9789100800260 by Provläs.se

GEERT MAK DRÖMMEN OM EUROPA

Översättning av Joakim Sundström

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-080026-0

Originalets titel: Grote verwachtingen: In Europa 1999–2021

Omslag: Ingrediensen AB

Kartor: Kartomedia, Soest, Nederländerna

Tryck: ScandBook, EU 2023

The publisher gratefully acknowledges the support of the Dutch Foundation for Literature.

Till Emile och Ellen

Vi kommer långväga ifrån

Kära barn

Och vi har långt att gå än

Var inte rädd

Vi är alla hos dig

Alla som var före dig

Din mor, din far

Och alla som var före dem

Långt långt tillbaka

Alla är hos dig

Var inte rädd

Vi kommer långväga ifrån

Och vi har långt att gå än

Kära barn – Heinrich Böll

STORBRITANNIEN

Deauville Wigan

Normandie

Bryssel

Leeuwarden

Dortmund

Dresden

Frankfurt am Main

München

Lissabon

Ljubljana

Rom

SPANIEN

ÖSTERRIKE

ITALIEN

PORTUGAL

SLOVENIEN

SVERIGE IRLAND

Lampedusa

Kirkenes

FINLAND

Helsingfors

Stockholm

Tallinn

ESTLAND

Riga

LETTLAND

LITAUEN

Vilnius

Gdańsk

Jedwabne

Warszawa

POLEN

TJECKIEN

SLOVAKIEN

Bratislava

Wien UNGERN

Budapest

Zagreb

Vásárosbéc Novi Sad

KROATIEN

BOSNIEN & HERCEGOVINA

Sarajevo

Podgorica

Tirana

Belgrad

ALBANIEN SERBIEN

MONTENEGRO GREKLAND

Sankt Petersburg

Huvudstäder

Andra platser som förekommer i den här boken

Smolensk

Minsk

BELARUS

Kiev

UKRAINA

MOLDAVIEN

Chisinău

Bukarest

BULGARIEN

So a Skopje

MAKEDONIEN

Lesbos

Aten

Moskva

Odessa

Charkiv

Krim

GEORGIEN

RUMÄNIEN IRAK

Samos

Ankara

ARMENIEN

SYRIEN

SAUDIARABIEN

CYPERN

MALTA

RYSSLAND

TURKIET

Innehåll

Ovanifrån sett är det ett gråbrunt landskap. Det är månen, strax efter ett ösregn. Det är skrovlig jord, med tusen sjöar och vattendrag. Det leder tankarna till de pölar och vattenfyllda fåror som avtecknar sig i leran när havet drar sig tillbaka, två gånger om dagen, i evighet. Det är klippor och lavar och total ödslighet.

Vi är nästan framme. Ett ensligt träd – strålande gult nu när vintern nalkas. Ett knallrött hus. Plötsligt ett par fabriksbyggnader, ett stort skeppsvarv, butiker och bostadshus i ett kluster runt ett torg, ett par kranar, en hamn. En liten stad. En trålare närmar sig från Ishavet, blått med lite svart, kungskrabbor fångar de här, dessa monster till kräftdjur som folk är som tokiga i på lyxrestauranger runt om i Europa.

Det är snart kväll, gatorna är tysta och tomma, det enda som hörs är vinden. Bara i stadshuset lyser flitens lampa ännu, och i det stora gula ryska konsulatet med galler för fönstren. Restaurangen har valbiff på menyn och pasta med renskav och svamp. Järnaffärens varor står fortfarande utställda på kajen: tre regnvåta aluminiumstegar, en kort, en lång och en som är mittemellan. I snabbköpet står två flickor och diskuterar sinsemellan, det här är veckans besök i stan: blir det en milkshake eller en mer modern dryck?

Bara ett par kilometer bort stänger man snart grinden vid gränsen för dagen. Soldaten på den här sidan kommer att skaka hand med de två soldaterna på den andra sidan, och när han gör det får han inte

komma in mer än trettio centimeter på det främmande territoriet, det är en strikt ritual, den måste följas till punkt och pricka. I morgon är en ny dag.

