jag drömde att det var sommar, och att jag badade i sjön på landet hos morfar. Det var precis som när jag var liten men jag var ändå mig själv, jag var vuxen.
Jag hade den där känslan som väl alla har när de är små. Man är i nuet på ett helt annat sätt än när man är vuxen. Sommaren sträckte sig åt alla håll, så långt det gick att se.
Jag låg och flöt en bit ut från stranden och hade på mig ett cyklopöga med snorkel. Kikade ner under vattnet, på den där annorlunda, tysta världen. Botten var liksom räfflad, där fanns små, små sanddyner, som ett Sahara i miniatyr. Och ljuset skimrade. Det var väl krusningarna på vattenytan som gjorde det. Här och där fanns enstaka strån av vass som gungade lite, fram och tillbaka. Små fiskar, nästan genomskinliga, flydde när man sträckte ut handen mot dem. Munstycket till snorkeln smakade gummi, precis som när jag var liten. För varje andetag jag tog väste det i öronen. Det lät som om jag var en djuphavsdykare hundratals meter under vattenytan.
Den där drömmen var verkligen sjukt levande.
Jag simmade inte, utan jag drog mig fram med fingrarna i sjöbotten. Moln av sand bildades i vattnet, som en liten explosion. Det såg coolt ut, tyckte jag.
Sen låg jag stilla vid ytan och tittade utåt sjön. Jag rös lite, för en bit ut försvann botten och solljuset svaldes av ett stort mörker. Morfar hade pratat mycket om att det fanns en brant under
vattnet en bit ut. När jag var liten var jag aldrig så långt ute, för jag bottnade inte före branten heller, men som vuxen har jag såklart varit framme vid kanten. Vattnet når en till bröstvårtorna ungefär, sen tar man ett steg till och botten försvinner. Jag tror sjön blir typ fem meter djup nästan på en gång.
Morfar tjatade hål i huvudet på mig och Klara att vi inte fick gå ut till branten. Som om vi skulle haft en tanke på att våga oss ut dit, en sexåring och en treåring. Jag var livrädd för den. Och ärligt talat, även som vuxen känner jag ett konstigt sug i magen när jag tar några steg ut och huvudet försvinner under vattenytan.
I alla fall. I drömmen kände jag som ett stråk av kallare vatten mot huden. Vet ni hur det känns? Det är strömmar som för med sig vatten upp från den djupa delen av sjön gissar jag. Så jag sträckte mig ner mot botten för att börja dra mig in mot stranden igen.
Men då nådde jag inte ner.
Jag hade väl legat och guppat en stund vid ytan och drivit ut några meter utan att tänka på det.
Jag började sprattla och kämpa förtvivlat för att nå ner med fingertopparna, men det hjälpte inte. Jag såg framför mig att jag skulle ligga där och fäkta i vattnet helt hjälplös och långsamt driva ut över branten, ut på den djupa delen av sjön där vattnet var alldeles svart och man inte hade en aning om vad som kunde finnas under en. Stora fiskar eller ålar kanske lurade där nere i djupet, tänk att känna nåt man inte visste vad det var plötsligt stryka mot benet. Så sjukt läskigt.
I drömmen hade jag panik.
Sen kom jag på att jag kunde simma. För jag var ju den jag är idag, jag var vuxen.
Jag crawlade som en besatt tills jag var inne på grundare vatten, vilket i verkligheten borde ha tagit cirka fem sekunder. Men i drömmen fick jag hålla på en kvart minst.
Till slut kunde jag ändå nå ner till botten igen med fingertopparna, jag pustade ut och drog mig inåt den sista biten. När det började bli riktigt grunt kändes vattnet så varmt att det nästan brände mot huden.
Jag tittade upp, vatten rann över cyklopögat så jag såg inte klart, men en liten figur kom springande mot mig däruppe på stranden. En treåring. Klara.
