum i Pakistan. Kriget i Afghanistan har gjort oss bekanta med andra antika Alexandria-städer: Bagram, Herat, Kandahar.

Enligt Plutarchos grundade Alexander den store sjuttio städer. Han ville lämna spår efter sig, precis som barn som skriver sitt namn på

offentliga toaletter (”Jag var här” – ”Här segrade jag”). Kartboken var som en vidsträckt vägg där erövraren gång på gång skrev sin hälsning. Alexander den stores drivkraft, det som gav upphov till hans väldiga energi och fick honom att genomföra en 25 000 kilometer lång erövringsexpedition, var jakten på berömmelse och beundran. Han hade en stark tro på hjältemyterna; han levde dessutom med sina hjältar och tävlade mot dem. Han var besatt av Akilles, den mäktigaste och mest fruktade krigaren i grekisk mytologi. När Alexanders lärare Aristoteles introducerade honom i de homeriska dikterna blev Akilles favoriten och han drömde som barn om att efterlikna honom. Han kände samma passionerade beundran som dagens ungdomar för sina idrottshjältar. Det sägs att Alexander den store alltid sov med en kniv och sitt exemplar av Iliaden under huvudkudden. Bilden väcker både ett leende och associationer till ett barn som somnar med sitt uppslagna album med samlarbilder i sängen och drömmer om att vinna ett mästerskap till publikens jubel.

Bara det att Alexander förverkligade sina vildaste framgångsfantasier. Meritförteckningen över hans erövringar, uppnådda under bara åtta år – Anatolien, Persien, Egypten, Centralasien, Indien – tillhör de största krigsbragderna. I jämförelse med honom framstår Akilles, som lämnade jordelivet under en tio år lång belägring av en och samma stad, som en nybörjare.

Egyptens Alexandria uppstod, naturligtvis, ur en litterär dröm, i en homerisk viskning. I sömnen kände Alexander den store att en vithårig gammal man närmade sig. När den mystiske främlingen var framme vid hans sida reciterade han några verser ur Odysséen om en ö vid namn Faros utanför den egyptiska kusten, omgiven av havets ljudliga vågsvall. Ön fanns på riktigt, i närheten av den alluvialslätt där Nildeltat mötte Medelhavet. Alexander trodde, i enighet med sin tids logik, att drömmen var ett förebud och grundade därför den förutbestämda staden just där.

Han tyckte att platsen var vacker. Där möttes sandöknen och vattenöknen, två ensliga landskap, oändliga, skiftande, skulpterade av vinden. Han gjorde själv en skiss av staden i mjöl, formad som en nästintill fulländad rektangel, och pekade ut var man borde placera stadens torg,

vilka gudar som borde få tempel och var stadsmuren skulle ligga. Med tiden skulle den lilla ön Faros kopplas samman med deltat genom en lång pir och hysa ett av världens sju underverk.

När uppbyggnaden av staden tog fart fortsatte Alexander sin resa och lämnade där en liten befolkning med greker, judar och herdar som samlats ihop från byar i närheten. De infödda egyptierna blev medborgare med lägre status, enligt alla tiders koloniala logik.

Alexander skulle inte återse staden. Mindre än ett årtionde senare transporterades hans döda kropp dit. Men år 331 f.Kr., när han grundade Alexandria, var han tjugofyra år och kände sig oövervinnerlig. 4

Han var ung och outtröttlig. På väg till Egypten hade han två gånger i följd besegrat den mäktige persiske kungens armé. Han intog Turkiet och Syrien och lät meddela att han hade befriat länderna från det persiska herraväldet. Han erövrade Palestinas och Feniciens landremsa. Alla städer utom två kapitulerade utan motstånd: Tyros och Gaza. När de föll, efter sju månaders belägring, fick de ett våldsamt straff av befriaren. De sista överlevande blev korsfästa längs en kust – tvåtusen döende kroppar på rad vid havet. Barnen och kvinnorna såldes som slavar. Alexander gav order om att guvernören i det ansatta Gaza skulle bindas vid en kärra och hans kropp släpas längs marken tills han dog, precis som man gjorde med Hektors kropp i Iliaden. Säkerligen ville han leva sin egen episka dikt – det hände att han upprepade någon gest, symbol eller legendomspunnen grymhet. Andra gånger ansåg han att det var mer hjältemodigt att vara generös mot de besegrade. När han tillfångatog persernas kung Dareios skonade han kvinnorna och avstod från att använda dem som gisslan. Han förordnade att de fick stanna kvar ostörda i sina hem och att de skulle få behålla sina kläder och smycken. Han lät dem även begrava sina stupade män.

När han kom in i Dareios paviljong möttes han av guld, silver, alabaster, doften av myrra och andra aromer, dekorativa mattor, bord och skänkar – en rikedom han aldrig skådat i det lantliga hovet i sitt

hemland Makedonien. Han sa till sina vänner: ”Det är detta som regerandet tycks gå ut på.” Han fick då se en kista, det vackraste och mest spektakulära föremålet bland Dareios ägodelar. ”Vad kan vara tillräckligt värdefullt för att bevaras i denna?” frågade han sina män. De föreslog pengar, smycken, parfym, krigsbyten. Alexander skakade på huvudet och efter en kort paus beordrade han att man skulle lägga hans exemplar av Iliaden, som han aldrig skildes från, i kistan. 5

Han förlorade aldrig ett slag. Han stred alltid tillsammans med sina mannar, utan privilegier, i fälttågets hårda verklighet. Vid tjugofem års ålder, knappt sex år efter att ha efterträtt sin far som kung över Makedonien, hade han besegrat den tidens största armé och lagt beslag på persiska rikets skatter. Men det var inte tillräckligt för honom. Han ryckte fram till Kaspiska havet, korsade dagens Afghanistan, Turkmenistan och Uzbekistan, tog sig över snötäckta bergspass i bergskedjan Hindukush och sedan genom en öken med kvicksand ända fram till floden Oxus, dagens Amu-Darja. Han fortsatte fram över områden som ingen grek någonsin hade rest till tidigare (Samarkand och Punjab). Han slet ut sig under uttröttande gerillastrider och det blev inga fler storslagna segrar.

I grekiskan finns ett ord för att beskriva hans besatthet: póthos. Det är begäret efter det frånvarande och det ouppnåeliga, en plågsam lystnad eftersom den är omöjlig att stilla. Det är ett ord som fångar våndan i obesvarad kärlek och djup sorg, den outhärdliga saknaden efter en människa som gått bort. Alexander blev aldrig fri från sitt begär att ständigt fly längre bort från leda och medelmåttighet. Han hade inte ens fyllt trettio år när han började ängslas över att världen inte var tillräckligt stor för honom. Vad skulle han göra om territorierna att erövra tog slut?

Av Aristoteles hade han lärt sig att jordens ände låg på andra sidan bergen Hindukush, och Alexander ville nå den bortersta gränsen. Tanken på att nå världens ytterkant var lockande som en magnet. Skulle han lyckas hitta det stora havet som hans mästare talat om? Skulle