9789137132396

D en fรถr s p ill da vakan

Nadeem Aslam den förspillda vakan

Översättning Ann Björkhem FORUM

Tidigare utgivning Kartor för vilsna älskande 2006

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Nadeem Aslam 2008 Originalets titel The wasted vigil Originalutgåva Faber and Faber, London Omslagsfoto Getty Images Omslagsdesign Nina Leino Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping med 12/14 Aldus Tryckt 2009 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13239-6

Till Sohail och Carole

Vad betyder mest i världshistorien – talibanerna eller det sovjetiska imperiets sönderfall? Några upphetsade muslimer eller befrielsen av Centraleuropa och slutet på kalla kriget?

Zbigniew Brzezinski, president Carters nationella säkerhetsrådgivare, på frågan om han ångrade att han hade ”stött den islamska fundamentalismen genom att skänka vapen och ge råd till blivande terrorister”. Le Nouvel Observateur, 15–21 januari 1998

Och poeten i sin ensamhet sneglade mot krigsherren i det inre av sin själ, såg småningom allt närmare på honom och inledde ett samtal.

Daulat Shat från Herat, Tazkirat-ush-Shuara, 1487

Innehåll FÖRSTA DELEN 1 Den stora Buddhan 13 2 Bygg det nya 42 3 Broar mellan människor 70 4 Nattbrev 97 5 Sagoförtäljarnas gata 117 ANDRA DELEN 6 Casabianca 161 7 De tysta flöjterna 211 8 Kalifatet New York 261 9 Den förspillda vakan 307 10 Alla namn är mina namn 326

Fรถrsta delen

1 Den stora Buddhan Hennes huvud är fullt av gengångare.

Kvinnan som heter Lara spritter till för ett inbillat ljud. Sedan viker hon ihop brevet som hon har läst så många gånger och går bort till det stora fönstret med utsikt över trädgården. Där ute håller gryningshimlen på att ljusna till dager, men några av nattens stjärnor skymtar ännu.

Efter en stund vänder hon sig om och går fram till den runda spegeln som står lutad mot en vägg. Hon bär den till mitten av rummet och lägger den med spegelytan uppåt på golvet, mycket varligt, för att inte väcka sin värd som sover i rummet intill. Hon bryr sig inte om sin egen spegelbild, ser bara på taket som reflekteras i det svaga ljuset.

Spegeln är stor – om den hade varit en damm kunde hon ha dykt ner och försvunnit i den utan att röra vid kanterna. Uppe i det stora taket finns hundratals böcker, alla hållna på plats av järnspikar. En spik har drivits genom historiens sidor, en genom kärlekens, en genom religionens. Knäböjande på det dammiga golvet försöker hon läsa titlarna. Texten blir visserligen spegelvänd, men det är lättare än att stå och titta upp i taket i flera minuter.

Rummet är tyst så när som på ljudet av hennes egen långsamma andhämtning och det svaga suset utifrån, där vinden drar sitt frasande släp genom den igenvuxna trädgården.

Hon makar spegeln lite längre bort på golvet för att komma till nästa avdelning av biblioteket.

Alla husets böcker sitter uppe i taken, både de stora volymerna och de som inte är tjockare än en mänsklig hjärtvägg. Ibland faller någon av dem ner på golvet när spiken har lossnat, och vill man se närmare på en som ännu sitter fast kan man försiktigt vricka loss den med en bambustång.

13

Lara är född i det fjärran S:t Petersburg och hon har rest långt för att komma till detta land som Alexander den store en gång genomkorsade på en enhörning, detta land av mytomspunna fruktträdgårdar och dungar av mullbärs- och granatäppelträd, avbildade i bårderna kring tusenåriga persiska handskrifter.

Hennes värd heter Marcus Caldwell, en engelsman som har tillbringat större delen av sitt liv här i Afghanistan sedan han gifte sig med en afghansk kvinna. Han är sjuttio år och hans vita skägg och långsamma rörelser får honom att likna en profet, en härjad siare. Hon har bara varit här några dagar och är fortfarande lite skygg inför det faktum att hans vänstra hand är borta. Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu. En sen kväll ställde hon en försiktig fråga, men han verkade obenägen att diskutera saken. Hur som helst behövs inga förklaringar i det här landet. Det skulle inte förvåna någon om träden och buskarna i Afghanistan en dag upphörde att växa av rädsla för att om deras rötter trängde ännu lite djupare ner i marken skulle de kunna stöta emot en landmina.