Jag har inte drömt om Klara på många år. Men nu blev jag glad. Jag drog av mig cyklopet och reste mig ur vattnet. Klara var naken och rusade ut i vattnet och började plaska och skvätta på mig det värsta hon kunde. Jag skvätte tillbaka, och hon skrek förtjust.
Håret på halva huvudet var avbränt, halva ansiktet svart och sprucket, ena armen också. Men ögonen hade hon kvar.
Så det var det läget.
Det märktes inte alls på henne. Att hon hade ont eller nåt. Hon lekte och stojade som vanligt, jag också.
Det var nåt med Klaras ansikte som gjorde att hon alltid såg glad ut. Eller nöjd, snarare. Som att hon var på konstant gott humör. Alltså, inte när hon var ledsen eller förbannad, såklart. Men det var som att hennes grundläge var ”gud vad livet är härligt”. Det var nog en orsak till att jag tyckte så mycket om henne. Klara var en väldigt positiv liten människa. Plus att jag var hennes idol, det bidrog såklart också. Jag var tre år äldre och kunde och visste mer än hon om det mesta. Men hon trodde jag kunde allt. Hon fick mig att känna mig större än jag var.
Vi höll på att skvätta vatten på varandra en stund, sen gick vi upp på stranden och började bygga sandslott. Jag visade henne att sanden måste vara lagom blöt för att det ska bli stabilt när man vänder på hinken. Och att man ska knacka med spaden på hinken så att sanden släpper bättre.
Klara stoppade en slinga av sitt blöta, mörkbruna hår i mungipan och sög på den. Hon satt på huk alldeles intill mig, lutade
sig mot min kropp, la sin ena hand på mitt ben, utan att tänka på det. En mysig känsla. Att vara nästan sammanvuxna.
Hon luktade lite bränt.
Jag fyllde en hink med lagom blöt sand, vände upp och ner på den, knackade på hinken. Då sa Klara:
”Isak, åk inte.”
”Vad menar du? Vad då, ’åk inte’?”
Klara klappade mig på benet, lutade huvudet mot min axel.
”Åk inte.”
Lyssna på det här: när tror ni att jag drömde den här drömmen?
Natten före dagen då min pappa ringde mig och allt drog igång.
Natten före.
Isak, åk inte.
Det är ju som att hon ville varna mig. Jag menar, jag fattar ju att det inte var så. Det kan inte vara så. Men ändå.
Hur sjukt?
byte av perspektiv.
Ni har säkert sett den där bilden. Ena stunden ser det ut som en gammal gumma. Nästa stund ser det ut som en ung, elegant kvinna med lång hals, lätt bortvänd.
Jag sitter på marken i rastgården, i mitt lilla kilformade utrymme, och tittar upp mot himlen. Det känns som om jag sitter i ett fack i en sån där Trivial pursuit-tårta i jätteformat.
Instängd.
Men så tänker jag, kanske är det världen som är instängd?
Hela universum. Bara i den här lilla tårtbiten där jag sitter kan man röra sig fritt. Allt annat som finns är instängt.
Byte av perspektiv.
Pappa fick mig att se världen på ett helt annat sätt. I några korta stunder. Det var väl det som var hans tanke med alltihop.
Man kan också se det som att i några korta stunder var jag lika galen som han.
Jag kan inte längre se världen som jag såg den då. Men jag minns ännu känslan. Och när den kommer tillbaka får jag svindel och måste sätta mig ner.
Häromdagen kom en korp och satte sig på muren däruppe. Jag tror det var en korp i alla fall. Den var stor och svart.
Jag undrar om det var hon. Vad vill hon mig i så fall? Är vi inte färdiga med varandra?
Snälla. Låt oss vara färdiga med varandra.
Jag drömmer om mamma på dagarna och om Klara och Madde på nätterna.
Himlen ovanför stålnätet är jämngrå.