Jag måste börja med avstånd. Avstånd i rummet, men också avstånd i tiden. Det har något motstridigt i sig: att skriva en historia om en tidsperiod man själv befinner sig i, och om en värld man själv lever i. Historieskrivning behöver avstånd, det bästa sättet att skapa överblick är när allt kommer omkring att låta tid passera. Det dröjde till långt in på 1800-talet innan en figur som Napoleon fick en plats i den europeiska historien. Än i dag förs diskussioner om de djupare orsakerna till 1900-talets stora krig, kolonialismens natur och efterspel, kalla krigets frusna våld och Sovjetimperiets kollaps år 1989. Och så har vi den här tiden, de första två decennierna av 2000-talet, då historiefabriken återigen går på högvarv och vår ordnade europeiska värld av fred och rättvis välfärd återigen ser ut att vara på väg att kantra.

För nästan tjugo år sedan skrev jag en bok om Europa på 1900-talet. Den slutade 1999. Nu infinner sig frågan: Vad hände med den europeiska världen under den där turbulenta början på 2000-talet? Jag skulle förstås mer än gärna vilja titta över axeln på den begåvade historiestudent som år 2069, efter ett halvt sekel, får skriva en avhandling om vår tid. Någon munter historia blir det inte, är jag rädd, men nog så intressant. Såväl USA som, senare, Europeiska unionen kunde ju betraktas som stora historiska projekt. Projekt i vilka fria medborgare i stället för att underkastas historien försökte ta dess förlopp i egna händer. Projekt som härstammade ur upplysningens ideal om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap – även internationellt broderskap. Hur kom det sig att något så vackert råkade i upplösning?

Min unga historiker har, med sitt avstånd i tiden, god översikt. Det har inte jag. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk.

Här, i Europas nordligaste utkant, är allting glasklart: ser man inte upp så fryser man ihjäl. Vår, sommar och höst passerar rasande snabbt. ”Det är oändlig vinter, men så plötsligt är det sommar”, säger de här. ”Och sedan, lika plötsligt, är sommaren över.” Kylan sätter för det mesta in i oktober, med snö som ligger kvar fram till maj. I slutet av november inträder midvintermörkret. Norrskenet flammar över den svarta himlen, och under himlavalvet fryser allt när temperaturen sjunker till tjugo och ibland trettio grader under noll. Den 18 januari kan man se det första ljuset igen om man klättar upp på en av bergstopparna. Då står glädjen högt i tak, det är som om alla firar jul på nytt, alla skolbarn får ledigt från skolan. Sedan infinner sig vardagslunken igen: i hamnen, på varven, i affärerna, vid gränsposterna, på flygplatsen. Resten av tiden tillbringas vid hemmets härd. Centrum Kafé, stadens pratande hjärta, stänger klockan fem på eftermiddagen.

Kirkenes har bara 3 500 invånare, det är ett knappnålshuvud på kartan, ändå är den här utposten en geopolitisk smältdegel. Staden har ett synnerligen strategiskt läge: bara en halvtimmes bilresa från den ryska gränsen. Här finner man också Europas nordligaste isfria hamn, i närheten av Barents hav – i den ryska delen finns fortfarande ett enormt gasfält – och inkörsporten till Murmansk, en av Rysslands viktigaste hamnar. I polarområdet finns, enligt en preliminär uppskattning, 13 procent av världens oljereserver och 40 procent av alla gastillgångar – plus stora mängder järn, koppar, guld och andra mineraler. Således kommer allt möjligt att hända här nu när inlandsisarna smälter, det är ofrånkomligt, och alla förbereder sig på det. Framför allt från rysk sida görs redan nu enorma investeringar, och följaktligen blir också de militära aktiviteterna alltmer omfattande.

Kirkenes är dessutom en central hamn för den framtida arktiska sjörutten från Asien till Europa, alternativet till Suezkanalen. Borgmästaren ser sin stad som ett framtida Singapore: ”Jag får besök av kinesiska delegationer var och varannan vecka.” Chefredaktören för den lokala nättidningen, Thomas Nilsen, talar om Kirkenes som ”den

europeiska periferins centrum”. För honom är Kirkenes framför allt ett laboratorium, främst då för relationen mellan Ryssland och Europa. ”Vi är de första som känner av alla förändringar, här märks de mycket tidigare än i Berlin, Washington eller Moskva.”

Vi vandrar längs hamnen. Trålaren, Salacgriva, kommer från Murmansk. På närmare håll visar sig fartyget vara en flytande fabrik, ett drypande vått virrvarr av kablar, kranar och krabbtinor, besättningsmän som tiger under tjocka kapuschonger, lika härdade som fartyget och redskapen de använder sig av. De kurar i hörnet i en magasinsbyggnad och väntar på att lägga ut, en kaffetermos går runt under tystnad, på tv:n dansar flickorna.