Hon för handen till ansiktet och andas in doften av sandelträ från spegelramen. Ett levande sandelträd doftar inte, har Marcus sagt. Parfymen materialiserar sig i veden först när man har huggit ner det.

Som själen när den lämnar kroppen efter döden, tänker hon.

Marcus är medveten om hennes närvaro, var hon än befinner sig i huset. Hon blev sjuk så gott som omedelbart efter sin ankomst fyra dagar tidigare, då påfrestningarna under den långa resan tog ut sin rätt, och sedan dess har han har vårdat henne efter att dessförinnan ha bott helt ensam i flera månader. De beskrivningar hon hade fått av honom, sa hon i feberyrsel den första eftermiddagen, hade fått henne att vänta sig en asket, klädd i bark och löv och med en hjort vid sin sida.

Lara berättade att tjugofem år tidigare hade hennes bror kommit till Afghanistan som soldat i ryska armén, och att han var en av dem som aldrig återvände. Hon har besökt landet två gånger sedan dess men varken funnit bevis för att han är i livet eller för 14

att han är död, inte förrän – kanske – nu. Den här gången kom hon för att hon har hört sägas att Marcus dotter hade varit bekant med den unge sovjetsoldaten.

Marcus sa att hans dotter Zameen inte längre var i livet. ”Sa hon någonsin något om honom?” frågade Lara. ”De kom och tog henne här hemma 1980, när hon var sjutton.

Sedan dess har jag inte återsett henne.” ”Och ingen annan heller?” ”Hon dog 1986, tror jag. Då hade hon blivit mamma – hon hade en liten pojke som försvann ungefär samtidigt som hon dog.

Hon var kär i en amerikan och det enda jag vet om henne är vad han berättade för mig.”

Detta var den första dagen. Sedan föll Lara i en lång dvala.

Av växterna i trädgården beredde Marcus ett liniment som han smorde på hennes fula blåmärken mellan halsen och högra axeln, där huden var blåsvart och såg ut som om något av mörkret i världen hade försökt slå sig in i hennes kropp. Han önskade att det hade varit säsong för granatäpplen, för deras saft var ett utmärkt antiseptikum. Bussen hade fått motorstopp på vägen, hade Lara sagt, alla passagerarna hade stigit av och trött som hon var hade hon legat och somnat vid vägkanten. Sedan hade hon plötsligt fått tre hårda, snabba slag mot halsen, så oväntade och så smärtsamma att hon skrek högt.

Hon hade råkat lägga sig ner med fötterna riktade mot väster, mot den heliga staden Mekka hundratals mil därifrån. Ett tecken på vanvördnad som hon inte själv varit medveten om, men som en medpassagerare hade tagit på sig att påpeka och bestraffa.

Hennes stora misstag hade varit att resa lika väl insvept i tyg som landets egna kvinnor, i tron att det skulle vara tryggare så.

Om medpassagerarna hade sett en skymt av hennes ansikte eller hårfärg kunde hon ha blivit ursäktad med att hon var utlänning.

Men alla hade rätt att statuera exempel när det gällde en dåraktig afghansk kvinna, till och med en pojke som var ung nog att vara hennes son.

Marcus tar upp en bok. Morgonsolens strålar faller i sned vinkel från fönstret och de grova fibrerna i papperet kastar långa 15

skuggor över orden, så långa att de skymmer texten. Han vänder boken lite så att ljuset fördelas jämnt över sidan.

Mellan två blad hittar han ett litet pressat löv, intakt så när som på ett litet hål i mitten, som ser ut som om det var gnagt av en silkesmask. Hålet löper genom alla sidorna och är märket efter spiken han var tvungen att dra ut innan han kom åt boken.

När Lara har varit törstig har han kunnat ge henne rent källvatten. Till det här landet har människor, ting och idéer alltid färdats från jordens alla hörn, religioner och myter, konstverk, karavaner med packar av kinesiskt siden har avlöst kameler med last av glasvaror från det antika Rom och pärlor från Persiska viken.