Precis som den var den dagen då pappa ringde.
jag jobbade som undersköterska i hemtjänsten innan allt hände. Hade gjort det i nästan fyra år. Trivdes bra. Hade en liten tjänstebil och körde runt till ett gäng gamlingar som bodde kvar hemma i hus och stugor. En del av dem bodde i torp mitt ute i skogen. De skulle troligen tyna bort och dö på några veckor om man satte in dem på ett hem.
Folk tror att det värsta med att jobba i hemtjänsten är att sköta brukarnas personliga hygien. Byta blöjor, torka gamlingar i stjärten när de har bajsat på sig. Men sanningen är att det där vänjer man sig vid på en vecka. I alla fall gjorde jag det. Jag tänkte knappt på att det var äckligt längre, kände inte dofterna som förut. Det var nåt som bara skulle göras.
För mig var det administrationen som var värst. Att skriva rapporter, vara med på avstämningsmöten, beställa förbrukningsmaterial, allt det där som inte hade direkt med arbetet att göra. Astråkigt. Ibland fick det mig att fundera på att byta jobb.
Många tycker det är jobbigt med stressen, att man aldrig har tillräckligt med tid för de gamla, att man måste skynda vidare till nästa och nästa. Att ständigt känna sig otillräcklig. Men jag hade nog det bästa schemat i hela kommunen. Det hade att göra med att jag är stor och stark och kunde baxa in en gammal gubbe, som Göte i Virseryd till exempel, i duschen helt själv. Göte hade gått ner en del i vikt senaste året men han vägde fortfarande en bra bit över hundra pannor. Om inte jag åkte till honom måste två av mina kollegor åka. Låg Göte på golvet
var det bara jag som klarade att få upp honom på egen hand. På det sättet kan man säga att jag gjorde två undersköterskors jobb och därför hade jag ett riktigt skapligt schema.
Det här var på tisdagen efter midsommar. Vädret var skit, kallt och regnigt, himlen jämngrå över granskogen. Sommar i Småland. Är den lika värdelös nån annanstans i det här landet? På den här planeten? Tillåt mig tvivla. Hur som helst gjorde vädret att jag längtade ännu mer till semestern som skulle börja veckan därpå. Jag och Madde skulle åka till Turkiet, Antalya, där vi träffades förra sommaren.
Sån var planen. Gud. Det känns som hundra år sen.
Jag hade farit runt i min lilla bil ett par timmar redan och klockan närmade sig nio. Sjuttiovägarna låg i stort sett öde denna morgon. Jag tänkte mycket på nattens dröm om Klara. Den hade rört upp en massa olika känslor i mig. Glädje över att träffa henne igen, även om det bara var i en dröm. Vemod när jag vaknade. En oro som jag inte riktigt förstod själv.
Åk inte.
Jag krypkörde genom Tannsjö, det lilla samhället som gamla Birgit bodde i utkanten av. En obemannad mack, en liten närbutik. Flera affärslokaler som stått tomma så länge jag kunde minnas. Tvåvåningshuset med lägenheter, det enda i Tannsjö. Inga människor ute i regnet.
Jag parkerade på uppfarten till Birgits lilla enplansvilla i gult tegel. En gång, för längesen, hade den säkert känts ny och modern och fräsch och praktisk. Jag visste att Birgit hade varit gift och att maken hade gått bort för många år sen. Några barn hade jag aldrig hört talas om.
När Birgit flyttade in här, visste hon då att det var för gott? Eller tänkte hon att det här bara var ett första stopp på resan som var resten av hennes liv? Kändes det som att hon hade oändligt med tid framför sig, oändliga möjligheter?
Jag gick till ytterdörren, låste upp och gick in. Och upptäckte den blöta fläcken på hallgolvet.
Det var inte första gången. Birgit hade fyllt nittio i vintras och var lite senil. Ibland drog hon av sig blöjan på natten. Då kunde man hitta både det ena och det andra lite varstans i huset.
Jag gick in till henne i sovrummet. Hon låg och snarkade med öppen mun. Jag tog hennes beniga, fläckiga hand i min och kramade försiktigt.
”Birgit? Birgit? Ska du vakna?”
