9789100194673

Årets sista dag

31 december 1919

Dorset

Cristabel tar upp pinnen. Den ligger bra i hennes hand. Hon är i trädgården och väntar tillsammans med resten av hushållet på att hennes pappa ska återvända hem med deras nya mamma. Tjänstefolk i uniformer blåser på kalla fingrar. Råkor kraxar halvhjärtat från träden som omger huset. Det är den sista dagen i december: årets bottensats. Eftermiddagen falnar och gräsmattan är ett gungfly av lera och gammal snö som den treåriga Cristabel stampar runt i med sina snörkängor av läder medan hon håller pinnen som ett svärd, en miniatyrvakt i vinterkappa med mässingsknappar.

Hon sveper pinnen fram och tillbaka, njuter av svippsvipp-ljudet den gör; använder den för att skeda upp lite smutsig snö till munnen. Snön är lika kall mot hennes tunga som frostblommorna som bildas på hennes vindsfönster, men den gör inte att tungan fastnar. Den är en besvikelse, smakar inte ett endaste dugg. Någonstans för långt bort för att hon ska bry sig ropar barnflickan på henne. Cristabel avfärdar ljudet med en blinkning. Hon får syn på snödroppar som slokar i utkanten av trädgården. Svippsvipp.

Cristabels pappa Jasper Seagrave och hans nya brud sitter i det ögonblicket sida vid sida i en hästdragen vagn på väg in på uppfarten till Jaspers släktgods: Chilcombe, en murgrönetäckt byggnad med många gavlar, många skorstenar och med en kolossal aura av trött storslagenhet. Konturen är en rad hopsjunkna trianglar och höga skorstensstockar, och huset har kurat på en skogig klippa vid havet i fyrahundra år;

de blyinfattade fönstren har gjorts mindre för att stå emot havsvindar och historiska framsteg, det allmänna utseendet är långsamt förfall.

Personalen på Chilcombe har sagt att i dag kommer att bli en speciell dag, men Cristabel tycker att den är tråkig. Det är för mycket väntande. För mycket sträcka på sig. Det är inte en dag som skulle bli en bra berättelse. Cristabel gillar berättelser med muskedunder och hundar, inte brudpar och väntande. Svipp. Medan hon plockar upp resterna av snödropparna hör hon krasandet av hjul mot grus.

Hennes pappa är den förste som stiger ur vagnen, lika rund och nöjd som en bondböna som hoppar ut ur en skida. Sedan dyker en ensam fot i en känga med knappar upp, följd av en sammetshatt som böjs bakåt för att titta upp mot huset. Cristabel betraktar sin pappas polisongprydda ansikte. Han tittar också uppåt, kikar på den unga kvinnan i hatten, som medan hon fortfarande balanserar på vagnens fotsteg är avsevärt längre än han.

Cristabel marscherar mot dem genom snön. Hon är nästan framme när barnflickan tar tag i henne och väser: ”Vad har du i handen? Var är dina handskar?”

Jasper vänder sig om. ”Varför är barnet så smutsigt?”

Det smutsiga barnet ignorerar sin pappa. Hon är inte intresserad av honom. Vresig, ilsken gubbe. Istället går hon mot sin nya mamma, sträcker fram en handfull jord och snödroppsblad. Men den nya mamman är skicklig på att ta emot klumpiga gåvor; hon har trots allt accepterat det högljudda frieriet från Jasper Seagrave, en korpulent änkling med bångstyrigt skägg och hälta.

”Till mig”, säger den nya mamman, och det är ingen fråga. ”Så annorlunda.” Hon stiger ner från vagnen och ler, och en hand sveper omkring och landar på Cristabels huvud, som om det var det barnet var till för. Under sammetshatten är den nya mamman inbäddad i en stilig resdräkt i ull och en minkstola.

Jasper vänder sig mot tjänstefolket och förkunnar: ”Låt mig presentera min nya hustru, mrs Rosalind Seagrave.”

Det hörs applåder.

Cristabel tycker att det är märkligt att den nya mamman heter Seagrave, som är hennes eget namn. Hon tittar på jorden i sin hand, vänder sedan handen och låter jorden falla på den nya mammans kängor, för att se vad som händer då.

Rosalind går undan från flickan som inte ler. Det är ett moderlöst barn, påminner hon sig själv, som saknar kvinnlig vägledning. Hon funderar på om hon skulle ha tagit med lite band till det toviga svarta håret, eller en kam av sköldpaddsskal, men så är Jasper vid hennes sida och leder henne mot dörren.

”Äntligen är du här”, säger han. ”Chilcombe visar sig inte riktigt från sin bästa sida. Förr satt det ett par fantastiska järngrindar vid uppfarten.”

Medan de går över tröskeln pratar han om den kommande kvällens festligheter. Han säger att byborna är upprymda över hennes ankomst. Ett tält har satts upp bakom huset, en gris ska grillas och alla kommer att skåla för de nygifta i sejdlar med öl. Han blinkar mot henne, strålar i sin tweedkostym, och hon är osäker på vad som menas med detta täckande och avtäckande av ett öga, denna teatraliska ryckning.

Rosalind Seagrave, född Elliot, tjugotre år gammal, beskriven i tidningen Tatlers utgåva i april 1914 som ”en självsäker Londondebutant”, går genom Chilcombes stenportal och in i ett rum med träpaneler längs väggarna och som sträcker sig uppåt som en medeltida riddarsal. Det är en ihålig tratt, svagt upplyst av fladdrande ljus i mässingshållare på väggarna, och luften luktar som i bortglömda kapell på gudsförgätna platser.