Uppför berget. Kriget är inte långt borta. En gång lär det ha funnits mängder med vackra trähus här, precis som överallt annars i norska små handelsstäder, men i Kirkenes utraderades nästan alla hus i slutet av andra världskriget. Under en storskalig sovjetisk offensiv i polarområdet – det handlade framför allt om att säkra de närbelägna nickelgruvorna och den strategiska örlogsbasen Kirkenes – bombarderades staden mer än trehundra gånger. Mellan Kirkenes och Murmansk stupade över sextiotusen soldater. Befolkningen överlevde i grottor och gruvor under sju månader, hela vintern 1944–45. Under dessa månader föddes tjugo barn. Våren 1945 fanns det bara tre hus kvar i Kirkenes. Alla prydliga vita trähus med bostäder och affärer är alltså nya, och på så vis påminner Kirkenes om en amerikansk förort. En av de äldsta byggnaderna är en skyddskällare – den är nu ett monument över de civila medborgarnas mod och tapperhet. Alldeles i närheten, högt på en sockel, står en rysk soldat. Vid befrielsemonumentet ligger det alltid färggranna kransar och buketter, nyflätade plastväxter: riktiga blommor kan man glömma i det här klimatet. Här hyllas ryssarna sedan gammalt som befriarna. Även i Kirkenes var det många som fällde en tår när Stalin dog.

Vi fortsätter uppåt, förbi träverandorna och idrottsanläggningarna, tills vi ser hamnen nedanför oss. Vi sätter oss på en bänk. Vid horisonten breder den stora ödsliga bukten ut sig, först ser vi inte till några fartyg, men så får vi syn på ett ändå, långt borta i fjärran, det är den

dagliga postbåten. En man med hund passerar, han tittar på klockan. ”Hon är sen i dag, minst en kvart.” Livet är solitt, husen är rymliga och bilarna blänker, det verkar som om det är bra att leva här. Under några av de fåtaliga träden ligger begravningsplatsen. Guldinskrifterna glimmar i det skarpa solljuset. Återhållsamhet tycks vara normen här, ingenstans syns några storslagna gravvårdar. Snart är vi lika inför Gud, men egentligen är vi det redan nu.

Borgmästaren heter Rune Rafaelsen. Han berättar om sin mormor. Hennes förste make omkom på sågverket, han föll från en höjd och krossades mot marken. Hon hade inte mer än gift om sig förrän även hennes andre man omkom, i en ubåtsolycka. Runes far var den yngste motståndsmannen i hela Norge, han var sexton år gammal när han anslöt till armén. Hans farbror satt som ung man fängslad i ett straffläger; där förälskade han sig i en rysk flicka som satt fånge på andra sidan taggtråden. Hon försvann och han såg henne aldrig igen, men på sin dödsbädd frågade han fortfarande efter henne. Själv växte Rune upp i ett hus som var överfullt med folk: ”Det fanns inget kvar efter kriget. Allt måste byggas upp på nytt.” Det är historien här.

Under kalla kriget var det nära ögat ibland, särskilt i polarområdet. Här låg under många år den enda direkta gränsen mellan Ryssland och Nato. År 1968 klev Sovjetunionen, som reaktion på en Natoövning, plötsligt in med en infanteridivision bestående av tvåhundra stridsvagnar och femhundra stridsfordon. Kirkenes intog dock fortfarande en säregen ställning, relationen till Ryssland förblev innerlig och speciell. Gränsen hade, med borgmästarens ord, ”alltid varit flexibel för regionens invånare”. ”Samer, norrmän, finnar och ryssar, alla interagerade med varandra.” Ingen var rädd för ryssen. ”Om ryssarna kommer så tar de först Oslo, sedan Bergen och sedan Trondheim. Och efter det kommer de till Kirkenes och dricker en kopp kaffe.” Sådan var stämningen.