Hon slog upp ögonen, nästan i slow motion. Hon var långt borta. Tittade på mig med sömnig och förvirrad blick.
”God morgon. Det är jag, Isak.”
Ett försiktigt leende spred sig över hennes ansikte, fick hennes vattniga grå ögon att se yngre ut.
”Hej du”, sa hon.
”Har du sovit gott? Mår du bra?”
”Bättre än imorrn”, pep hon hest.
Jag log. Birgit hade ett gäng repliker och skämt som hon upprepade varje gång vi sågs. Det var väl demensen. Men det spelade ingen roll att man hade hört skämten hundra gånger förut, det var inte dem man blev glad av. Det var den pigga blicken i hennes ögon när hon drog dem.
Jag kände en misstänkt lukt. Jo, jag hade inte blivit helt immun än. Jag lyfte på täcket, och upptäckte att Birgit var naken från midjan och neråt och att hon hade bajsat i sängen.
Inte första gången det heller.
Just då började telefonen surra. Jag tog upp den och kollade om det var nån från jobbet, eller Madde. Nej. Det var inget nummer jag kände igen. Förmodligen en telefonförsäljare. Jag kopplade bort det och satte igång.
En halvtimme senare satt Birgit i köket och åt frukost. Jag hade torkat upp kisset i hallen, duschat och tvättat henne, satt på en
ny blöja och ett par ljusgrå joggingbyxor, kokat kaffe och gjort ett par ostsmörgåsar. Medan hon mumsade på smörgåsarna och sörplade i sig kaffe slängde jag de nerbajsade sängkläderna i tvätten och bäddade med rena, nya lakan. Sen gjorde jag henne sällskap i köket. När jag kom in genom dörren mönstrade hon mig med blicken som om hon såg mig för första gången. Birgit var stel i nacken och kunde inte böja huvudet bakåt, så hon lutade hela kroppen istället, som om hon försökte se toppen på en skyskrapa eller nåt.
”Oj då, här är en som inte har fuskat med gröten”, sa hon och skrockade.
”Nej, precis”, sa jag och flinade.
Det var andra gången hon sa det den här morgonen. Om jag kände henne rätt skulle hon hinna säga det ett par gånger till innan jag åkte vidare.
Jag tog en kopp ur ett köksskåp och fyllde på kaffe åt mig själv, slog mig ner på stolen bredvid henne. Jag sa:
”Ska vi gå en runda sen?”
”Ska vi ut och gå?”
Jag lutade mig lite närmare Birgit och höjde rösten.
”Nej, inte ut. Jag hinner inte det idag. Men vi kan gå ett varv härinne i alla fall.”
”Ja, det kan vi göra.”
”Du vet, det är bra att du rör på dig. Så får du inte så ont i ryggen.”
”Nej, nej. Jag har inte ont i ryggen.”
”Vad bra.”
”Jag kan ligga utan krycka nu.” Hon såg på mig och skrattade, hennes ögon blev som halvmånar, och jag skrattade också.
”Ja, det är bra, Birgit. Du går från klarhet till klarhet.” Jag strök henne över kinden.
Telefonen surrade på nytt, men den fick vänta.
När jag och Birgit gått några varv i huset, och jag satt henne i en fåtölj i vardagsrummet, gav jag henne en liten kram.
”Hej då. Mia kommer i eftermiddag. Vi ses imorgon.”
”Du är så välkommen.”
Jag stängde och låste ytterdörren och gick mot bilen. Samtidigt fiskade jag upp mobilen ur fickan. Det var samma nummer som hade ringt igen, men nu hade jag också fått ett meddelande.
Telefonförsäljare brukar inte lämna meddelanden.
Jag ringde upp mobilsvaret och lyssnade av.
Först hördes en lång tystnad, och nån som drog ett djupt andetag.
Vad var det här för nåt?
Sen:
”Hej Isak … det är Fredrik. Det är pappa.”
Ny, lång tystnad.