Det är en märklig känsla att komma in i en obekant byggnad, medveten om att den innehåller ens framtid. Rosalind kastar blickar omkring sig, försöker ta in byggnaden innan den lägger märke till henne. Det finns en eldstad längst bort i salen: i sten, stor och otänd. Korslagda svärd hänger ovanför. Det finns inte särskilt mycket möbler och salen tilltalar henne inte så som hon hade hoppats. En snidad ekkista med lås

av järn. En rustning som håller en pik i metallhanden. Ett golvur, en vissnande julgran och en flygel med liljor i en vas ovanpå.

Flygeln, vet hon, är en bröllopspresent från hennes make, men den har ställts vid ena väggen under ett uppstoppat hjorthuvud. På väggarna hänger fler uppstoppade huvuden, lejon och antiloper med ögon av glas, tillsammans med gamla gobelänger som visar människor i profil som gestikulerar med pilar. Eftersom blått är den sista färgen som bleknar i en gobeläng är det som en gång varit livliga stridsscener nu sorgsna undervattensbilder.

Till höger om eldstaden leder en svängd trätrappa upp till husets övre våningar och på båda sidor om henne leder slitna persiska mattor genom välvda dörröppningar in i mörka rum som leder till fler dörröppningar i fler mörka rum och så vidare, likt en illustration av oändlighet. Klacken på hennes känga fastnar i en matta när hon tar ett steg framåt. De måste flytta på mattorna när de har fester, tänker hon.

Jasper dyker upp bredvid henne i samtal med butlern: ”Säg mig, Blythe, har min vilsegångne broder kommit? Han gjorde sig inte besväret att dyka upp på bröllopet.”

Butlern ruskar nästan omärkligt på huvudet, för det är så Chilcombe sköts, med gester som är så bekanta och slitna att de har förvandlats till avsaknaden av gester – intrycket av något som brukade finnas; avtrycket av ett fossil som lämnats i stenen.

Jasper drar in luft genom näsan och säger sedan till sin hustru: ”Tjänsteflickorna visar dig till dina rum.”

Rosalind eskorteras uppför trappan, förbi en rad målningar som föreställer män i krås som tar en paus mitt i jakten för att få sina porträtt målade medan de vilar strumpbeklädda ben mot fortfarande varma vildsvinskroppar.

Cristabel iakttar från ett hörn. Hon har kilat in sig bakom ett paraplyställ i trä i form av en liten indianpojke; hans utsträckta armar bildar en cirkel som håller paraplyer, ridpiskor och hennes fars promenadkäppar.

Hon väntar tills den nya mamman är utom synhåll, springer sedan genom hallen till den bakre trappan, som är dold bakom den stora trappan. Den tar henne ner till undervåningen, tjänstefolkets domäner: köket, diskrummet, förrådsrummen och källaren. Här, i husets rötter, kan hon hitta ett gömställe och undersöka sina nya skatter: pinnen och halvmånarna av jord under naglarna.

Den här dagen är undervåningen en bullrig plats, det kaklade köket ekar av aktivitet. Tjänstefolket är uppjagade inför kvällens festligheter, nervösa inför att stå värd för bröllopsfesten och fulla av skvaller om den nya frun. Cristabel kryper in under köksbordet och lyssnar.

Intressanta saker gnistrar som blixtar genom hennes medvetande: favoritord som ”häst” och ”efterrätt”; röster hon känner igen flyter upp i diskussionerna.

Hon fastnar för ljudet av Maudie Kitcats röst, den yngsta husan, som säger: ”Kanske miss Cristabel kommer att få en lillebror snart.” Cristabel hade inte sett någon lillebror stiga ut ur vagnen, men kanske skulle det komma en senare. Hon skulle tycka mycket om en bror. Att leka och att slåss med.

Hon tycker också om husan Maudie Kitcat. De sover båda två på vinden och övar på sina bokstäver tillsammans. Cristabel ber ofta Maudie att skriva namnen på människor hon känner i kondensen på vindsfönstren och Maudie gör henne till viljes och formar gnisslande orden med ett finger – M-A-U-D-I-E, H-U-N-D, B-A-R-N-F-L-I-C-K-A, K-O-K-E-R-S-K-A – så att Cristabel kan dra med sitt eget lilla finger längs bokstäverna eller sudda ut dem om hon inte gillar dem. Ibland kommer Maudie in till henne om natten ifall Cristabel drömmer en av de där drömmarna som får henne att skrika, och Maudie smeker henne över håret och säger sch, lilla gumman, sch, gråt inte.

I köket säger kokerskan: ”En arvtagare till godset, va? Vi får hoppas att Jasper Seagrave fortfarande klarar av det.” Skällande skratt hörs. En manlig röst ropar: ”Om han inte klarar av det kan jag rycka in och göra ett försök.” Det hörs ännu mer skratt och sedan en smäll, något

som kastas. Ljudet av tjänstefolket som vrålar åt denna obegripliga konversation är en mullrande våg som sköljer över Cristabel. Hon bestämmer sig för att använda sin pinne för att skriva sina ord, ritar en cirkel i dammet på stengolvet, runt, runt. O. O. O. O. Att ha lite tid utan barnflickan som alltid lägger sig i är ovanligt, hon får inte slösa bort den. O. O. O. som i ”oj”.

O som i ”ojdåCristabelvadhardugjortnu”.