Odjuret vars illdåd skapade en av Afghanistans öknar dräptes av Aristoteles. Och nu kommer Comanchehelikoptrar med jättelika lådor fulla av buteljerat vatten åt Amerikas Special Forces, som opererar i området på jakt efter terrorister. Mängder av vattenlådor dumpas på överenskomna platser bland bergen och i öknarna, men två år tidigare måste en av de där lasterna ha slitit sig ur nätet – den damp ner från skyn och exploderade med en knall i närheten av Marcus hus. En explosion vars kärna inte var eld utan vatten, och så öronbedövande att han sprang till fönstret och upptäckte att ytterväggen var dyblöt och att hundratals glimmande, genomskinliga plastflaskor låg och flöt i sjön utanför. Ögonblicket därpå landade ännu en bal i sjön och försvann under ytan. Kanske slets repen sönder så att flaskorna flöt upp, men det kan också hända att de fastnade i något och fortfarande finns kvar där nere. Vatten begravt i vatten. Han bärgade ett stort antal flaskor innan de hann flyta bort, och under de följande dagarna och veckorna hittade han ännu fler, både oskadda och trasiga, i det höga gräset i sin vanvårdade fruktodling.

Han vänder sina ljusblå ögon mot boken.

Det är en diktantologi som behandlar upphöjda ämnen i de mest utsökta vändningar. Som alltid är de två första sidorna i boken omgivna av illuminerade bårder, ett invecklat broderi i tusch.

I går kväll klippte Lara naglarna på hans enda hand, dem han annars bara filar av mot närmsta sträva yta. När hon ger sig av härifrån måste hon få med sig en bok ur det uppspikade biblio16

teket. Kanske borde alla som kommer hit få en bok så att de sedan känner igen varandra varhelst de möts i världen? En frände.

De skadades gemenskap. Här är de fullkomligt ensamma. Huset ligger vid en liten sjö och även om det är ärrat av kriget ger det fortfarande intryck av att vara ytterligt finmejslat, att sväva ovan marken. Bakom huset ligger den igenvuxna trädgården och fruktodlingen i en halvcirkel. Här finns flera olika zoner av fågelsång och dofter. En vindlande stig kantad av zedrakträd, även kallade persiska syrener, försvinner bakom en krök. Fjolårsbären sitter fortfarande kvar på grenarna eftersom de är giftiga och fåglarna skyr dem.

Sedan sluttar marken gradvis uppåt tills den når ända upp i himlen. Den breda, kritvita linjen där uppe, det permanenta snötäcket på nära fyratusen meters höjd, markerar den mäktiga bergskedjan där de labyrintiska grottorna i Tora Bora ligger.

Ett par kilometer längre bort ligger byn som har fått namn efter sjön. Usha. Tåren. Fem mil längre bort ligger staden Jalalabad.

Eftersom Lara är ryska var Marcus första misstanke beträffande hennes sjukdom att hon hade blivit förgiftad under de timmar hon väntade på honom i Usha, då hennes landsmän är skyldiga till en stor del av förödelsen i dagens Afghanistan genom invasionen 1979.

En natt, strax efter fyra på morgonen då det ännu var mörkt, hade Lara stigit upp. Med ett ljus i handen vandrade hon omkring i husets olika rum under täcket av böcker, angelägen att få röra på sig efter de många timmarna av stillhet. Hon undvek rummet där Marcus sov, men gick in i alla de andra och såg sig omkring, omvärvd av den gula ljuscirkeln från ljuset i sin hand. Någonstans mycket långt borta hade en muezzin börjat kalla till bön vid gryningen, som islam definierar som det ögonblick då man utan artificiell belysning kan se skillnaden på en svart tråd och en vit.

När det var tillräckligt ljust inomhus lade hon ut speglar på golvet för att kunna se böckerna i taket, fast alla inte satt med framsidan nedåt och många av dem var på språk som hon inte behärskade.