Rafaelsen är tätt förbunden med staden, ända sedan barnsben. Hans arbetsrum i kommunhuset är stramt och sobert, när han tittar ut kan han alltid se fönstergallren, kamerorna och antennerna på det ryska konsulatet en bit därifrån. Natos närvaro är för övrigt minst lika

påtaglig: ett par gånger i månaden dyker ett mystiskt fartyg upp vid kajen och inte ens borgmästaren får gå ombord på det. FS Marjata ser på det hela taget ut som ett vanligt passagerarfartyg med några extra antenner, men i själva verket är det en av världens mest avancerade avlyssningscentraler. ”De finkammar alla våra telefoner och datorer”, säger de på Centrum Kafé. Ryska ubåtar slår i sin tur lovar kring havskablarna i polarområdet. Det gör då återigen amerikanerna nervösa.

I Kirkenes ser man från höga Norden ut över Berlin, Bryssel, London och Rotterdam. Det är väldigt långt till alla de där städerna. Inte desto mindre har även Kirkenes berörts av Europas nyare historia: bankernas fall 2008, den påföljande krisen, den ryska annekteringen av Krim, flyktingkrisen, brexit, Trump.

En gång i tiden utgjorde järngruvan grunden för den lokala ekonomin, men i krisens efterdyningar 2015 gick gruvan i konkurs och fyrahundra personer förlorade jobbet. Ändå har staden lyckats återhämta sig. Den isfria hamnen i Kirkenes är nu den viktigaste utgångspunkten för det ryska fisket; det stora skeppsvarvets kundkrets består till 75 procent av ryssar. Och turismen blomstrar, varje år kommer uppemot hundratusen besökare till staden med ett kryssningsfartyg som lägger till vid kajen. Borgmästaren: ”Staden har blivit lite mjukare i kanterna.”

Han visar mig vad han är uppbokad för under den kommande veckan. Öppnandet av en ”open screen”-filmfestival i Murmansk – han har känt guvernören där sedan 1992. Överläggningar med borgmästaren i Nikel – en god vän sedan flera år tillbaka. Gayparaden i Kirkenes självt, med en stor delegation från Murmansk – där något liknande naturligtvis vore helt otänkbart. Han tycker att gränsregioner är fascinerande, och själv semestrar han alltid i sådana trakter.

Men till och med i Kirkenes blev förhållandet med Ryssland svalare. Putinregimen hårdnade, oberoende medier fick allt svårare att verka, Krim och en del av Ukraina ockuperades, och väst reagerade med hårda sanktioner. Här blev det genast påtagligt. Det ryska fisket råkade i kläm, matcherna mellan gränsstädernas fotbollslag upphörde, i butikerna sköt försäljningen av franska viner och ost i höjden, eftersom ryssarna inte kunde få tag på sådant hemma längre på grund av sanktionerna.

Och så var det också det känsliga ärendet med gamle Frode Berg, en mycket omtyckt figur i staden: ordförande i kyrkofullmäktige, ledamot i styrelsen för den lokala orkestern och Grenseløsfestivalen, och framför allt en mycket aktiv förespråkare för varma band till Ryssland. I december 2017 blev ingen mindre än han arresterad av FSB under ett besök i Moskva. För spionage. Ingen begrep någonting av det –hans vänner på Centrum Kafé är häpna och förbryllade, de kan inte föreställa sig att han faktiskt har spionerat. Men det cirkulerar många historier, och det har hänt förut att personer blivit kontaktade av den norska underrättelsetjänsten. Han sitter fortfarande fängslad.

”På regional nivå är det business as ususal”, säger borgmästaren.

”Men stämningen har förändrats. Före 2014 kunde vi sitta runt köksbordet och diskutera vad som helst, även politik. Nuförtiden hejdar de mig direkt om jag säger att jag är bekymrad över Ryssland. ’Jag är orolig för min mormor’, säger de då. ’Hon behöver sina mediciner. Så sluta upp med dina utläggningar om demokrati.’”

3

Kirkenes har aldrig varit en stad för populister. Framtiden, det är vad det handlar om. Det är bara fyra länder som sedan lång tid tillbaka har siktet inställt på polarområdet: USA , Kanada, Ryssland och Norge. ”Och här fungerar allt, alltid, även när vintern är som djupast”, försäkrar borgmästaren.

Även runt Nordpolen stiger temperaturen, tre gånger snabbare till och med än på andra håll. Sedan 1971 har temperaturen stigit i genomsnitt tre grader i de här trakterna. Allt större havsområden förblir öppna. Alla som bor här märker av det: nuförtiden börjar det grönska redan i maj, inte i juni som tidigare, och förra sommaren uppstod för första gången en värmebölja. På grund av den smältande isen har den så kallade polarvirveln börjat förändras, ett stadigvarande lågtrycksområde högt uppe i atmosfären som även påverkar vädret på andra håll på kontinenten. Längre söderut kan det plötsligt bli ovanligt kallt, i norr blir det märkbart varmare och fuktigare.