Uppe på första våningen sitter Rosalind vid toalettbordet i sitt nya sovrum, men hon kan knappast kalla det nytt, för allting verkar vara antikt. Det är ett rum med aggressivt knarrande golvplankor och ömtåliga mahognymöbler, upplyst av rökfläckade oljelampor: en samling föremål som inte tål att vidröras. Hon hör skratt från någon annanstans i huset och känner av det som en ökande spänning i axlarna. En husa står bakom Rosalind och borstar hennes bläcksvarta hår medan en annan packar upp hennes väskor och försiktigt tar fram underkläder som har vikts till parfymerade sidenkuddar. Hon är medveten om att hon granskas, värderas. Hon önskar att hon fick packa upp sitt bagage på egen hand.

Rosalind betraktar sig själv i toalettbordsspegeln; samlar sig. Hon har ett favoritbarns pigga ansikte. Stora ögon, uppnäsa. Detta kompletteras av hennes självlärda vana att knäppa händerna under hakan, som om hon vore förtjust över oväntade presenter. Hon gör så nu. Hon har ordnat det bra för sig, trots allt; det måste hon tro på. Det hade pratats elakt i London. Insinuationer om oklok kurtis. Antydningar om att hon förstört sina möjligheter genom att umgås med alltför många friare. Men alla de där männen var borta nu. Den ena efter den andra av de charmerande unga män hon hade dansat med och promenerat med och ätit middag med hade försvunnit. Till en början hade det varit förfärligt och sedan hade det blivit vardag, vilket var värre än förfärligt men mindre tröttande. Efter en tid var det helt enkelt det som hade inträffat. De gav sig av, vinkade från tåg och gick

under jorden på platser med utländska namn som blev allt vanligare: Ypres, Arras, Somme.

Krigsåren blev en smärtsamt enahanda tid då Rosalind satt uppflugen i en stel fåtölj och försökte avsluta ett broderi medan hennes mamma entonigt läste namnen på eftertraktade unga män som stod uppräknade i The Times som döda eller saknade. Det förekom berättelser i tidningarna om ”överskottskvinnor” – miljoner ogifta kvinnor som aldrig skulle kunna gifta sig på grund av bristen på lämpliga makar. Rosalind klippte ut tidningsfotografier av nygifta kvinnor ur societeten och klistrade in dem i en klippbok: ett album med lyckliga utbrytare. Hon var rädd att hon skulle bli en svartklädd relik som hennes änka till mor, en ensam kvinna som sysselsatte sig med tekoppar och miniatyrhundar med apansikten, fängslad av stickningskorgar och knarrande fotpallar.

Inte ens när världskriget slutade fanns det någon kvar att fira med. Den handfull skapliga män som verkligen kom hem tillbringade fester med att byta stridshistorier med rejäla flickor som hade burit uniform, medan Rosalind stod vid en vägg med tomt danskort. Så när hon träffade Jasper Seagrave, en änkling på jakt efter en ung hustru som kunde producera en son och arvtagare, verkade det som om en öppning visat sig för henne, en smal passage hon kunde krypa igenom för att komma ut i apelsinblomsljuset på en bröllopsdag, där ett eget hus skulle vänta på henne.

Och här är hon nu. Hon har tagit sig igenom. Ett vinterbröllop, inte idealiskt men ändå ett bröllop. Trots brudgummens bihåleproblem.

Trots att han insisterat på den skakiga resan med vagn. Trots utsikten från de skramlande vagnsfönstren vilken ryckte bakåt och framåt som ett landskap som viftades omkring av amatörmässiga scenarbetare.

Trots den kramande, rivande känslan i bröstet. Allt kunde rättas till.

Rosalind lyfter sina nya diamantörhängen till öronen. Hon ser i spegeln hur en av husorna lägger fram hennes elfenbensfärgade morgonrock i chiffong, slätar ut den med respektfullt giriga händer på sängen med fyra stolpar, som har en hög madrass som den i sagan om

prinsessan på ärten. Utanför det mörknande fönstret: sprakandet från en brasa, mumlet av röster i takt med att byborna anländer, och den mustiga, brända doften av kött som grillas.

Cristabel står i trädgården vid brasan och iakttar noggrant spädgrisen som hängts över lågorna på ett spett, med ett rött äpple intryckt i den roterande munnen. Hon håller sin pinne i högra handen. Sin vänstra hand har hon i jackfickan och hon drar med fingrarna över nyfunna skatter från undervåningen: en bit tidningspapper och en pennstump. Det är ett slags trygghet att ha dessa små saker som hon kan röra vid.

Hon hör barnflickan bullra genom huset på jakt efter henne, den arga barnflicksrösten springer framför henne som en flock ylande hundar. Cristabel vet vad som kommer att hända. Hon kommer att tas upp till sitt sovrum utan kvällsmat som straff för att hon försvunnit. Ljuset kommer att blåsas ut och dörren låsas. Vinden kommer att bli skugglik och oändligt trång: en skiftande svärta genomborrad av månens långsamma strålkastare, ett stort öga utan ögonlock.

Cristabel drar tummen fram och tillbaka över den räfflade barken, som hon kommer att göra senare, när hon ligger i sin smala säng – som ett sätt att få tiden att gå när hon inte får lov att ställa till med besvär. När hon var en liten bebis var hon besvärlig och barnflickan tvingade henne att ha på sig skjortan med ärmarna som kunde bindas runt henne för att hindra henne att klättra ur sängen. Hon tänker inte ställa till med besvär igen.

Under sin kudde har hon olika pinnar, flera stenar som har ansikten och ett gammalt vykort hon hittat under en matta och som visar en hund som ägdes av en kung, hon har gett kortet namnet Hund. Hon kan rada upp dem, ge dem kvällsmat, få dem att spela upp en saga och sedan natta dem. Hon kan skydda dem och smeka deras huvuden om de har skrikande drömmar och se till att de inte hamnar på det kalla trägolvet.