17

Flera år tidigare, vid en tidpunkt då man kunde vänta sig att talibanerna skulle överfalla huset när som helst, hade Marcus hust­ru spikat upp böckerna i taket i alla rum och korridorer. Egna tankar var kätteri i talibanernas ögon, och de skulle ha bränt upp dem. Och den enda utväg som den redan psykiskt nedbrutna kvinnan kunde komma på för att rädda dem var att förflytta dem utom räckhåll.

Lara tänkte att man skulle kunna spänna upp ett fisknät i midjehöjd i hela rummet och sedan gå en trappa upp och stampa hårt i golvet tills alla böckerna lossnade och föll ner i nätet utan att bli skadade. Marcus sa att det dova mullret från B 52:orna hade skakat loss varenda bok på ena sidan av hallen när Tora Bora bombades dygnet runt 2001. Under de där veckorna hade det faktiskt regnat böcker i hela huset då och då.

Han berättade också att han hade köpt huset över fyrtio år tidigare, strax innan han gifte sig med Qatrina, som var läkare liksom han själv. ”Jag brukade säga att hon gav mig Afghanistan i hemgift”, sa han. Huset var byggt i slutet av 1800-talet av en gammal mästare i kalligrafi, tillika konstnär. Han hörde till den så gott som sista generationen muslimska konstnärer som uppfostrats i den oförliknelige Bihzads efterföljd. När huset med de sex rummen stod färdigt förde mästaren – som hade gjort väggmålningar i alla rummen – dit den kvinna han ville ha som livsledsagarinna. Med början på bottenvåningen var vart och ett av de fem rummen tillägnat ett av människans fem sinnen, och under de följande veckorna medan uppvaktningen långsamt fortskred vandrade paret från rum till rum.

Det första var tillägnat synsinnet och på väggarna kunde Subha, bland mycket annat, med en dansmästargest visa henne på en satyr i skogen.

Allah skapade genom det talade ordet lydde inskriptionen över dörren till det rum som var tillägnat hörseln. Här var väggarna bemålade med sångare och skaror av musikanter, och på halsen av en luta satt en sångfågel – kanske för att undervisa, kanske för att själv lära.

Därifrån gick de vidare till luktsinnets rum, där änglar böjde 18

sig ner över människornas fötter för att på lukten avgöra om de någonsin vandrat i riktning mot en moské. Andra böjde sig över deras magar för att avgöra om de fastat under den heliga månaden Ramadan.

I det rum som var tillägnat känseln fanns en bild av Muhammed med ena handen nersänkt i ett krus med vatten. Han ville inte trycka en kvinnas hand, så när han skulle sluta avtal med henne doppade han handen i ett vattenkrus, och när han hade dragit upp den igen fick kvinnan doppa sin.

Sedan kom smaksinnet, och därifrån vandrade de upp till det högst belägna rummet i huset, som innehöll samtliga element de redan hade sett – ett rum tillägnat kärleken, det största mänskliga undret, och där svarade hon ja.

Väggmålningarna finns fortfarande kvar, men av fruktan för talibanerna hade Marcus smetat lera över alla avbildningar av levande varelser, till och med en liten myra på en sten. Det var som om allt levande hade återvänt till den jord varav det var kommet.

En viss tröst fann han i att resten av målningarna var orörda – själlösa ting som träd och skyar och bäckar. Och efter talibanernas fall hade Marcus med varsam hand börjat tvätta bort lerstråken på väggarna. Det högst belägna rummet var nu fullkomligt re­staurerat.

Marcus förde Lara till ett hörn och pekade på det målade lövverket. När hon granskade det närmare såg hon en kameleont, perfekt kamouflagefärgad, sitta på ett av bladen. Hon lutade sig närmare den vackra fantasibilden och rörde försiktigt vid den. ”Talibanerna var i stånd att bränna familjeklenoder som gamla släktbrev bara för att det satt en fjäril på frimärket”, sa Marcus. ”Men den här missade både jag och de.”

När Lara vandrat omkring i huset den natten, med sin skugga skälvande i takt med den dansande ljuslågan, hade hon gått in i just det här rummet. Här hade väggarna ursprungligen varit i matt guld och bemålade med kärlekspar som antingen omfamnade varandra eller var på väg till varandra genom skogar och dalar.