Medan många européer bekymrar sig alltmer över de här klimatförändringarna, ser man i Kirkenes även andra perspektiv: runt 2030 kommer polarområdet antagligen att vara farbart året om, via den rutten tar färden mellan Shanghai och Rotterdam cirka tjugo dagar, i stället för trettio dagar via Suezkanalen. Det finns planer för en enorm containerhamn, borgmästaren drömmer redan om en direkt tåglinje till Helsingfors.

”Det här är Norges geopolitiska brännpunkt”, säger han. ”Det pågår intensiva förhandlingar med Ryssland om gasen i Barents hav. Lavrov har varit här flera gånger. Kineserna pratar redan om den nordliga varianten av Nya Sidenvägen, The New Polar Ship Road. I Oslo händer ingenting, här händer allt.”

Det är inte för mycket sagt. Just nu, i oktober 2018, har man från amerikansk sida meddelat att USA har för avsikt att dra sig ur det historiska INF -avtalet om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar – för övrigt utan att konsultera de andra bundsförvanterna i Nato. Ryssland reagerade direkt med motåtgärder, efter trettio år av fred kan den gamla kapprustningen börja om på nytt – och den här gången deltar även Kina. Amerikanerna skickar dessutom ett hangarfartyg till polcirkeln, för första gången på trettio år. Ryssarna har de senaste åren återöppnat sju gamla Sovjetbaser i regionen, den första militära isbrytaren är på väg, och även detta sker för första gången på årtionden.

Strax utanför det lilla fiskesamhället Vardø är norrmän och amerikaner i full färd med att bygga ett nytt radarsystem, Globus III , för att kunna hålla ögonen på den ryska nukleära ubåtsflottan. I februari använde sig ryssarna av elva attackplan av typen Suchoj Su-24 i ett simulerat flyganfall mot Vardø, en hotfull operation som ingöt skräck och förfäran hos den norska underrättelsetjänsten: den här typen av incidenter går lätt överstyr.

Sverige började den här våren rusta upp gamla skyddsrum, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap publicerade ett nytt informationshäfte om den civila beredskapen. Ett citat: ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.” I Norge inleds inom

kort Trident Juncture 18; med sina 50 000 deltagare, 10 000 fordon, 250 flygplan och 65 fartyg är det den största Natoövningen sedan kalla kriget. Den stora frågan är: kan britterna komma norrmännen till hjälp snabbt nog i händelse av ett ryskt anfall? Efter kalla krigets slut ställde man inte sådana frågor längre, men nu måste man återigen inspektera framför allt broar och vägar i Nederländerna och Tyskland. Lämpar de sig fortfarande för omfattande militärtransporter? ”Ett realistiskt belastningstest”, säger den amerikanske befälhavaren till pressen.

En gång trodde man att den västerländska friheten och demokratin sakta men säkert skulle erövra öst och resten av världen. Nu verkar det snarare gå åt motsatt håll. Europa är vilset, delat och försvagat. Ryssland tar varje tillfälle i akt att så ny tvedräkt. Överallt fyller Kina de tomrum som uppstår – i Centraleuropa, på Balkan, i Grekland –och som Västeuropa lämnar utan avseende. Ännu längre västerut har makten överlåtits till en amerikansk president som på det hela taget för samma destabiliseringspolitik som ryssarna och som i rask takt monterar ner efterkrigstidens regler och institutioner. Den transatlantiska värld som existerade i slutet på 1900-talet är, kort sagt, och med New York Times-skribenten Roger Cohens ord: gone, man, solid gone.

Hur kunde det bli så här med det optimistiska Europa som existerade år 1999? En gång för länge sedan, när jag var en allvetande student, skrev en gammal journalist och före detta motståndsman till mig: ”För er som ser allt i dagens ljus är det lätt att prata. Men vad skulle vi då ha tagit oss till på trettiotalet? Vi stapplade omkring och sökte med ett flämtande ljus i mörkret, famlande och trevande, i ett helt främmande hus.”

Nu är det jag själv som stapplar omkring med det där ljuset.