Hon sätter sig på huk bredvid en snöfläck, använder pekfingret för att

skriva sina bokstäver. Ö. Ö. Ö . Hon hör barnflickan säga: ”Herregud, där är hon. Gräver i snön och smutsar ner sig.”

Cristabel tycker om ordet snö. Hon viskar det för sig själv, fortsätter sedan sitt arbete, sin dagliga övning: forma ord, skapa ord, ge namn.

S-N-Ö .

Nästa morgon

1 januari 1920

Nytt år, nytt decennium, nytt hus, ny make. Nytt som en ny nål. Sa inte hennes mamma alltid något om nya nålar? Rosalind känner sig fastnålad under lakanen i den äktenskapliga sängen. Det är en stelhet i hennes ryggrad som påminner om dinosaurieskeletten på Londons museer.

Hon sitter fast. Ett utställningsföremål. Husor med vita hättor kommer och går, tänder brasan och drar ifrån gardinerna, lika upptagna och distanserade som måsar. Genom fönstret ser Rosalind nakna träd som vajar.

Jasper har sagt att det kan ta ett tag för henne att vänja sig vid rollen som hustru. Han säger att hon är ung och att det är nytt för henne att vara tillsammans med en man. (En bild dyker upp för hennes inre – en augustikväll nära båthuset tillsammans med Rupert, hans mustasch som river mot hennes hals som stålull – hon skakar av sig den.) Jasper tror att hon kommer att bli van vid sina äktenskapliga plikter så småningom. Hon kommer att bli van vid det ovana. Hon håller sig väldigt stilla eftersom det inte verkar möjligt för de här ovana handlingarna att existera i det här rummet vid sidan av sådana handgripligt vanliga saker som hennes silverhårborste, sänglampan.

Husorna kommer med frukosten, balanserar den på en bricka ovanpå hennes duntäcke så att hon erbjuds en oaptitlig syn: en hög med geléaktig äggröra och ovanpå den en böjd, broskaktig korv. Hon täcker brickan med en servett och sträcker sig efter sin glassprejflaska: pff, pffff, och Yardley eau-de-cologne gör luften disig.

Husorna går fram och tillbaka och tittar in. Rosalind hör sin egen röst

producera passande ord åt dem: ”Ingen riktig aptit. Tack så mycket.”

Husorna tar orden och hennes oätna frukost med sig. Det finns en diskret spiraltrappa dold bakom en kinesisk skärm i hörnet av rummet som tillåter dem att komma och gå utan att använda dörren.

Snart måste hon ta itu med saker. Hon måste klä sig passande och göra det som förväntas av henne. Hon måste – vad var det Jasper hade sagt? Hans röst så förskräckligt stark i hennes öra i mörkret, som en jättes röst – hon måste ställa upp. Rosalind tittar på gobelängsänghimlen ovanför sängen för att hitta det mönster hon hade studerat i går kväll. Det är gömt i det större mönstret, ett slags snett ansikte som tittar tillbaka på henne, upprepade gånger.

Husorna dyker upp igen, sveper omkring med klädesplagg och underkläder; de vill klä på henne och göra henne vacker. Män brukade säga till henne att hon var vacker. De beundrade henne och pratade om sina bultande hjärtan, och hon tog emot det som en triumf, en tillbedjan. Hon hade aldrig trott att det som de kallade kärlek skulle inbegripa sådana obscena kroppsövningar. Rå tyngd och flämtande ansträngning.

En hög kött som luktade portvin och tobak och pressade luften ur henne tills hon inte kunde andas. Och smärtan: ren vit smärta, flammande som stjärnor bakom ögonlocken. Nej, det här hade inget med kärlek att göra.

En husa kommer fram. ”Mr Seagrave har åkt till Exeter i hästaffärer, frun. Han hoppas att ni ska njuta av er första dag på Chilcombe.”

Rosalind nickar. Hon har inga ord kvar. Hon är blank som papper i sina stela lakan.

Husan kommer närmare, går över de knarrande golvbrädorna. ”Vi träffades i går, frun. Ni kommer kanske inte ihåg det. Jag heter Betty Bemrose. Jag ska vara er kammarjungfru.” Rosalind tittar ner och upptäcker att husan, mycket överraskande, har lagt sin hand över hennes egen. ”Ett bad kanske, frun? Ni ser helt slut ut.”

Rosalind ser på Bettys bekymrade ansikte under den vita hättan. Det är runt och fräknigt, och så kommer det ett oväntat lugnande tryck från handen.

Betty fortsätter: ”Det finns badolja, frun. Jag tror att ni hade det med er. Det skulle få er på fötter.”

”Ros”, säger Rosalind. ”Det finns rosenolja.”

”Underbart.”

”Jag fick den av en kär vän. Han var officer. Dog i Frankrike.”

”Så många som är borta”, säger Betty och går mot det angränsande badrummet. ”Min systers man dog vid Gallipoli. De hittade honom aldrig ens. Jag lät bära upp lite varmvatten åt er tidigare, frun, så jag behöver bara hälla i oljan.”

”Min vän – han hade fräknar som du.”

”Nämen, hade han!”

”Han var charmerande.”

Betty dyker upp i badrumsdörren. ”Medan ni tvättar er ska jag byta sängkläder och lägga lite mer kol på elden. Vi tänder kaminerna på övervåningen bara när det är folk som bor här och om de inte har varit tända på ett tag kan det ta tid att få fart på dem.”

”Han tog mig med till Waldorf en gång. Har du hört talas om det?”