”Jag har nånting som jag vill berätta för dig. Så … om du kan ringa mig på det här numret. Tack.”
Klick. Meddelandet var slut.
Jag låste upp bilen, sjönk ner bakom ratten, stängde dörren om mig. Drog ett djupt andetag, stirrade på telefonen.
Jag blev sittande på Birgits garageuppfart en bra stund, med hjärtat bultande i bröstet.
det där meddelandet påverkade mig hela dagen. Hade svårt att få det ur tankarna.
När jag jobbat färdigt stack jag till gymmet och körde ett riktigt hårt pass. Slet som en galning på crosstrainern, drev upp pulsen mot 175. Jag ville åt det där att man känner hur hjärtat bankar i hela kroppen, i bröstet och halsen och öronen, till och med bakom ögonen så att synen nästan blir lite suddig för varje slag. För det händer nåt i hjärnan också när man kör så där hårt. Man kanske har fastnat lite i vissa gamla hjulspår, i tankarna menar jag, och då är det som att riktigt hård träning nollställer skallen, och så kommer man upp på vägen igen. Upp ur diket. De andra på gymmet sneglade på mig. En tjej som jag sett där några gånger förut, hon är väl några år yngre än jag, runt tjugo, såg nästan orolig ut, som om jag skulle få en hjärtattack typ. Men när jag gick därifrån kändes det bättre. Oron hade lagt sig lite.
På vägen hem till lägenheten funderade jag på hur jag skulle göra med pappa. Det fanns ju bara två vägar att gå, såklart, antingen höra av sig, eller låta bli. Men grejen var att även om jag lät bli att ringa tillbaka så skulle inte det göra att allting fortsatte som tidigare. Han hade ringt mig, han ville berätta nåt. Om jag inte hörde av mig skulle jag gå och fundera på vad det var han ville.
Han hade ställt mig inför ett val, men jag var inte sugen på nåt av alternativen.
Jag och Madde bodde i en liten tvåa nära centrum. Det var fem minuter att gå till torget med det gamla tingshuset och tio minuter att gå till Ica Maxi, åt andra hållet. Nära till allt. Eller till inget, beroende på hur man ser på det.
De har byggt nya bostadsrätter längs med ån, stora fräscha lägenheter med inglasade balkonger. Månadsavgiften är hög men de gick ändå åt som smör i solsken. Så det finns ju folk med pengar, även i vår lilla stad. De där våningarna var dock inget för mig och Madde att tänka på. Vi fick tag i en sliten hyrestvåa på femtiotvå kvadrat, tredje våningen utan hiss.
När jag kommer att tänka på den där lägenheten sköljer smärtan över mig som en mäktig våg. Jag sitter blickstilla tills den har sjunkit undan. Det tar en bra stund.
Våra liv, vår framtid, allt hopp och all längtan rymdes på de där femtiotvå kvadraten.
Vi hade fortfarande en ouppackad flyttlåda i vardagsrummet.
Den står väl kvar där än, förresten.
Fy fan.
När jag kom in genom ytterdörren hörde jag att Madde stod och stekte nåt i köket.
”Hallå”, ropade hon för att överrösta surrandet från den gamla fläkten.
”Hallå”, ropade jag tillbaka och ställde ner ryggan med mina träningskläder på hallgolvet. Jag fortsatte genom den smala korridoren, in i det lilla köket. Madde tittade upp på mig och log.
”Hej där.”
”Hej.” Jag gick fram till henne och la händerna på hennes midja. Jag böjde mig lite neråt, hon sträckte sig lite uppåt, och så möttes våra läppar i en kyss.
”Oj, du är alldeles röd i ansiktet”, sa hon.
”Jag var på gymmet.”
Jag drog henne intill mig. Hon hade en stekspade i handen,
i gjutjärnspannan fräste kalkonköttbullar. Vatten kokade våldsamt i en gryta med pasta. Jag frågade:
”Vad ska jag göra? Ska jag duka?”