Målningarna var översållade av kulhål. När talibanerna kom till huset hade de börjat förstöra allt de betraktade som icke-islamskt 19

inom dess väggar. Vad de hört om det här rummet hade retat dem till ursinne. De ville skjuta det sönder och samman fast kärleksparen redan var dolda under det täcke av lera som Marcus hade smetat dit.

Laras blick gled över väggarnas illa medfarna yta där guldet glimmade till här och var i ljusskenet. Det här landet var en av nutidens största tragedier. Söndertrasat av de många krigen, av världens hat och tillkortakommanden. Två miljoner döda på tjugofem år. Många av de älskande på väggarna stod ensamma efter kulornas förödande inverkan – en djup fåra eller en bit avsliten rappning markerade platsen där deras partner befunnit sig. Någon gestalt saknade ett ben, en annan ett öga.

Ett ljud från ett av de andra rummen fick henne att spritta till och hjärtat började slå fortare när hon undrade vad det kunde vara.

Inte en tjuv i alla fall, sa hon lugnande till sig själv, och inte heller en talibankrigare på jakt efter ett gömställe. Ingen arab och ingen pakistansk, tjetjensk eller indonesisk terrorist – denna draksådd som hade spirat ur den bloddränkta jorden i muslimska länder. På flykt sedan hösten 2001 tycktes al-Qaida vara sysselsatt med att omgruppera sig, kidnappa utlänningar, organisera självmordsbombningar och halshugga de personer man ansåg vara förrädare, dem man misstänkte för att spionera för amerikanernas räkning. ”Vad är det för en idiot som har ritat det här?” hade tsaren begärt att få veta om en befästning som en student vid militära ingenjörsskolan i S:t Petersburg av misstag hade ritat utan dörrar.

Den unge mannen hette Fjodor Dostojevskij och Lara önskade att det här huset också hade saknat alla ingångar när hon långsamt gick längs hallen och vaxdropparna rann ner längs sidan av det röda ljuset i hennes hand.

Ingen människa vågade sig fram till huset, hade Marcus sagt, eftersom området kring sjön påstods vara en hemvist för djinner.

Här drabbar vindarna från sjön, från bergen och från trädgården ständigt samman och för muslimerna är luften alltid full av universums osynliga varelser, goda som onda. Och till på köpet hade 20

en vålnad, som sades vara hans dotter Zameen, visat sig i ett av rummen samma dag talibanerna kom hit, och denna gengångare hade drivit dem på flykten.

Ljudet nyss hade gjort henne medveten om nattens totala tystnad.

Kanske hade Marcus fumlat med något och råkat tappa det.

Ordet ”halt” beskriver vad som händer när en fot eller ett ben är skadat eller saknas, men hon kan inte komma på någon specifik term för ett tillstånd då en arm eller hand har blivit obrukbar, trots att även det rubbar balansen i kroppen.

Hon gick in i nästa rum och hejdade sig när hon såg att en bok hade lossnat från taket och fallit. Det var den dunsen hon hade hört. Dammet rök fortfarande kring boken där den låg på golvet.

Hon plockade upp den, ställde ifrån sig ljuset och lirkade ut spiken. Sedan slog hon upp den, stödde hakan mot knäna och började läsa.

Befall jordtjuvarna Att inte plantera flera av dödens fruktträd Under vår stjärna Om inte frukten ska äta dem. * Ute i trädgården slår Marcus upp ögonen med en känsla av att någon har nalkats och skymmer solen för honom, men det finns ingen där. Bortresta personer sänder brev och bud och kommer på besök någon gång. Och då är det inte egendomligt att man ibland, för bråkdelen av en sekund, väntar sig samma sak av de avlidna.

Det varar bara ett kort ögonblick och sedan minns man hur det ligger till och att vissa farväl är mera definitiva än andra.

Det var i nattens mörker, 1981, som hopen av sovjetsoldater hade brutit sig in i huset för att få tag i Zameen. Marcus vaknade när han kände en kall pistolpipa mot tinningen. Mörkret genomkorsades av de spelande silvervita ljusstrålarna från angriparnas ficklampor. Qatrina, som låg och sov bredvid honom, vaknade när 21