”Det tror jag inte, frun.”

”Det är dit alla går.”

Betty kommer fram till sängen och drar försiktigt bort täcket. ”Låt mig hjälpa er, frun.”

Rosalind tar tag i den unga kvinnans armar och låter sig ledas till det angränsande rummet, där ett sittbadkar i gjutjärn väntar – med vatten som doftar rosor – framför en sakta brinnande eld.

Cristabel sitter på ett trappsteg utanför köksdörren, håller sin pinne i ett fast grepp i sin knutna hand och skriver i dammet: B-O-R. B-R-U-R .

”Försök igen”, säger Maudie Kitcat som går förbi med en korg smutsiga sängkläder. ”Du har nästan fått det rätt.”

Den nya mrs Jasper Seagrave, badad och insmord, lämnar sitt sovrum och går ner till bottenvåningen. Hon är osäker på vad som förväntas av

henne. Hennes make är bortrest och hon vet inte hur hon ska få reda på när han kan tänkas komma tillbaka. Ett brev från hennes mor har anlänt och påmint henne om vikten av att sätta sig i respekt hos tjänstefolket, och Rosalind är rädd att det inte kommer att förbättra hennes anseende i hushållets ögon om hon frågar var hennes make befinner sig.

Hon fattar emellertid bestämda beslut i flera ärenden: att korv är motbjudande och lämplig mat endast för hundar, att ett modernt badkar måste installeras och att julgranen ska kastas ut tillsammans med liljorna (hennes mor säger alltid att liljor påminner henne om mycket särskilda kvinnor). Dessutom: en grammofon ska köpas in omedelbart och makens trumpna dotter borde få en fransk guvernant. Du, skriver Rosalinds mor i en framåtlutad handstil, är en ny kvast i hushållet! Rask och bestämd!

Trots sin mors instruktioner tycker Rosalind att det är svårt att dela ut order till det manliga tjänstefolket, av vilka en del, som butlern Blythe, är gamla nog att vara hennes far. Men det verkar lämpligt att hon, den unga bruden, ska vara okunnig. Hade hon inte läst i The Lady att ”män inte kan låta bli att reagera på den feminina charmen hos en oskuldsfull ung kvinna”? ”Var elegant”, hade det stått i tidningen, ”och lite bortskämd, men aldrig uttråkad.”

Rosalind lutar sig mot pianot nära ett inramat fotografi av hennes nye make. Hon gillar orden ”nye make”, de har något spännande över sig, som en presentask som prasslar av silkespapper. Hon tycker om att använda orden även när hon undviker att se på fotografiet. Ny make. Elegant, aldrig uttråkad.

Dagen går. Andra, mycket liknande dagar, går.

Rosalind prenumererar på veckotidningar och klipper ut bilder på sådant hon har behov av i sin nya tillvaro – hattar, möbler, människor – eller antecknar saker på en lista. Intill hennes sovrum finns ett litet rum, en boudoir, som innehåller allt som husets härskarinna kan behöva: ett dekorativt bord där te serveras, ett jalusiskrivbord, en brevkniv

av elfenben. Rosalind sitter vid skrivbordet och bläddrar igenom sina tidningsurklipp som en guldgrävare som vaskar guld.

Med hjälp av hushållerskan mrs Hardcastle beställer hon några viktiga saker – sidenörngott, handkrämer – och väntar på att de ska levereras. Om hon står på trappavsatsen i galleriet – gången som leder till sovrummen – kan hon titta ner i entréhallen, som kallas Eksalen, för att se om någonting anländer. Hon upptäcker att om hon säger ”Jag ska ta en liten promenad” får det tjänstefolket att försvinna. Men om de fortsätter att kretsa kring henne känner hon sig tvungen att ge sig av på en liten promenad.

Chilcombe är blygsamt i storlek, nio sovrum totalt, men det har byggts och sedan byggts ut på ett så svårbegripligt sätt att varje del av det verkar svår att nå. De boende och tjänstefolket måste göra långa utflykter i invecklade korridorer med diverse krökar, som lutar som däcket på ett fartyg. Det finns många oväntade trappor, plötsliga avsatser. Fönstren är smala som pilslitsar och stenväggarna känns fuktiga.

Rosalind skulle gärna gå ut, men världen utanför verkar otillgänglig. I London har utomhus städats upp till parker. I skymningen kommer lamptändarna med sina långa stänger och tänder gaslyktorna utefter gångvägarna, gyllene cirklar som fladdrar och blir till liv runtom i staden. Men i Dorset faller mörkret så totalt att det är som att ramla ner i en kolkällare. Här finns inga musikpaviljonger eller statyer. Bara hotfulla skogar och några få tunnland av godsets mark, som endast hyser gamla träd med skyddande staket runt stammarna, som om vart och ett av dem vore det sista i sitt slag. En förtorkad ek är så fallfärdig att grenarna har stöttats upp med metallstavar. Varför låter de den inte dö, undrar Rosalind, för den är mycket ful; bara ett barkskal av sig själv, upphängd som en kedjad man på en vägg i en fängelsehåla.

Från husets baksida ser man ut över en gårdsplan som är omgiven av uthus i tegel: en tvättstuga, verktygsbodar och stall. Intill uthusen ligger en muromgärdad köksträdgård som sköts av en trädgårdsmästare som knallar fram och tillbaka med en skottkärra. Ibland hänger döda fasaner

och harar från dörrhandtagen. Det hörs mummel och skratt från samtal mellan tjänstefolket. Rosalind betraktar det hela från ett fönster på en trappavsats, noga med att inte synas.