”Ja, gärna. Och fixa lite grönsaker. Det finns tomat och gurka i kylskåpet.”
Jag började duka vid det minimala köksbordet. Några gånger när morfar hade kommit på besök hade vi suttit alla tre i köket och ätit, men det var egentligen för trångt.
Jag tittade bort mot Madde där hon stod vid spisen. Hon var väldigt koncentrerad på matlagningen och märkte inte mina blickar. Ingen av oss var bra på att laga mat, eller särskilt intresserad av det. På en loppis hade hon köpt en kokbok av Erik Lallerstedt, där han skrev att man inte skulle ha dåligt samvete för att man använde halvfabrikat, det var man tvungen att göra ibland för att få vardagen att fungera. Det budskapet hade vi tagit till oss med hull och hår kan jag säga. Vi använde halvfabrikat också för att få helgerna att fungera. När vi inte hämtade mat från pizzerian eller thaikiosken.
Och jag tänkte, som jag ofta gjorde, på hur konstigt detta ändå var. Och underbart. Att den här fantastiska tjejen stod och stekte köttbullar i vårt kök. Att hon flyttat från Stockholm, till den här hålan mitt i mörkaste Småland, för att bo ihop med mig.
Madde var några år äldre än jag. Tjugonio. Hon såg liten ut i mina armar men var egentligen medellång. Kroppen var slank och välformad. Hon tränade aldrig men såg ändå fit ut, jag fattade aldrig hur det där gick till. Den här kvällen hade hon tajta svarta jeans (jag älskade att stoppa ner händerna i bakfickorna på de där jeansen) och ett vitt linne som dolde den lilla tribaltatueringen i ryggslutet. Hon hade mörkbrunt hår, ganska kort, det dolde öronen och lite till, men visade hennes smala, fina hals och nacke. Det var klippt på ett särskilt sätt, jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Man såg att det inte var gjort på nån av
salongerna här i stan. Madde åkte upp till Stockholm varannan månad ungefär och då passade hon på att klippa sig.
Hon hade ett vackert ansikte, ”symmetriskt” brukar det väl heta, med höga kindknotor och bruna ögon. Alltid noggrant sminkad med mycket kajal runt ögonen och färg på kinderna.
Men det som verkligen fick blodet att rusa i mig var de där sakerna som inte riktigt stämde med bilden. Sakerna som berättade att hon inte var en rockstjärna, utan en människa av kött och blod. Hennes blekrosa sockor som blivit missfärgade i tvätten. Hur hon kliade sig på ovansidan av den ena foten med tårna på den andra. Hennes lite osäkra hållning med stekspaden i handen, hur hon var tvungen att titta noga på de olika vreden på spisen för att veta vilket hon skulle använda för att sänka värmen under pastagrytan.
Hon var inte i sitt rätta element här. Och det var på grund av mig. Det var för min skull hon utsatte sig för detta, för att få vara tillsammans med mig. Och när jag tänkte på det kände jag att jag älskade henne.
Den där kvällen, efter att pappa hade kontaktat mig för första gången på tolv år, dukade jag färdigt bordet och skar upp lite gurka och tomat. Öppnade en burk majs och tömde i salladsskålen. Madde hällde vattnet av pastan, la ut underlägg på bordet och ställde fram stekpannan och grytan. Jag tog fram ketchup. Vi satte oss och åt.
”Vad har du gjort idag, då?” undrade jag.
”Inget särskilt”, sa Madde mellan tuggorna. ”Jag var inne och kollade på AF men där var inget nytt.”
När Madde flyttade ner i vintras jobbade hon ett tag på Korseryds herrgård. Provanställning. De behövde väl extra folk till julborden och nyårsfesterna. Men det blev inget av det, hon fick inte fortsätta. Och sen hade hon ärligt talat inte verkat supersugen på att hitta nåt annat, även om hon gick in och kollade på
arbetsförmedlingen online varje vecka. Enligt vad hon sa.