Det ligger en by ungefär en och en halv kilometer bort, Chilcombe Mell, men när Rosalind och Jasper åkte igenom den under sin resa från järnvägsstationen såg hon bara en handfull stugor med halmtak, några få butiker, en kyrka och en pub. Det verkade vara en halvt övergiven plats; byggnaderna låg hopklumpade längst ner i dalen som om de alla glidit neråt i ett jordskred. På andra sidan byn finns en ås som löper parallellt med kusten, en brant sluttning med gles skog på toppen och förhistoriska gravhögar. Den kallas Ridgeway och stänger ute världen ganska eftertryckligt. Vem skulle någonsin kunna hitta henne här?

Under sin uppvaktning av henne hade Jasper berättat att Ridgeway ansågs vara det berg som Den store hertigen av York hade marscherat över med sina 10 000 man. ”Varför i hela friden gjorde han det?” hade hon frågat, medveten om att detta inte var det önskade gensvaret. Hans uppvaktning av henne hade i stort sett bestått av att han hade presenterat historiska fakta för henne på samma sätt som en katt oavbrutet kommer med döda möss till sin ägare, trots den förbryllande bristen på framgång. Till och med i början av deras förhållande hade denna pinsamhet funnits där: en känsla av sammanbitna leenden och små otrevliga, överlämnande handlingar.

När det en morgon knackar på dörren till hennes boudoir reser sig Rosalind snabbt och förväntar sig att se Betty med hennes senaste inköp. Istället är det en korpulent, skäggig man i tweedgolfbyxor. Rosalinds överraskning är avsevärd, eftersom hon fullkomligt har lyckats skilja Jasper Seagraves fysiska person från orden ”ny make”.

”Jag hör att du har shoppat”, säger Jasper.

”Några få saker. Gode gud, varför knackade du? Måste en make knacka?”

”Om du inte vill det ska jag inte göra det.”

”Det verkar bara …” Rosalind inser att hon har föreställt sig en annorlunda återförening mellan make och maka. Borde han inte storma in och förklara att han har saknat henne förfärligt? Borde det inte förekomma presenter? Skulle inte något sådant göra det här så mycket bättre?

”Jag tänker ta ut Guinevere i eftermiddag”, säger Jasper. ”Du har väl inte lust att följa med?”

”Är det en häst? Regnar det inte?”

”Inte mycket. Sak samma. Vi ses vid middagen.”

”Jag har aldrig haft god hand med hästar …”, och här tvekar hon, osäker på hur hon ska tilltala honom, ”Jasper. Kära du.”

Jasper drar lätt i skägget, lutar sig sedan framåt och ger henne en stickig puss på kinden. ”Sak samma”, säger han igen innan han går nerför trappan.

Hon kallar på Betty så att hon kan göra i ordning ett bad åt henne före middagen. Betty småpratar medan hon lägger fram Rosalinds aftonklänning i blekgrönt siden – långa linjer, fint veckad, sidsömmar med pärlor – och Rosalind är tacksam. Det hjälper henne att lugna sig eftersom hon blivit upprörd efter Jaspers ankomst. Hon lutar sig bakåt i det parfymerade vattnet och njuter av Bettys prat i bakgrunden: en systers förlovning, planer för hennes stundande födelsedag.

”Din födelsedag – hur många år fyller du, Betty?”

”Tjugotre, frun.”

”Du är lika gammal som jag.”

”Jag önskar att jag hade samma storlek som ni, frun. Ni kommer att vara vacker som en dag i den här klänningen.”

Rosalind sneglar på sina vita armar. ”Vi behöver kanske ta in klänningen lite grann, Betty.”

”Har ni låtit bli att äta nu igen, frun? Det är synd. Jag antar att ni saknar ert Londonliv. Jag vet att er mor skriver till er ofta.”

Rosalind misstänker att hennes mamma skulle ogilla den här typen

av intima samtal med tjänstefolk. Hon ser henne framför sig, lutad över sin sekretär, när hon skriver: Hustruns roll är att underkasta sig sin man! Hon ska vara en kamrat, en inspiration och en ledsagare!

”Min mor skriver varje dag”, säger hon. ”Jag är hennes enda barn.”

”Hon måste vara stolt över er, att ni har fått det så bra”, säger Betty. Hustruns roll, tänker Rosalind. Att underkasta sig. Elegant. Aldrig uttråkad. Hon låter orden snurra i huvudet under hela middagstystnaden i den mörkröda matsalen och under väntan i sovrummet efteråt och sedan tiden efter det, när hon tittar upp i sänghimlen för att hitta det sneda ansiktet som betraktar henne i hennes hustruroll, och det är något i det som ger henne lite distans medan det pågår: det onämnbara intrånget, nattskjortan han aldrig tar av sig, hopknölad mellan deras kroppar som något han försöker kväva, och även om det finns en del av henne som kämpar, som hindrar och gör motstånd, så rör hon inte en muskel, skriker aldrig, hon bara ligger där, håller i lakanet med båda händer och stirrar upp förbi honom.

Hur ska hon kunna fatta det? Att detta våld utövas mot henne varje kväll medan människor överallt omkring henne sover gott i sina sängar, glada över att det pågår.

Och ett litet finger på vinden skriver B-R-O-R, B-R-O-R, B-R-O-R.

Förlorad broder

Februari 1920

Ett avlägset putt-putt-putt är det första tecknet på att den sedan länge frånvarande Willoughby Seagrave, Jaspers yngre bror och enda syskon, återvänder till Chilcombe. Cristabel, som går över gräsmattan med sin nyanställda franska guvernant, stannar och lyssnar. Det är ett helt nytt ljud som når hennes öron genom den enorma sträckan av tjugo århundraden; ett som aldrig tidigare har hörts på godset. Cristabel släpper den döda snigel hon bär på för att koncentrera sig. Den franska guvernanten stannar också till. Mon Dieu, petite Cristabel. C’est une automobile! Oui, Madame, c ’est vrai. Det är en automobil.

När fordonet närmar sig blir ljudet tydligare: det blir ett rasslande, snabbt pang-pang-pang-pang. För några av männen som städar ur stallbyggnaden bakom huset är ljudet en skrämmande påminnelse om tyska kanoner. Men för Maudie Kitcat och Betty Bemrose – husorna snubblar över varandra för att komma först till ytterdörren – är det ljudet av glamour och flykt, av dagsutfärder och frihet, av London och Brighton, av Swanage och Weymouth. Det är framtidens ljud. Det är Willoughby Seagrave.

Betty och Maudie är bägge hängivna beundrare av Willoughby. De ser båda till att de alltid får titta på de brev han skickar till Cristabel, krigsårens brorsdotter han aldrig har träffat på grund av sin militärtjänst i Egypten. Betty fick lära sig läsa av sin far, som driver puben i byn, så hon kan läsa Willoughbys brev högt för Maudie och Cristabel, och vilka brev det är: fulla av dödliga skorpioner och ökenmånar och

nomadstammar. Allt återberättat med Willoughbys snirkliga handstil med dess uppåtstigande svängar och generösa versaler; hans röst är både självsäker och dramatisk (Sanna mina ord, lilla Cristabel – detta var ett Äventyr av Högsta rang!).

Hans brev börjar alltid med Min käraste unga Dam och kastar sig sedan huvudstupa in i en fortsättning på en eskapad från ett tidigare brev, så hans korrespondens blir en aldrig avslutad berättelse om oförvägenhet (Du minns säkert att jag hade hoppat från den vresiga Dromedaren, så att Muhammad inte skulle tycka att jag var en skrajsen velpotta, och tillsammans följde vi efter Senussierna till fots över Dynerna – mina män följde efter, uttröttade men resoluta! ). När brevet tagit slut beordrar Cristabel: ”Läs en gång till. En gång till.” Och det är de tvungna att göra.

Varför Willoughby fortfarande galopperar omkring i öknen när alla andra har kommit hem från kriget förstår de inte riktigt, men de har sett ett fotografi av honom i hans gräddfärgade uniform, vilket Jasper har stoppat i en låda, och han är lika stilig som filmstjärnorna i Rosalinds veckotidningar. Tjugotreåriga Betty njuter av Willoughbys äventyr på samma sätt som hon njuter av en skvallertidnings berättelse om De Vackra Unga och deras Londonfester. Men för fjortonåriga Maudie är Willoughby överväldigande. När Betty läser upp hans brev stiger en våldsam rodnad upp i Maudies ansikte och färgar hennes anletsdrag.

Maudie, den yngsta husan och Cristabels sällskap på vinden, är ett föräldralöst barn med en dragning åt det intensiva. En gång låste hon in en springpojke i tvättstugan när han hade retat henne för hennes rufsiga hår. Det går rykten om att hennes familj var smugglare. Det går rykten om att springpojken hittade en huvudlös råtta i sin cykelkorg. Maudie har tagit tag i Bettys hand och rusar nu tillsammans med henne mot ytterdörren samtidigt som automobilen som inrymmer Willoughby och en hög skamfilat bagage vrålar in på uppfarten. De får inte missa öppningsscenen. För detta är löftet om Willoughby: han är en föreställning.

Oväsendet är sådant att Jasper, som frukosterar i matsalen, gör en paus mitt i en rökt fisk och frågar: ”Blir vi invaderade?”

Rosalind, vid bortre änden av bordet, sätter ner sin tekopp och håller en hand mot halsen. Utifrån hörs en hög smäll när någon slår igen en bildörr, följt av en kakofoni från alla råkor som har bon i de omgivande träden och lyfter mot himlen samtidigt.

Butlern Blythe utför en prydlig halvbugning och ska just gå för att hitta den som för oväsen, men den som för oväsen är redan hos dem, han kommer in i rummet med långa kliv och med ansiktet sotigt av smuts och ett par förarglasögon uppskjutna på det vågiga, kopparfärgade håret. På något sätt är rummet plötsligt packat med människor som inte var där för ett ögonblick sedan, en mängd personer pressar sig in bakom Willoughby, en trängsel som inkluderar Betty och Maudie, husfrun mrs Hardcastle, den nya franska guvernanten och Cristabel, som bär på en pinne.

”Jaha”, säger Willoughby, med en röst som är varm och trygg och har en antydan till skratt. ”Hej allesammans.”

Hans publik fnissar och babblar sina svar i munnen på varandra; nervösa deltagare.

Cristabel tränger sig fram bland åskådarna och höjer allvarsamt sin pinne. Willoughby bugar djupt som en pantomimprins och säger: ”Du måste vara Cristabel. Jag kan se din mor i dig. Vilken ära att äntligen få göra din bekantskap.” Sedan vänder han sig mot Jasper och Rosalind, som fortfarande sitter vid bordet: ”Fast jag hörde rykten i London om att min bror är mycket ivrig att utöka sin familj – och varför inte?”

Rosalind rodnar. Jasper öppnar munnen men missar sin replik när Willoughby vänder sig mot publiken igen.

”Betty Bemrose, jag har saknat dig. Vad jag längtade efter dina dugliga händer i öknen. Ingen i Egypten kan stoppa en strumpa som du. Jag var trådsliten och allena.”