Jag hade inte världens fetaste lön men jag sa ändå att jag kunde betala hyran och annat, tills hon hittade nåt. Men det ville hon inte höra talas om. Hon skulle betala hälften, det höll hon stenhårt på.
Madde hade vuxit upp i en rik familj. Villa i Danderyd, sommarhus på Rivieran. På mammans sida hade familjen gamla pengar från nån industri, själv jobbade hon som chefsjurist på ett verkstadsföretag. Pappan var fotograf och mer bohemisk men framgångsrik på sitt sätt. Madde var ett av fyra syskon, näst äldst, och ansågs allmänt vara det svarta fåret. Sin mamma beskrev hon som kall, härsklysten och kärlekslös. Så länge Madde kunde minnas hade de bråkat. Under tonårstiden hade det varit totalt kaos hemma, ett långt utdraget uppror, Madde skolkade massor och blev utkastad hemifrån när hon blev myndig. Hon hade i stort sett inte haft nån kontakt med sin mamma sen dess. Pappan var mjukare, mer kärleksfull. Han hade i hemlighet hjälpt henne ekonomiskt genom åren, och till och med låtit henne bo i sin ateljé ibland när hon varit mellan andrahandskontrakt. Hon hade haft varenda skitjobb som fanns i Stockholm, berättade hon. Och hon hade rest mycket, backpackat sig runt jordklotet. Ibland hade hon fått stanna några månader på samma ställe för att jobba ihop pengar till nästa sträcka.
”Hur har din dag varit?” frågade hon.
”Bra”, sa jag. ”Inget särskilt.” Jag tog mer pasta och sprutade över ketchup. ”Vad gott det var.”
Madde log lite snett, självironiskt. Hon visste att hon inte var nån mästerkock.
Vi åt under tystnad ett tag. Mina tankar gled iväg till pappa, och till drömmen om Klara. Jag ville inte men jag kunde inte låta bli. Och Madde måste ha märkt det, att jag inte riktigt var
där. Jag kände hennes blickar på mig. Till slut sa hon:
”Det har inte hänt nåt, då?”
”Nej, vad då?”
”Du verkar lite … du ser ut som om du sitter och tänker på nåt.”
”Nej, det är inget. Jag är bara jävligt hungrig efter träningen.”
Madde nickade och tittade ner i maten. Hon såg inte övertygad ut.
”Okej.”
”Ska vi kolla på nåt ikväll?”
”Amen det gör vi.”
Jag kunde inte berätta att pappa hade ringt, av en väldigt enkel anledning. Jag hade sagt till Madde att mamma och pappa var döda. Att de hade dött i en brand när jag var liten. Madde hade inte frågat efter några detaljer, av finkänslighet.
Jag hade tyckt att det var enklast så. Vad var oddsen att pappa skulle höra av sig efter så många år? Och på ett sätt var det ingen lögn. Han var död för mig.
Klara hade jag inte berättat om överhuvudtaget.
Madde la ihop besticken på tallriken, hon hade ätit färdigt. Jag fiskade upp de sista köttbullarna ur stekpannan.
”Vet du”, sa jag, ”jag kom på … jag har lovat att hjälpa morfar med en grej. Han är ute på landet.”
”Jaha.”
”Så jag sticker dit en sväng. Efter maten.”
”Okej.”
”Men det tar inte så lång stund. Vi kan ändå kolla på nåt sen.”
”Mm.”
Det stämde att morfar var ute på landet, men inte att jag hade lovat hjälpa honom med en grej. Jag var bara tvungen att berätta för honom att pappa hade ringt och jag ville inte ta det på telefon hemma där Madde kunde höra.
Den där gången för tolv år sen, när jag träffade pappa senast, hade morfar sagt till mig efteråt att om pappa hörde av sig, så var jag tvungen att berätta det för honom. Jag fick absolut inte träffa pappa på egen hand. Inte under några omständigheter.
Jag hade lovat dyrt och heligt den gången och det löftet tänkte jag hålla.