”Mr Willoughby”, svarar Betty och studsar upp och ner, på samma gång skräckslagen och förtjust.

Willoughbys ton rör sig så obehindrat mellan registren att det är svårt att avgöra om han har huvudrollen i en romantisk film, en Shakespearekomedi eller en West End-fars, och därför är det inte lätt att veta om man ska bli förolämpad av honom eller inte. De flesta låter honom hållas, eftersom det finns en linje som böjer sig uppåt i ena mungipan som avslöjar att han njuter av tvetydigheten och att han njuter av alla som redan låtit honom hållas – och hans generösa vilja att låta fler göra det.

Jasper hostar. ”Av det förfärliga oväsendet att döma förmodar jag att du har köpt dig något löjligt fordon.”

”Underbart att träffa dig också, broder”, säger Willoughby. ”Jag har definitivt ett löjligt fordon. Kanske du vill följa med på en åktur?”

”Du kunde ha talat om för oss att du var på väg. Gett oss tid att slakta den gödda kalven”, säger Jasper och drar servetten från kragen.

”Förstöra den här ljuvliga överraskningen? Aldrig i livet”, säger Willoughby, även om han nu ler mot den franska guvernanten. ”Jag tror snarare att den här unga damen skulle tycka om ett löjligt fordon.”

”Monsieur Willoughby …”

”Jag kan se er som racerbilsförare, mademoiselle. Läderhandskar på. Far fram i femtio.” Han tar glasögonen från huvudet och kastar dem mot henne. ”Prova de här.”

”Mr Willoughby, ni vill säkert ta ett bad”, säger mrs Hardcastle, men Willoughby har tagit guvernanten i armen och leder henne tillbaka ut genom Eksalen till ytterdörren och säger: ”En snabb tur. Bara för att få en känsla av det.” Maudies ansikte är vidöppet som en ökenmåne när hon ser dem gå förbi.

När Rosalind går fram till matsalsfönstret ser hon i det bleka februarimorgonljuset: Willoughby, en fransk guvernant i förarglasögon, en husfru som inte ler och ett barn som håller i en pinne, alla sitter de i en stor bil utan tak som sakta tuffar iväg på uppfarten och ibland girar mot gräsmattans kant. Denna ovanliga aktivitet betraktas av Jasper, som inte riktigt ler men inte riktigt låter bli heller, tillsammans med Betty,

Maudie och en samling av övrigt tjänstefolk. Rosalind ser bilen accelerera, sprätta upp grus, den franska passageraren tjuter och Willoughby ropar över axeln: ”Vi är tillbaka till lunch.”

Rosalind hör Jasper komma in och dra sig tillbaka till sitt arbetsrum i det inre av huset. Hon vandrar till vardagsrummet men kan inte slå sig till ro. Hon blir störd av tjänstefolket som fladdrar från rum till rum, fönster till fönster, som en flock fåglar instängda i huset. Till sist knäpper hon helt enkelt händerna, blundar och väntar. Hon börjar bli bättre på att vänta.

Bilutflyktsgruppen återkommer till Chilcombe tre timmar senare, täckta av damm och med något som ser ut som ränder av jordgubbssylt. Cristabel sover och bärs in av mrs Hardcastle, men håller fortfarande i sin pinne. Rosalind står i Eksalen för att ta emot dem.

”Kära nån”, säger hon, ”någon får bära upp det där barnet och tvätta henne ordentligt. Jag klarar knappt av att se på henne.”

Hon hör sin mamma i sin egen röst och tycker att det känns tryggt. Avbrottet som Willoughbys ankomst skapat har låtit henne kliva in i en roll som hittills har undflytt henne: husets härskarinna. Hon rätar på ryggen medan den vindpinade gruppen marscherar förbi. Den franska guvernanten har en skär nejlika instucken bakom örat. Sist i gruppen dröjer sig Willoughby kvar i dörröppningen, håller chaufförsmössan i handen och stryker ångerfullt mustaschen.

”Varför kommer ni inte in?” frågar Rosalind.

”Jag fruktar att jag har gjort ett hemskt första intryck.”

”Det är definitivt inte vanligt att en gäst tar med sig halva hushållet på en utflykt.”

”Nej. Det är det inte”, säger han.

”Jag undrar vad byborna tänker. När de ser er fara omkring på det där sättet.”

”Bryr ni er om vad de tänker?”

Rosalind rynkar pannan. ”Naturligtvis.”

Han rycker på axlarna. ”Jag tror att de faktiskt tyckte om det. Vi stannade vid puben så att de fick ta sig en titt på bilen.”

”Åkte ni till puben i byn?”

”Det gjorde vi. Har ni något emot det?”

”Nej. Jo”, säger Rosalind. ”Jag menar, jag hade kanske inte haft något emot det. Om jag hade blivit tillfrågad.”

”Det var det jag hoppades. Kan vi börja om? På rätt fot den här gången. Efter att jag har tagit ett bad. Jag kommer att vara så skinande ren och uppföra mig så perfekt att ni inte kommer att känna igen mig.” Han ler och det är som den bländande explosionen från en fotografs blixtpulver.

”Det låter … acceptabelt”, säger Rosalind.

”Ni är en trevlig prick. Det visste jag att ni skulle vara.”

”Gjorde ni? Varför trodde ni det?”

Men han är redan på väg förbi henne, drar skjortan ur byxorna och tar trappan två steg i taget medan han ropar: ”Finns det varmvatten åt mig, Betty?”

Rosalind står kvar och väntar vid dörren med sina obesvarade frågor, sin handfull meningar.